Arvid Cronenberg:

Kaiser Wilhelm och ÖB-ämbetet

I vårt försvar 3/2003 har Magnus Haglund fyrat av en rejäl bredsida mot vår vördade ÖB-institution, vars nuvarande relation till regeringen, enligt Haglund, huvudsakligen rör budgetfrågor, medan väsentliga spörsmål av operativ art såsom deltagande i internationella insatser handläggs i tungfotade och byråkratiska former utan nämnvärd bäring på målet och meningen med insatserna. Som ett alternativ till nuvarande ledningsstruktur föreslår han att den strategisk-operativa ledningen i stället förläggs till försvarsdepartementet med en ”Generalinspektör” i spetsen. För att uppnå ”en bättre regeringsstyrd försvarsplanering” kan han tänka sig att vi återgår till ett system med en försvarsminister för varje försvarsgren. Inte illa i en tid när praktiskt taget varje förändring på dessa områden uppfattas som en förbättring.

Avsikten med min kommentar är emellertid inte att ta strid med Haglund i ledningsfrågan. Däremot vänder jag mig mot hans påstående att den ledningsstruktur som skapades på 1930-talet skulle ha varit ett inlån från det wilhelminska kejsardömet. Haglund påstår vidare att ÖB-befattningen infördes som en krigsbefattning för försvarsstabschefen samt att vår första ÖB, Olof Thörnell, ”nog” ansåg sig enbart ha Konungen personligen över sig i sin tjänsteutövning. Vidare skulle Thörnell ha betraktat regeringen endast som ett instrument för att förse krigsledningen med erforderliga resurser. Landet skulle således enligt Thörnells mening ledas av det militära högkvarteret direkt under monarkens personliga ledning. ”Låt oss i alla fall nu lämna den föråldrade wilhelminska traditionen bakom oss – i alla fall som modell för förvarets högsta ledning”, slutar Haglund. Artikelns budskap illustreras med en förledande bild av en ordensbehängd och maktglad kejsar Wilhelm till häst med den mer bleklagde generalen von Moltke d.y. i bakgrunden. Det hade naturligtvis varit ännu bättre med den tyska militärdiktaturens absolute centralfigur, Ludendorff1).

Inga hänvisningar till tyska förebilder
Jag vet inte vad som fått Haglund att associera det gamla beskedliga svenska ÖB-ämbetet med den militärdiktatur som utvecklades av general Ludendorff och kejsar Wilhelm under första världskriget, men han låter som ett eko av sin forne sjöofficerskollega, framlidne kommendören Daniel Landquist, som i ett föredrag inför Sjöofficerssällskapet i Stockholm den 14 mars 1933 med emfas hävdade:

”Det synes självklart, att dessa idéer hämtats i Tyskland samt att de tillkommit under intryck av de första tyska framgångarna under världskriget.”

Tyvärr! Det var inte alls självklart. Landquist negligerade källorna och seglade liksom Haglund ut på alltför djupa och okända vatten, där han dock fann utrymme för fria spekulationer. I förarbetena till det svenska ÖB-ämbetets tillkomst finns inga som helst hänvisningar till den wilhelminska modellen. Däremot hade man studerat ledningsförhållandena hos en rad andra stater, däribland några av Sveriges storleksordning och med ledningsproblem liknande våra egna. De stora imperiestaternas komplicerade ledningsstrukturer var ingenting för oss. Det bör också påpekas att intill 1936 års försvarsbeslut, då det fanns varken ÖB eller försvarsgrenschefer, var ett 50-tal militära myndigheter direkt underställda Kungl. Maj:t. En reform av något slag ansågs under alla förhållanden påkallad.

