Olof Santesson:

Tjäna på RAKEL för blått samband

Är vi beredda att uppfylla de krav på insatsstyrkor som medlemskapet kräver?

Debatten inför försvarsbeslutet 2004 har sakta börjat. Som vanligt handlar det om pengar och organisation – hur mycket skall budgeten minskas, vilka förband skall läggas ner? Såväl försvarsberedningens ordförande, försvarsministern som överbefälhavaren talar om behovet av ett aktivt insatsförsvar. I sin officiella rapport från februari konstaterar emellertid ÖB att det snarare blir färre insatser. Ingen tycks reagera på denna uppenbara diskrepans. Överenskommelsen om vårbudgeten tyder på att försvarspolitiken bara är en restpost i budgetförhandlingarna.

Anledningen till ointresset för försvarsfrågan är kanske att det saknas en tydlig säkerhetspolitisk linje, där försvarspolitiken kan passas in. När invasionshotet har upphört finns inget att hänga upp denna på. Så har det varit. Men nu finns det faktiskt ett övergripande strategiskt dokument: EU:s säkerhetsstrategi antaget av Europeiska rådet i december. Här sägs tydligt att vår, d.v.s. EU:s, militära krishanteringsförmåga skall öka. Rimligen måste detta dokuments målsättningar ligga till grund för det kommande försvarsbeslutet. Vår nationella politik måste ju stå i samklang med vad vi beslutar om på det internationella planet.

EU-fördraget innehåller en beskrivning av unionens övergripande strategiska mål. Skydda gemensamma värden, grundläggande intressen, stärka säkerheten, bevara freden i enlighet med FN-stadgan och befästa demokratin är några av dessa. Den gemensamma försvarspolitiken är till för att stödja förverkligandet av dessa mål. Denna försvarspolitik var emellertid bara en lös målsättning fram till 1999. Då lanserades denna politik på allvar. Ett militärt kapacitetsmål, 60 000 man insatta inom 60 dagar med ett års uthållighet, lades fast. En militär organisation sattes upp med en militärkommitté stödd av en militär stab. Härtill kom utveckling av civila instrument för krishantering. Detta steg fullbordades år 2003 då EU genomförde sina första civila och militära operationer.

Det fanns emellertid ingen tydlig skrivning om hur dessa resurser skulle användas och för vilket syfte; EU saknade en övergripande strategi. Under åren som gått sedan 1999 har denna brist blivit allt tydligare. Våren 2003 lämnade emellertid generalsekreteraren Solana ett utkast till en sådan strategi. Denna välkomnades av toppmötet i Thessaloniki varefter den förfinades. 12 december antog Europeiska rådet (stats- och regeringscheferna) dokumentet som kallas A Secure Europe in a Better World (ett säkert Europa i en bättre värld).

En av strategins utgångspunkter är att inget land ensamt kan hantera dagens svåra problem, samarbete är nödvändigt. En annan är att ett EU bestående av 25 stater med över 450 miljoner invånare och som producerar 25 % av världens BNP med nödvändighet är en global aktör.

Strategin är uppdelad i tre delar: utmaningar och hot, strategiska mål samt konsekvenser för europeisk politik.

Vilka utmaningar och hot står vi inför?

I likhet med nationella svenska dokument konstaterar EU:s dokument att risken för storskaliga krig är liten. Idag är hoten mer varierade, mindre synliga och mer svårförutsägbara. Globaliseringen har ökat Europas beroende och därmed vår sårbarhet. Ett antal specifika hot understryks: internationell terrorism, spridning av massförstörelsevapen, regionala konflikter, sönderfallande stater och organiserad brottslighet. Dessa hot hänger naturligtvis ihop. Det finns en koppling mellan organiserad brottslighet och terrorism. Båda fenomenen är ofta resultat av regionala konflikter som i sin tur åstadkoms av stater som faller sönder. Terrorister med massförstörelsevapen vore ett fruktansvärt hot. Alla dessa fenomen är till sin natur transnationella. Det som hände i Madrid den 11 mars visar att dokumentets betoning av terroristhotet inte är löst prat.

Givet alla dessa hot, vilka bör våra strategiska mål vara? Utgångspunkten är att i en tid präglad av globalisering är inte de geografiska avstånden avgörande för hur farliga hoten är; geografiskt mer avlägsna hot kan vara farligare än mer näraliggande. Vår, d.v.s. EU:s, första försvarslinje ligger därför ofta långt borta. Vidare måste hoten hanteras så tidigt som möjligt; konfliktförebyggande verksamhet är alltså central. EU:s omfattande ”verktygslåda” inkluderande militära, politiska, ekonomiska med fler maktmedel gör unionen särskilt väl lämpad att hantera dagens mångfacetterade hot.

Vad skall denna ”verktygslåda” då användas till?

