Ossian Grahn:

Kriget i östra Kongo

Ett exempel på den nya verkligheten för en svensk officer.

Han tillhör det fåtal svenskar som i modern tid har lett en brigad i strid. Brigadgeneral Jan-Gunnar Isberg är sedan förra året ställföreträdande chef för FN:s militära styrkor, MONUC, med omkring 11 000 man FN-trupp i den Demokratiska Republiken Kongo. Tidigare har han bl.a. tjänstgjort på Cypern, i Libanon, Makedonien, Bosnien, Afghanistan samt haft ansvar för materielöverföring till de baltiska staterna.

Nu har FN ännu en gång valt honom till chef för en brigad – styrkan som sedan mars ansvarar för det fredsupprättande arbetet i Kivuprovinserna i Kongo. Arbetet kommer i hög grad att inriktas på att avväpna och repatriera de rwandiska, ugandiska och burundiska rebellgrupperna, totalt cirka 20 000 man.

– Därtill står integreringen av före detta milismän in i den nationella armén för dörren. Slutligen finns tiotusentals Mayi-Mayi-män, ett slags hemvärn under självständiga krigsherrar. Dessa väpnade grupper är ansvariga för många övergrepp och utgör ett säkerhetsmässigt hot mot civilbefolkningen och fredsprocessen, säger Jan-Gunnar Isberg.

Han tror att arbetet kommer att få en helt annan karaktär än då han i juli 2003 utsågs till chef för Ituribrigadens 4 800 FN-soldater.

– Fredsprocessen har kommit längre i Kivuprovinserna. Milisgrupperna är accepterade politiskt på det nationella planet, med sina ledare på poster som vicepresidenter och ministrar.

Då han förra året omedelbart efter sin ankomst till FN-missionen skickades till nordöstra Kongo som chef för Ituribrigaden var läget mera spänt och ovisst.

Ny FN-praxis

I september kom brigaden i strid med den dominerande UPC-milisen. Under två dygn stod slaget om distrikthuvudstaden Bunia med omkring 130 000 invånare. FN:s säkerhetsråd beslutade att MONUC skulle verka under FN-stadgans sällan tillämpade sjunde kapitel.

Med behärskad kraft slår Jan-Gunnar Isberg sin blåa basker i bordet mellan två uppställda böcker. Dessförinnan har han smugit in den långsamt på samma plats.

– Det är skillnaden, enligt kapitel sju får FN visa musklerna som finns där någonstans bakom orden. Bunia innebar en ny och nödvändig praxis, i framtiden kommer FN att agera så.

Freden måste vinnas gång på gång, ytterst med vapenmakt och FN har de militära möjligheterna, säger Jan-Gunnar Isberg.

Han är en storvuxen, gråhårig man i 50-årsåldern som just visat runt i sitt hus i utkanten av huvudstaden Kinshasa, ett stenkast från president Kabilas gamla residens. Det tillfälliga hemmet ligger på en höjd och det känns svalare där än i den kaotiska tiomiljonersstadens cent-
rum, som trots att det ännu bara är januari dallrar i hettan. Ituribrigadens uppgift är tills vidare löst, och general Isbergs mödor som chef för Kivubrigaden ligger ännu någon månad fram i tiden.

Han trivs, berättar om ledarstil, barnsoldater och sin hustrus målningar.

– Fina är dom, men själv målar jag inte. Hinner knappt läsa heller, annat än rapporter. Senaste bok var Leopolds vålnad (Om Belgiens grymma kolonialisering av Kongo).

– En god ledare måste kunna ställa stora krav och samtidigt ta hand om människor, det kan i den enkla situationen handla om något trivialt som ett leende.

– Vissa milisgrupper består till 20 procent av barn, men vår policy är att unga milismän betraktas som barn först från den stund de avväpnas.