Oscar II obenägen att gå i fält
Men för att återgå till själva ÖB-ämbetet. Enligt 1809 års regeringsform var kungen tillika Högste befälhavare för krigsmakten (HB) och det förutsattes länge att han i händelse av krig skulle ”gå i fält”, som termen lydde, och personligen leda de militära operationerna från högkvarteret. I samband med unionskrisen 1905 planerades för ett högkvarter, där kronprins Gustaf skulle leda operationerna som HB, biträdd av cheferna för general- och marinstaberna. Kung Oscar var gammal och sjuklig och var för övrigt högst obenägen att själv gå i spetsen för ett fälttåg mot Norge, där han formellt fortfarande var kung. Redan något år senare började man diskutera huruvida kungen i stället borde ägna sig åt regeringsbestyren och överlåta de militära operationerna till en militär fackman. Och i april 1915 föreskrevs också i ett kungabrev att därest kungen vore förhindrad att ”gå i fält” skulle vid krig eller krigsfara en gemensam högste befälhavare kunna utses att leda de mobiliserade delarna av krigsmakten. I sin tjänsteutövning skulle denne självfallet vara underställd Kungl. Maj:t. Initiativet till beslutet hade tagits av generalstabschefen K G Bildt redan i anslutning till krigsutbrottet 1914, men beslutet fördröjdes genom motstånd från de marina myndigheterna. Beslutet togs först sedan kungen själv kastat sitt svärd i vågskålen. Varken i källorna eller hos Per Thullberg och Hakon Leche, som båda behandlat ämnet, finns någon som helst antydan om tyska förebilder.

ÖB först i krig eller krigsfara
I sitt betänkande 1935 föreslog 1930 års försvarskommission att man skulle inrätta ett ÖB-ämbete och en gemensam försvarsstab redan i fred, den senare som stomme till ett högkvarter i krig. I remissvarvet biträddes förslaget av arméns, flygvapnets och kustartilleriets ledande myndigheter. Däremot gick flottans staber, där man på goda grunder misstänkte att ÖB-ämbetet skulle gå till en arméofficer, bestämt emot. Flottan ville inte ha någon ÖB i vare sig fred eller krig men kunde gå med på ”en liten försvarsstab” i fred. Det blev en kompromiss så tillvida att det blev en ”stor försvarsstab” i fred, medan ÖB skulle kunna förordnas först vid krig eller krigsfara. I vad gällde ÖB-ämbetet behöll man således i princip 1915 års system.

Beträffande Thörnell bör understrykas att han inte hade någon som helst del i ÖB-ämbetets tillkomst. Han hade visserligen tillsammans med amiralerna Charles de Champs och Fabian Tamm deltagit som sakkunnig i den Tingstenska ledningsutredningen 1928. Inte heller denna föreslog någon ÖB och lades för övrigt ad acta sedan riksdagen avvisat en efterföljande proposition. Thörnell valde åren 1929-1936, enligt sonen Per, frivilligt att ställa sig utanför försvarspolitiken, som då enligt Thörnells mening antagit alltför turbulenta former.

ÖB den för stunden lämpligaste
Nej, männen bakom konstruktionen var C A Ehrensvärd och Helge Jung varav ingen var ”tysklandsbeundrare”. När Jung i samband med regeringsskiftet i juni 1936 blev chef för kommandoexpeditionen föreslog han i samråd med Ehrensvärd Thörnell till chef för den nya försvarsstaben. Förslaget vann regeringen Bramstorps samtycke. Jung själv fick uppdraget att åka ner till Skåne, där Thörnell i egenskap av infanteriinspektör befann sig på inspektion, för att meddela utnämningen. Thörnell var då arméns äldste general på aktiv stat näst Oscar Nygren, som dock inom kort skulle pensioneras. I tjänsteställningshänseende var han likställd med de nyutnämnda försvarsgrenscheferna men hade ingen befälsrätt utanför den egna staben.

Haglund påstår vidare att ÖB-ämbetet var avsett som krigsbefattning för chefen för försvarsstaben. Detta är inte korrekt. Det var främmande för svensk tradition att knyta HB-befattningen till vare sig enskild officer eller fredsbefattning. Det vore fel menade man att binda upp sig i förväg. När stunden var inne att tillsätta en HB eller ÖB skulle valet falla på den för stunden lämpligaste. År 1915 utsågs därför ingen presumtiv HB och 1928 års ledningssakkunniga underströk särskilt att ett HB-ämbete inte skulle knytas till en speciell fredsbefattning. Detta gjordes heller inte 1936. När Högkvarteret mobiliserades den 1 september 1939 utsågs ingen ÖB. Först i december samma år, när mobiliseringsåtgärderna fått en mer vidsträckt omfattning, ansåg Thörnell tiden vara inne att förordna en ÖB för de mobiliserade delarna av krigsmakten. Han föreslog därvid inte sig själv. Personvalet gjordes av regeringen och ingen opponerade sig. ÖB fick därvid ingen befälsrätt vare sig över försvarsgrenscheferna eller över fredsorganisationen utanför försvarsstaben. Arrangemanget föranledde upprepade kompetenstvister, vilket var en av anledningarna till att ÖB:s befälsrätt 1942 utsträcktes till att gälla hela försvarsorganisationen.

