För någon tid sedan konstaterade president Tarja Halonens i en kommentar till det svenska försvarets fortsatta raserande, att Finland inte som Sverige kan låta grannarna betala för sin säkerhet. Det var ett yttrande med djupa historiska rötter, till den tid då den östra rikshalvan fick utstå de svåraste påfrestningarna i våra krig med Ryssland.

Ett senare exempel är Finlands kamp i Vinterkriget och Fortsättningskriget. Ett utsnitt ur sistnämnda kan nu beskådas på svenska biografer i filmen Framom främsta linjen. I en intervju med huvudpersonen i TV svarade denne på frågan vad filmen kunde ge en svensk publik: ”Den kan förklara varför Sverige slapp få Sovjetunionen som närmsta granne. Det räcker en bra bit”.

Huvudpersonen är den numera svenske lärdomsgiganten, f.d. ställföreträdande riksbibliotekarien Harry Järv, 82 år och med obruten mental vitalitet. Han porträtterades av Stefan Forss, finsk försvarsforskare, son till en av Järvs frontkamrater i förra numret (1/2004) av vårt försvar.

Filmen bygger på hans krigserfarenheter som finländsk officer vid svenskspråkiga 61. infanteriregementet (IR 61). Han förekommer i filmen i egen person i några sammanbindande berättande avsnitt; hans roll i övrigt spelas ypperligt av Tobias Zilliacus, son till en krigsveteran. Stefan Forss har skrivit manus. Filmveteranen Åke Lindman – som för övrigt själv spelade en roll i den första filmatiseringen av Väinö Linnas ”Okänd soldat” – har producerat och regisserat.

Harry Järvs krigserfarenheter är inte bara muntliga hågkomster. Han bar alltid kameran med sig i ett avklippt stövelskaft, när han med män ur sin pluton gick ut för att förstöra ryska motståndsnästen och ta fångar. Hans foton har ställts ut på svenska Armémuseum och finska Krigsmuseet. 2002 gavs de ut i en fotodagbok Permanent patrullverksamhet, en utsökt liten volym utgiven på Scriptum förlag i Vasa.

I den ovan nämnda intervjun motsade Järv blygsamt intervjuarens påstående om hans stora lärdom med att säga att han inte var en särskilt kunnig person men att han kunde tre saker, kommatering (”fast det är inte en särskild efterfrågad kunskap numera”), fotografering (”fast det hinner jag inte så mycket nu”) och närstrid (”det kunde jag då, det visste man om, även på andra sidan”).

Såväl fotograferings- som närstridsförmågan dokumenteras i filmen. I några scener får vi se hur plutonchefen Järv ställer upp sin styrka inför patrulluppdraget för fotografering, varefter det verkliga fotot klipps in. Det ger litet extra tidsprägel, och man kan också konstatera att filmen är mycket verklighetstroget gjord.

Det är ingen film med teatraliska scener och chockeffekter, men en helt trovärdig och realistisk skildring av patrullverksamheten vid fronten under standot mellan offensiven 1941 och det ryska massanfallet 1944. En lågmäld beskrivning av livet i korsun, av ett ledarskap fritt från preusseri, byggt på kamratskap och lugn patriotism. (Harry Järv har klokt nog engagerats i den svenska militära ledarskapsutbildningen)

Ett annat inklippt foto är av sköterskan Margit Lindmark, när hon lägger om bandaget på hans ben sedan han i september 1943 fått vänstra foten avsliten av en trampmina. Från sjuksängen i Sverige kunde Järv vanmäktig lyssna till nyheterna om den sovjetiska storoffensiven på Karelska näset.

Filmens avslutande del fokuseras på överste Alpo Marttinen, chef för IR 61 och striden vid Tienhaara, ett av dessa avgörande slag som räddade Finlands självständighet och därmed kanske också vår frihet.

Filmen är planerad att under maj-juli visas två veckor i följande städer i nämnd ordning: Uppsala, Malmö, Lund, Örebro, Linköping och Västerås, Om Du får en chans att se den, käre läsare, missa den inte!

Bo Hugemark är vårt försvars redaktör