Bo Hugemark:

Om kriser i världen och i försvaret

Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i januari präglades av förändringsprocesser i säkerhetspolitiken och försvaret.

Vi lever i en totalt förändrad säkerhetspolitisk värld, hotet från öster har helt upphört och försvaret måste nu ställas om till att möta de nya hoten mot vår säkerhet. Med detta säkerhetspolitiska mantra inleder varje deltagare i försvarsdebatten sin framställning. Folk och Försvars rikskonferens i Sälen var givetvis inget undantag. En deltagare fann anledning på konferensens andra dag att påminna att det fortfarande fanns ett land som hette Ryssland och att dess utveckling var oförutsebar.

Detta påstående var det ingen som direkt bestred. Men oförutsebarheten innebar inte enligt den nye ÖB Håkan Syrén att något militärt hot skulle kunna återuppstå inom de närmaste tio åren. Han, liksom försvarsminister Leni Björklund, betonade i stället de krav som ställdes för att kunna möta dagens hot, bl.a. innebärande internationella insatser.

ÖB pekade på tre områden där det behövdes genomgripande systemförändringar:
1. Befälssystemet. Dagens åldersstruktur var ohållbar för ett försvar som skulle kunna utföra snabba insatser.

2. Värnplikten. Den borde bibehållas, gärna med en allmän mönstringsplikt för män och kvinnor. Kanske en veckas obligatorisk försvarsutbildning på gymnasieskolorna. Därefter en grundläggande utbildning byggd på frivillighet och lämplighetsbedömning. Följd av ev. fortsatt militär utbildning i form av ett kontrakt.

3. Materielförsörjningen. Han pekade bl.a. på Gripen-systemet som band en stor del av utrymmet och efterlyste en omförhandling av leveransavtalen.

Försvarsindustrins roll
Försvarsministern hade dagen före deklarerat att vi måste vara öppna för förändringar i hela personalförsörjningssystemet, så ÖB kände sig förmodligen på fast mark på de två första punkterna. Vad den tredje beträffade gav närvarande Saab-representanter positivt gensvar. En förändrad leveranstakt av Gripen skulle kunna växlas mot utveckling av andra projekt som svenska försvaret behövde i sitt förändringsarbete.

Vilka dessa behov är var dock inte självklart för alla. I korridorpratet framfördes en del misstankar om att man återigen höll på att låsa fast sig i långa materielprojekt, som skulle bli nya gökungar.

Det fanns viss anledning till sådana farhågor med tanke på det pass som genomförts om försvarsindustrin. Det inleddes av fil dr Jan Joel Andersson från Utrikespolitiska Institutet som ställde upp två alternativ för Sverige: att i huvudsak avveckla svensk försvarsindustri eller att låta försvarsindustrin bli själva kärnan i den svenska försvarspolitiken

För det första alternativet talade att de två viktigaste motiven för svensk krigsmaterieltillverkning bortfallit: neutraliteten och den svenska profilen. Vi hade en vittgående samverkan med NATO och inom EU, och sannolikheten för en situation då vi behövde en egen försvarsindustri för att upprätthålla en trovärdig neutralitet i krig var liten. Och de militära insatser som var mest sannolika var utomlands i internationell regi; behovet av vapen avpassade för svensk terräng var därför inte så stort.

I detta alternativ skulle försvaret köpa de vapen det bäst behövde på den internationella marknaden.

Argumenten för alternativ 2 var industripolitiska. Den europeiska säkerhetspolitiken hade nått en punkt där man insett att det behövdes militära medel och att Europas militära styrkor var alltför svaga. En svensk försvarsindustri skulle kunna spela en framträdande roll i samverkan med det övriga Europa och borde därför verka aktivt för upprättande av gemensamma hotbilder och strategier och militära medel. Givetvis skulle ett sådant samarbete också ha säkerhetspolitisk betydelse.

I och för sig fanns ett tredje alternativ, både – och, ”att försöka äta kakan och ha den kvar” Men detta avfärdade han raskt; det skulle leda till den sämsta av världar, en liten och svag industri och en försvarsmakt vars resurser bands upp i stora och riskfyllda materielanskaffningsprojekt till förfång för dess förmåga till internationell samverkan.

I den efterföljande debatten visade det sig att alternativ 2 förordades av nästan hela panelen, av industrirepresentanterna Svante Bergh och Jan Nygren, av Staffan Näsström från FMV av parlamentarikerna Åsa Lindestam (s) och t.o.m. Lars Ångström (mp). Endast folkpartisten Lennart Rohdin hävdade att försvarspolitiken skulle sätta försvarets behov före industrins. Märkligt nog teg de, förmodligen inte så få, bland publiken som delade hans syn. Om chockerade eller slagna till tystnad av det militärindustriella komplexets dominans är inte lätt att säga.

Europeiskt samarbete och transatlantisk länk
Sveriges internationella engagemang var det genomgående temat i utrikesminister Laila Freivalds framställning. EU betecknades som vårt viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska forum vid sidan av FN. EU:s roll diskuterades i en särskild programpunkt. Elmar Brok, ordförande i EU-parlamentets utrikesutskott talade för en ökad roll för Europa i militär krishantering och för utveckling av den europeiska militära kapaciteten. Europas svaghet ökade risken för amerikansk unilateralism. Europa måste bli en partner att ta hänsyn till.

Han fick mothugg från den socialdemokratiske säkerhetspolitiske experten Urban Ahlin, som talade sig varm för vikten att bibehålla den transatlantiska länken. Talet om Europa som en strategisk partner kunde lätt leda till den farliga idén om Europa som en motvikt mot USA.