Thörnell var obrottsligt lojal
Haglund har också misslyckats med navigeringen när han tillskriver Thörnell storslagna förhoppningar om att tillsammans med Gustaf V konstituera ett slags militärdiktatur av Ludendorffsk modell. I Thörnell fick nämligen regeringen en obrottsligt lojal ÖB. Thörnell kunde visserligen vara av annan mening än regeringen, men när han väl fått sina direktiv gick han tillbaka till ”grå huset” och genomförde dem in i minsta detalj. Thörnell var heller ingen aktivist. Mer medveten om försvarets stora brister än någon annan manade han till en försiktig hållning mot både Tyskland och Sovjetunionen, vilket särskilt uppskattades av tyskarna som heller inte ville ha krig med Sverige. Tredje rikets ledande politiker och militärer såg i Thörnell en garant mot svensk äventyrspolitik. I sin strävan att hålla tyskarna på gott humör såg även den svenska regeringen Thörnells goda renommé hos tyskarna som en tillgång. Först i december 1943, då det var dags att putsa upp fasaden västerut, beslöt man att byta ut Thörnell mot ett mer ”konjunkturanpassat” alternativ. Vi skall heller inte förglömma att de gånger det ”osade katt” visavi Tyskland, tvekade aldrig Thörnell att förorda omfattande ”beredskapspådrag”.

Två äldre herrars myssamtal
Beträffande Thörnells förhållande till kungen vet vi att han regelbundet traskade upp till kungaborgen för att delge majestätet ”vad som inom krigsmakten förevarit haver”, inte för att ”konspirera” utan helt enkelt för att i linje med regeringsformens bud informera krigsmaktens HB. Thörnell utgjorde den sista länken i en kedja av äldre militära ämbetsmän som stått Gustav V nära från Axel Rappe d.ä. över K G Bildt, Lars Tingsten och Carl-Gustaf Hammarskjöld, alla generaler som kungen kunnat tala förtroligt med. Och genom Thörnell fick han måhända ett slags andningshål, ett titthål ut i ett samhälle från vilket han annars var ganska isolerad. Sannolikt stärktes också hans självkänsla. Han var ju ändå när allt kom omkring krigsmaktens högste befälhavare och här fans någon som tog detta förhållande på djupt allvar. Vad de talade om? Det är det väl ingen som vet. Jag tror att det var ett slags ”myssamtal”, två äldre herrar emellan, formellt korrekta som etiketten bjöd, men ändå förtroliga. För Thörnell blev måhända samtalen ett slags ”ventil”. Han fick tillfälle att ”bikta” sina besvikelser och missräkningar. Kanske kände kungen likadant? Där satt de båda, medvetna om sin maktlöshet men förenade i sin livssyn. Det var ju ändå den där buffliga Sköld – i viss mån också Per Albin – som bestämde allting. När regeringen i december 1943 ”sänkte” Thörnell, kunde kungen inte komma till hans hjälp. Som plåster på såren utnämnde han den djupt besvikne överbefälhavaren till chef för Konungens stab, varigenom Thörnell ändå skulle behålla sin status och därtill ett ”aktivt” ämbete. Han blev dessutom direkt underställd kungen ”på riktigt”. Och som serafimerriddare blev han en av ”rikets herrar”. Nej, Thörnell var förvisso ingen Ludendorff, och kung Gustaf heller ingen Kaiser Wilhelm. Dessbättre!

Arvid Cronenberg är överstelöjtnant och militärhistoriker

1) Valet av illustration till Haglunds artikel gjordes egenmäktigt av redaktören.