Staffan Heimerson

Bittra citroner

EU:s utvidgning och framtid diskuteras. Det finns oro. Men på en punkt har EU lyckats – som ett fredsskapande projekt. Men med grekcyprioterna som medlemmar förs en hätskhet och rasism in i organismen.

Den unga kvinnan var bara ett eko av sitt lands grekiskcypriotiska ledare och politiker någon vecka innan Cypern skulle bli medlem i EU.

Kvinnan serverade mig en kopp sött och sumpigt kaffe på en bar i Larnaca. Jag hade frågat hur hon skulle rösta i den förestående folkomröstningen – ja eller nej – till återförening mellan Cyperns större grekiska sydliga del och dess mindre turkiska nordliga.

”Aldrig i livet.”

”Varför inte åtminstone försöka bli sams?”

”Med dom!? Då ska de ha en del av bidragen vi får från EU. Vi jobbar hårt medan turken bara sitter på sin bak, gäspar och gör ingenting.”

En grekcypriotisk röst. Typisk. Oförblommerat rasistisk. Vi och dom.

Hätskhetens facit

FN:s generalsekreterare Kofi Annan hade personligen arbetat med planen. Den lades fram i god anda. Ön skulle vara en lös federation med stort självbestämmande inom de respektive folkgrupperna. De livliga, småväxta och högljudda, flitiga och affärssinnade grekerna kan behålla sin framgångsrika livsstil, de mera saktmodiga, mindre driftiga turkarna sin. Grekerna skulle återfå väsentliga landområden, som turkarna ockuperat.

Grekcyprioternas ledare, president Tassos Papadopoulos sådde metodiskt misstro: Annan-planen är ”liktydig med etnisk rensning”. Hans tidning Kypros Simera manade: ”Cypern tänker inte begå självmord.”

Omvärlden har nu hätskhetens facit. På en ö bara obetydligt större än Gotland röstade 76 procent av de 650.000 grekerna emot återförening medan 65 procent de 150.000 turkarna röstade för. Utgången var ett slag på käften på FN och en tankeställare för EU, som avsatt miljardfonder för att bekosta återföreningen.

Än sen? Vem bryr sig?

Ingen. Men vi borde. För EU-idealens skull.

EU beprövat fredsprojekt

Alla organisationer har en roll och i dem finns en kärna – om än i olika grad – som ger dem identitet och legitimitet. Förenta Nationerna är sålunda till för alla nationer, stora och små, onda och goda, demokratier och diktaturer. Det är dess raison d’être. NATO:s syfte är försvar, ytterst att vinna krig, och medlemsländerna lever med garantin och förpliktelsen att för dem gäller en för alla, alla för en.

EU står på annan grund. När vi talar om EU är det ofta i problemtermer: ska Västeuropa översvämmas av ”sociala turister” när nu åtta forna kommunistiska öststater anslutits? Vi talar i hybristermer: EU har fler invånare än USA. Med det följer mindervärdeskomplexet: … men EU har ingen militär styrka, Europas länder är som försvars- och krigsmakter impotenta. Utrikespolitiskt är EU en dvärg. Vi talar i organisationstermer: Bryssel är bara en massa byråkrati, EU-parlamentet är en pratkvarn utan lagstiftande befogenhet.

Men EU:s verkliga och stabila grund är, att den europeiska unionen är ett nu beprövat fredsprojekt. Unionen kom – förenklat – till för att förhindra att två av kontinentens genom historien krigande stammar, teutonerna och gallerna, tyskarna och fransmännen, aldrig mera skulle kriga.

För medlemskap krävdes också lidelse för demokratin. Spanien hade en modern, exportinriktad ekonomi i 70-talets början och rumsrena ministrar inom handel och industri. Men landet styrdes av en självutnämnd diktator med blodiga händer. Censur och angiveri ingick i det mögliga systemet. Spanien kunde inte ens drömma om att skicka in en ansökan om medlemskap.

På denna punkt – peace in our time – är EU en jublande succé. Det är på liknande vis alldeles klart att senare EU-medlemmar inte visar aggressioner mot sina grannar eller sina minoriteter. Italien och Österrike kan leva med varandra trots frågan om det italienskstyrda men tyskspråkiga Sydtyrolen. Belgiens valloner och flamländare framhärdar i sin egenart men använder inte våld mot varandra.