Utvidgningen gör att EU får nya gränser. Det är å ena sidan viktigt att unionens nya grannar inte upplever oss som ett hot; å den andra är det viktigt för oss att vi omges av stabila och väl ledda stater som vi kan samarbeta med. Det tydligaste exemplet är förstås Balkan där EU redan nu gör stora insatser tillsammans med USA, Ryssland, NATO m.fl. EU:s insats blir än mer markerad när EU, mot slutet av året, tar över SFOR i Bosnien.

EU och dess medlemsstater kan inte lösa alla problem. Det är därför nödvändigt med en internationell ordning byggd på effektiv multilateralism. Världen behöver starka internationella organisationer, och EU behöver ha ett bra samarbete med dessa. FN intar givetvis en särställning här. Den transatlantiska länken och samarbetet med NATO är också av stor betydelse.

Bland andra viktiga strategiska mål nämns vikten av att bidra till en internationell ordning byggd på folkrätten samt på spridning av demokrati och rättstatens principer.

Vad behöver vi EU-medlemmar då göra?

Vi bör mer aktivt agera för att förverkliga våra strategiska mål. Vi måste skapa en kultur präglad av beredskap att agera tidigt, snabbt och när så behövs med kraftfulla, ”robusta” insatser. EU måste bli bättre på att samordna de militära och civila delarna av ”verktygslådan”.

Men ”verktygslådan” måste också få ett bättre innehåll. Tillsammans lägger vi 160 miljarder Euro på försvaret. Men vi får inte ut militär effekt i motsvarande grad. Det råder alltså samma problem på EU-nivån som i Sverige: insatta pengar ger relativt lite uteffekt. Receptet är detsamma. I likhet med försvarsberedningens ordförande anger Strategidokumentet att vi måste förändra våra försvarsmakter så att de blir mer flexibla, mer mobila och med bättre förmåga att möta dagens hot. Däremot anger EU:s dokument en väg framåt som inte tillräckligt lyfts fram i den svenska debatten, nämligen vikten av samarbete för att skapa de nödvändiga resurserna; man talar om behovet av gemensamma resurser och pooler. Dokumentet ger inga exempel, men det är lätt att inse att det finns många strategiska resurser som bara kan skapas genom samarbete; strategiska sjö- flygtransporter och lufttankning är två sådana.

EU måste också få bättre förmåga att hantera civila resurser för att hantera det kaos som ofta uppstår i även nödvändiga militära interventioners släptåg. Vidare måste medlemsstaterna, för att kunna agera tidigt och rätt, bli bättre på att utbyta underrättelser.

Men goda resurser är inte nog. EU måste bli mycket bättre på att samordna de olika instrumenten. Detta gäller såväl på det gemensamma planet som för medlemsstaternas individuella agerande. Unionen måste också agera för att det internationella samfundet som helhet agerar på ett så ensartat sätt som möjligt mot de gemensamma hoten.

Den som tagit del av försvarsministerns m.fl. inlägg under Sälenkonferensen i januari i år ser att vad som där sades står i samklang med EU:s säkerhetsstrategi. Denna är alltså inget som på något sätt bör framstå som främmande. Den stora skillnaden är att EU:s dokument är antaget av alla medlemsstaternas regeringar. Det är alltså inget som påtvingats oss; man kan inte komma undan med att säga ”EU tvingar oss att…”. Men däremot är naturligtvis våra svenska politiker nu ansvariga för att Sverige tar sin del av ansvaret och lägger de värderingar som fastläggs i EU:s – vår gemensamma – strategi till grund för det kommande försvarsbeslutet. Det är, eller borde vara, otänkbart att årets försvarsbeslut leder till något annat än förbättrad förmåga till internationella insatser.

Intressant nog ställs dessa frågor på sin spets nu, när EU:s koncept om snabbinsatta stridsgrupper har kommit upp på agendan. Det handlar här om att medlemsstaterna enskilt eller gemensamt skall sätta upp ett antal stridsgrupper – runt 1500 soldater per grupp – beredda att på kort varsel, efter 15 dagar, sättas in i strid. I första hand tänkes dessa insatser ske på begäran av FN, och huvudscenariot är en insats i Afrika liknande den operation Artemis som EU genomförde i Demokratiska Republiken Kongo förra året.

I detta koncept ställs hela frågan om försvarets omställning på sin spets. Konceptet kräver en stående, välutbildad och välutrustad styrka med hög beredskap som regelbundet övar med andra länders motsvarande styrkor. För att detta skall vara möjligt krävs att det ”aktiva insatsförsvaret” inte bara blir en papperstiger. Genom EU:s säkerhetsstrategi har vi förbundit oss att gå åt detta håll. Finns det politisk vilja att förverkliga de goda intentionerna eller…?

Lars Wedin är en av ledarna för Försvarshögskolans nya Forum för Säkerhetsstudier.