Förvisso har det hänt – och händer – dramatiska saker runtom i Europa och världen. Förvisso har också den inrikespolitiska scenen varit fylld av intressanta skådespel, tragedier såväl som farser. Men detta är nog inte den enda förklaringen till att den mest genomgripande förändringen av det säkerhetspolitiska mönstret i vårt närområde på ett halvsekel gått nästan spårlöst förbi i den svenska debatten.

Det gäller naturligtvis de baltiska staternas inträde i NATO. Om deras EU-inträde talar vi stora ord, om NATO-medlemskapet, deras första prioritet, hörs inte mycket.

Man kan naturligtvis säga att hälsan tiger still. EU-utvidgningen har omgivits med missljud om övergångsregler och dylikt; nu gäller det dränka dem i vackra ord. NATO-utvidgningen har skapat lugn och säkerhet, ytterligare befäst tron att alla militära hot försvunnit. Inte så mycket att orda om.

Och äntligen har vi sluppit den svåra säkerhetspolitiska balansgången. Att vilja främja balternas självständighet men inte riktigt våga. Att hjälpa dem in i NATO men inte riktigt våga säga det.

I början av 1990-talet spelade vårt land en aktiv roll för att få ut de ryska trupperna ur Baltikum. Sverige bidrog till att stärka baltstaternas suveränitet, bl.a. genom att stödja deras uppbyggnad av nationella försvar. Fast försiktigt, det dröjde länge innan ett enda vapen skeppades över. Vapenhjälp skulle kunna tolkas som underförstådda löften om väpnad hjälp i krig.

Så kom den tid i mitten av 1990-talet då NATO-utvidgningen började diskuteras och väst stod inför dilemmat att göra en så mjuk start att Ryssland kunde fås att acceptera den men samtidigt inte lämna dem som verkligen behövde alliansens garantier, balterna, helt ute i kylan. USA:s ögon föll på Sverige. I en nyutkommen memoarbok, Från Tallinn till Turkiet skildrar Henrik Liljegren, ambassadör i Washington 1993-97 hur det en tid rådde stark entusiasm såväl hos Bill Clinton som hos Göran Persson för tanken att Sverige skulle ta på sig en ledande roll i Östersjöområdet. Men Sverige fick strax kalla fötter, bl.a. för att balterna klargjorde att ett NATO-medlemskap hade hög prioritet. Och att öppet stödja detta var för riskabelt. ”Vad tyckte ryssarna? Vad skulle Rörelsen säga?”, är Liljegrens bes­ka tolkning av de svenska motiven.

Emellertid satsade Sverige på en omfattande vapenhjälp, dock utan att klart säga att detta var menat att hjälpa balterna att uppfylla kraven i NATO:s Membership Action Plan (MAP).

Nu kan vi upprepa standardfrasen att det är bra om varje stat uppnår sina säkerhetspolitiska mål och glömma hela problemet.

Eller kan vi inte det? De baltiska staternas motiv för medlemskap var garantier mot framtida ryska hot. De är inte övertygade om att sådana försvunnit för all framtid. De känner sig litet ensamma i sin geografiska situation och sin litenhet. De gör ingen hemlighet av att de gärna skulle se Sverige och Finland som regionala stöd inom NATO.

Men inga nya hot lär uppstå snabbt och dramatiskt. Vi kan fortsätta att samarbeta mer och mer med NATO i alla avseenden utom artikel 5, de ömsesidiga säkerhetsgarantierna.

Ointresset är sålunda förståeligt. Om en sak inte är trasig, låt bli att laga den, säger ordspråket. För närvarande har vi inget säkerhetsunderskott; NATO-frågan är därför inte aktuell. Rentav dödfödd, ty år av neutralitetsretorik under det kalla kriget har fått många svenskar att förknippa NATO med krig och fara, en reflex som förstärks varje gång NATO-länder inbegrips i stridshandlingar, även om det rör sig om aktioner för att stoppa våld som i det f.d. Jugoslavien.

Mera märkligt är att det som hänt inte märks i den svenska försvarsdebatten. Försvaret är ändå något som måste planeras långsiktigt. Den utbildning vi organiserar och den materiel vi skaffar idag bestämmer försvarets förmåga för decennier.

Försvaret inriktas nu främst mot internationella insatser. Att sådana kan bli aktuella i dagens Europa visar samtidshistorien. Och historien har nog inte tagit slut.

Ingen har emellertid vågat avskriva risken för framtida starkare väpnade angrepp. De högteknologiska hot som Försvarsmakten nu anpassas till att möta förutsätter rimligen sådana scenarier. Men nu, liksom under den senare delen av kalla kriget beskrivs de militära operationerna som en affär enbart mellan oss och angriparen. Det var en vrångbild då och det är det ännu mer nu, när vi ligger inbäddade i en allians. Om det skulle komma till krigshandlingar i norra Europa kommer vi att dras in, och vi kommer att föra kriget i samverkan med allierade. Att inte ta hänsyn till dessa realiteter när man utvecklar det nya försvaret är, milt sagt, inte klokt.