Det handlar om att inte gå i krig av chauvinistiska skäl och att vi inte öser förakt över människor inom våra egna gränser

Snabbt och slarvigt

Men EU hade sänkt garden, när det i våras släppte in tio nya medlemmar. Utvidgningen var naturligtvis principiellt bra, ett modigt drag, när ingen med bestämdhet kan säga att han vet utfallet – om utvidgningen med öststater som medlemmar löser stagnationen bland väststaterna, om det är en vitamininjektion eller en förlamande spruta.

Men det hade gått snabbt och slarvigt till. Slovakien misshandlar både i sitt system och i enskilda mänskliga handlingar sina många romer. Slovenien vägrar erkänna minoriteters legitimitet.

Tidigare medlemmar hade inte kommit in med lika lättsinnig kontroll.

FN-dalt

Värst är fallet Cypern. Ön har haft självständighet sedan 1960. Redan 1964 hade grekerna med översittarmetoder mot turkarna och i strid med konstitution och internationella överenskommelser visat sin strävan mot ”enosis” (enande med Grekland och därmed utsättande turkarna för faror). Det tvingade FN att sända in trupper. Dessa finns kvar i dag, 40 år senare. 1974 försökte grekerna i en fascistisk kupp ansluta hela landet till den då juntastyrda diktaturen i Grekland. I ett kort krig invaderade Turkiet från fastlandet och försvarade konstitutionen och minoritetens rättigheter.

Kriget skapade en grekisk flyktingström om 180.000 människor. Ön delades. Turkarna skaffade sig mera mark än de rimligen och rätteligen skulle ha. FN har genom en buffertzon sett till att övergreppen från båda sidor varit få och små. Ända sedan de första oroligheterna strax efter självständigheten från brittiskt kolonialstyre har FN daltat med det lilla rikets stora politiska egon.

När år ut och år in hyggligt tänkta förhandlingar om folkgruppernas återförening misslyckades – oftast genom ohemula grekiska krav – utropade 1983 turkarna sitt eget land, Turkiska Republiken Norra Cypern, som emellertid inte erkänns av omvärlden.

Paradoxalt resultat

EU hade tänkt sig att hela Cypern skulle bli medlem. Därför lades så många kol på försöken till återförening. Turkarna tackade ja till försöken. Grekerna sa nej.

Det paradoxala resultatet är att nejsägarna i söder är de enda som släpps in som medlemmar i det nu till 25 nationer utvidgade EU. Öns turkar fortsätter att stå utanför.

Rättvist? Sportsligt? Knappast.

Men värre är att på grund av omvärldens daltande genom fyrtio år lever det lilla Cypern i inbillningen att det är viktigt. Öns greker tillmäter disharmonin med öns turkar samma världspolitiska dignitet som disharmonin mellan israeler och palestinier.

I sin nonsensvärld betraktar de gränslinjen mellan norr och söder, mellan turkar och greker, där den med höga taggtrådsstängsel löper genom Nicosia och sätter upp plakat på vilka de skamlöst jämför sig med Berlin: ”Vi är den sista delade huvudstaden i världen.”

Nedkladdad fredssträvan

EU:s sammanträdesrum, kommissionens arbete, parlamentets sessioner kommer de närmaste åren att präglas av livsavgörande debatter och beslut om till exempel förhållandet mellan ”det nya Europas” atlantiska, amerikavänliga stämningar kontra det gamla Europas, Frankrikes, Tysklands antiamerikanism, om nykomlingarna verkligen kan känna sig välkomna, om unionen med sin vikande ekonomi kan erbjuda fred och framsteg, och om den ska – och kan – vidgas ytterligare och innesluta Bulgarien, Rumänien, Kroatien och Turkiet.

Jisses, frågor på liv och död, framtid, optimism och dysterhet.

Räkna med att en övergripande fredsträvan ofta kommer att kladdas ner med surdegen från Nicosias sydsida, de gapiga, grälsjuka grekernas förakt och översitteri gentemot turkarna.

Det är inte en slump att den cypriotiska nationallitteraturens pärla bär titeln ”Bittra citroner”.

Staffan Heimerson är journalist och författare