Ahlins framhävande av NATO:s betydelse kunde te sig märklig mot bakgrunden av regeringens fasthållande vid alliansfriheten. Men den kanske skall ses i ljuset av dess motstånd mot att EU:s försvarssamarbete utvecklas till ett gemensamt försvar med ömsesidiga säkerhetsgarantier.

Just en sådan utveckling förordade den finländske generalen Gustav Hägglund, ordförande i EU:s militära kommitté. Han ville vända på den hittills gällande arbetsfördelningen mellan EU och NATO där Unionen skulle hantera smärre kriser, Alliansen det kollektiva försvaret. I stället borde EU utvecklas till en allians för försvaret sitt territorium i de fall NATO i sin helhet inte behövdes – eller inte kunde t ex genom att USA var bundet i andra delar av världen. NATO å sin sida skulle bli ett instrument för hantering av kriser med hög intensitet, naturligen under amerikansk ledning.

Socialdemokraternas positiva inställning till NATO innebar inte att de vill gå in i alliansen. Deras argumentationslinje för bibehållen alliansfrihet är numera att lägga bevisbördan på dem som vill ha en förändring av den nuvarande politiken. Moderaternas nye ordförande Fredrik Reinfeldt kopplade raskt ett grepp genom att hävda samma sak men definiera om vår aktuella linje som en politik av växande samarbete och solidaritet. ”Bevisbördan ligger, med mitt sätt att se, på dem som vill att vi inte skall vara med i ett visst internationellt samarbete, snarare än dem som vill att vi skall vara med.”

Det framgick emellertid att Reinfeldt ville gå långsamt fram. Ett svensk NATO-medlemskap måste ha en bred politisk förankring, med andra ord förutsätta en socialdemokratisk omsvängning. Denna försiktiga attityd kritiserades av folkpartisterna. Först genom att aktivt driva frågan skulle man få till stånd en debatt som drev processen framåt.

Klarar insatsförsvaret kraven?
Sveriges internationella insatser ägnades givetvis stort utrymme. Det spände över ett vitt fält, från räddningsinsatser vid jordbävningar till militära stridsinsatser. Förstnämnda belystes också konkret med en mycket välordnad tältutställning av Räddningsverket, där imponerande apparatur för sökning och röjning visades. Även administrativa förberedelser och delegering av insatsbeslut (till generaldirektören i snabba lägen) var förtroendeingivande.

Vad beträffar de militära insatserna är det numera etablerad sanning att det inte är fråga om olika stridskrafter för försvar av riket och internationella operationer. Det påpekades också att det internationella samarbetet erbjöd chanser till utbildning i större förband.

Det verkade behövas. Översten Anders Emanuelsons inlägg i programpunkten Försvarsreformen: nästa steg formades närmast till ett nödrop över en grundorganisation som för arméns del hotade att bli så liten att den kunde betecknas som underkritisk massa. Den skulle inte erbjuda möjligheter till samträning av förband med olika stridsfunktioner, inte taktisk färdighet för officerarna, inte vidmakthållande av kompetens för framtida anpassning av arméstridskrafterna.

Överste Emanuelsons verklighetsbeskrivning sådde nog vissa tvivel på den optimistism som försvarsministern gav uttryck för och på det nya modeordet ”spårbarhet”. ÖB uppehöll sig mycket vid detta, den röda tråd som skall finnas från säkerhetspolitiken ned till kraven på stridskrafterna och hur dessa uppfylls. Den som varit med förr och hört samma mantra när Försvarets Planerings- och ekonomisystem (FPE) infördes i början av 1970-talet – och sett att systemet inte överlevde 1972 års försvarsbeslut – har lätt att säga ”fan tro’t”. ÖB kanske tänkte samma, när han direkt efter sitt tal, vid presskonferensen, upplystes om att statsministern samma morgon i riksdagen föregripit Försvarsberedningens arbete och deklarerat att tre miljarder skulle överföras från försvaret till polis- och rättsväsen.

Brist på verklighetssinne
Krishantering är numera ett givet tema på försvarskonferenser. En given synpunkt är att det gäller att förebygga kriser, att stämma i bäcken. En annan är betydelsen av civil krishantering. Båda är viktiga i sig, men när man lägger ihop dem kan det bli alldeles feltänkt. Så och på denna konferens där det var mycket tungomålstalande om att förebygga konflikter genom att bygga samhällen. Någon framförde tanken på insatsstyrkor av civila administratörer. Det blev för mycket. Jan Nygren, tidigare bl.a. vice statsminister förklarade att det inte var troligt att FN skulle besluta om att skicka in ett byråkratförband i ett land för att mot regimens vilja bygga upp dess institutioner och att sannolikheten för att regimen själv skulle begära en insats var obefintlig. En FN-sanktionerad intervention var trolig först när samhället brutit sönder och våldet utbrutit, och då behövdes i första hand en militär insats. De civila insatserna fick komma när våldet stoppats.

Beklaglig verklighet
Ett spektakulärt inslag i konferensen var ett utspel från närvarande kvinnliga medlemmar i Försvarsutskottet med ett krav på nolltolerans mot sexuella trakasserier. De drastiska exempel på trakasserier som androgs i videoform visade att problemet fordrar fortsatt uppmärksamhet – och hårda tag – från chefer på alla nivåer. Tyvärr bidrog initiativtagarna till oklarhet i debatten genom att även inrangera könsdiskriminering i sexuella trakasserier. Att en kvinna på grund av sitt kön stoppas i karriären är en sak, att utöva sexuella trakasserier en annan.

Bo Hugemark är vårt försvars redaktör