Bunia och en stor del av Ituridistriktet kontrollerades av den ugandiska armén fram till mars 2003, då armésoldaterna evakuerades. Tomrummet fylldes snabbt av de krigförande miliserna UPC, stammen Hema, FNI och stammen Lendu. 1000-tals civila dog i strider och massakrer. UPC kom att dominera Bunias centrala och norra delar och FNI fanns i de södra förorterna. Efter samråd mellan FN och EU skickades en franskledd styrka, IEMF, i vilken den omtalade svenska specialstyrkan ingick, till Bunia.

FN:s anseende på spel

– Ordningen återställdes i betydande grad och inga vapen fick förekomma synligt. Under augusti och september tilltransporterades Ituribrigaden. Samtidigt lämnade IEMF-styrkan Kongo. Bunia var som ett inneslutet brohuvud. Alla transporter skedde med flyg.

Från staden kunde dock övriga delar av det militiatäta Ituridistriktet nås med FN-trupp följd av humanitär hjälp. Härifrån skulle operationerna utgå för att få slut på övergrepp och massakrer.

– Den stora frågan var om FN kunde hålla Bunia och effektivt verka i en Kapitel 7-operation. Här stod mycket på spel, inte minst FN:s anseende.

Under första hälften av september fortsatte våldet, på en låg nivå men med daglig eldgivning. FN lyckades stoppa smärre skärmytslingar mellan Hema och Lendu men den 13 september stod det klart att UPC hetsade sina anhängare till upplopp.

– Den 14 september deklarerade jag därför att alla demonstrationer var förbjudna och utropade Bunia med omnejd till en vapenfri zon.

Följande dag inneslöt FN UPC-gerillans högkvarter och genomförde en sökoperation. Portar och dörrar forcerades med våld. Trädgårdarna genomsöktes med minsökare.

– Vi fann ett stort antal vapen, ammunition, minor och kommunikationsutrustning. Därutöver påträffades ett femtiotal gömda militiamän och de tre högsta militära cheferna för UPC. Samtliga arresterades.

Ingen släpptes sedan igenom FN:s checkpoints längs vägarna en halvmil från stadskärnan. I själva staden upprättades tillfälliga spärrar för att försvåra militians och demonstranternas rörelser. Två plutoner höll ställningarna mot FNI i söder. Helikoptrar cirklade oavbrutet i luften för att följa folkmassornas rörelse. Under morgontimmarna började UPC-anhängare att samlas. Stora skaror av civila och militiamän närmade sig över fälten från norr, detta för att undvika FN:s checkpoints. På eftermiddagen växte folksamlingarna längs Boulevarden i centrum, och plötsligt utbröt skottlossning. Detta var signalen som startade striderna. 100-tals civilklädda militiamän strömmade ur husen där de gömt sig. Huvudgatan, Boulevarden, blev snabbt en krigsskådeplats.

– Jag satte in delar av en bataljon för att rensa boulevarden från söder till centrum. Vi lät pansarfordonen rycka fram på bredden och infanteriet längs husväggarna. Vi blev kontinuerligt påskjutna från de anslutande gatorna, besvarade elden och rensade kvarter för kvarter.

En annan bataljon var sedan tidigare grupperad i stadens centrum. Den blev inledningsvis trängd från alla håll när dolda skyttar öppnade eld från de omgivande husen. Bataljonchefen bildade vagnborg med pansarfordonen, höll demonstranterna på avstånd och besvarade eldgivningen.

– När gatorna rensats söder om bataljonen gav jag på plats baljonchefen order att skingra upploppen norrut.

Infanteriet ryckte nu fram på linje med pansarfordonen bakom. I två omgångar öppnade man eld mot aggressiva folksamlingar; först över huvudet, därefter i marken framför.

– När de ändå attackerade tvingades vi skjuta mot benen.

När skymningen kom var alla upploppshärdarna under kontroll och eldgivningen upphörde gradvis. Ytterligare cirka tjugo milismän, som agerat demonstrationsledare, arresterades.

Den 16 september tidigt på morgonen fortsatte demonstrationerna, men de tre bataljonerna lyckades efterhand skingra folksamlingarna. Helikopterbesättningarna rapporterade samtidigt om nya grupper av militiamän, som rundade vägspärrarna och närmade sig Bunia.

– En av våra attackhelikoptrar engagerades och ett fordon slogs ut. Efter två möten under dagen med militians politiska ledning förklarade UPC för mig att man accepterade FN:s krav.

Kritik och erkännande

Den blodiga kraftmätningen mellan FN och militian var med detta över för denna gång, och civila krafter organiserade de följande veckorna fredsmarscher med tusentals deltagare. Jan-Gunnar Isbergs agerande blev föremål för pressens och flera internationella organisationers granskning.

– Jag utsattes snabbt för kritik för att jag attackerat det politiska högkvarteret. Efterhand som vapenfynd redovisades och militian senare under dagen visade sitt rätta ansikte ersattes kritiken av erkännande. Amnesty angrep oss senare med anklagelser om att vi torterat arresterade, men led enligt min mening en prestigeförlust när läkare konstaterade att uppgifterna var felaktiga, säger Jan-Gunnar Isberg.

Flera gånger återkommer han till hur viktigt det var att FN inte tvingades bort från Bunia och menar att det i slutänden handlar om respekten för världssamfundet.

Sin egen framtid i Kongo jämför han med annat hjälparbete om än med vapen som medel istället för insamlingar.

– Jag kanske inte är så bra på att stoppa mynt i bössor på stan, detta är mitt bidrag.

Ossian Grahn är frilansjournalist

Fakta om Kongo

Namn:

Demokratiska Republiken Kongo, DRC, tidigare Zaire och Belgiska Kongo. Även kallat Kongo Kinshasa för att skilja det från det lilla landet Kongo Brazzaville i norr.

Antal invånare:

Över 50 miljoner varav 70 procent bor på landsbygden.

Huvudstad:

Kinshasa, med omkring sex miljoner invånare.

Yta:

2,3 miljoner kvadratkilometer, fem gånger så stort som Sverige och nästan lika stort som hela Västeuropa.

Officiellt språk: Franska.

Självständigt från Belgien 1960.

1965-1997 leddes landet av diktatorn Mobutu. Denne avsattes av Laurent Kabila som mördades 2001 och efterträddes av sin son Joseph Kabila.

1998 inleddes stridigheter mellan en rad gerilla- och milisgrupper samt regeringstrogna styrkor och utländska intressen. Kriget beräknas ha skördad över tre miljoner dödsoffer innan fred slöts 2003.

En övergångsregering styr landet i väntan på fria val 2005. FN-operationen MONUC inleddes 1999 och består i dag av 10 800 FN-soldater.

Händelser sedan intervjun gjordes

Jan-Gunnar Isberg avbröt i mars tillfälligt arbetet med att sätta upp Kivubrigaden. På grund av nya oroligheter skickades han åter till Bunia för att konfrontera UPC-milisen. Under mitten av mars ledde han från helikopter och från marken fyra stora operationer med syftet att slå till mot UPC-milisens kärnområden.

– Vi slog bland annat ut deras brigadstab och andra stödjepunkter. Senare under den mest omfattande operationen gick vi in i ett stort område med tre milisläger. Vår huvudstyrka var utrustad med tjugo pansarfordon. Ett kompani luftlandsattes med helikopter i ryggen på militian.

– Militian öppnade snabbt eld och under de närmaste timmarna utkämpades strider över ett stort område. Efterhand tog militian till flykten. Attackhelikoptrarna användes för att bekämpa militians läger. Efter rensningsaktionerna arresterades ett drygt tjugotal militiaman.

Under striderna i Ituri mellan FN och militiagrupperna har sedan augusti åtskilliga tiotal militiamän stupat eller sårats. En FN-soldat har stupat och fyra sårats