Petter Wulff:

Anpassning till vad?

Det har sagts om svenska brandmän, att deras utrustning har nått en sådan fulländning att de kan rädda liv i miljöer, där ingen vanlig människa överlever. Om detta är sant, så är det ett tecken på att tekniken sprungit ifrån räddningsuppgiften. Skulle försvarsmakten kunna hamna i en liknande situation?

Sedan flera år står det klart, att den svenska försvarsmakten ska anpassas till en ny säkerhetspolitisk omvärld. Uppgiften är inte längre att möta en invasion över hav och land utan att möta något annat, som kan drabba landet. Det kan handla om smarta högteknologiska hot. För den uppgiften utvecklas nu ett nätverksbaserat försvar med sensorsystem och datoriserat beslutsstöd. I en del av nätverket tar supersoldaten ”Markus” form – en högteknologisk varelse anpassad till den moderna miljön.

Samtidigt med att man förbereder sig för okända hot här hemma engagerar sig försvarsmakten i insatser utomlands. Där behöver vi inte leta efter konflikterna. De står på rad för hugade västländer att engagera sig i, och Sverige har markerat sin vilja att vara med. Nya ÖB anser att vi framöver bör räkna med fortsatta behov av militära insatser i Irak, Afghanistan och på ”en rad platser” i Afrika (DN Debatt 17/1). Vi kan se miljöerna för oss. Fattiga och rädda människor i länder där den samhälleliga infrastrukturen är mer eller mindre sönderslagen. Krigare med tämligen enkla vapen.

Internationella militära insatser är till för att få slut på stridigheterna i länder, där soldater ibland agerar långt utanför folkrättens ramar. Att skilja de stridande åt är första steget i en uppgiftskedja, som i slutändan ska göra laglösa länder säkra och återge medborgarna framtidstro. Soldaterna behöver för detta vinna respekt och efter hand också förtroende hos den drabbade befolkningen. Svenska soldater tycks ha gjort det, t.ex. i Kosovo, där förtroende byggts upp genom vardagsinsatser lokalt.

Elitsoldaten ”Markus” förefaller ganska malplacerad i den miljön. Hans högteknologiska skal är knappast ägnat att vinna fattiga och rädda bybors förtroende. Försvarsmakten har alltså ett dilemma. Å ena sidan behöver man bli vassare och låta högteknologiska koncept få utvecklas till allt högre effektivitet, så att man kan möta den kvalificerade angriparen. Å andra sidan behöver man vidmakthålla och utveckla förmågan att på bredden bedriva förtroendeskapande verksamhet gentemot drabbade civilbefolkningar. Med den bredd hotbilden har, kan det behövas både en kvalificerad ”elak” soldat som ”Markus” och en soldat med ett mänskligt ansikte.

ÖB har redan sagt (både på DN Debatt och i Sälen 21/1), att han inte vill ha en försvarslösning för utlandet och en annan för Sverige. Ska försvarsmaktens uppgifter i så fall göras smalare för att det ska passa en organisatorisk enhetslösning? Ett är klart: Ska vi ha kvar en humanitär ambition utomlands, får vi akta oss för att utveckla utlandsinsatsernas teknik längre än vad som svarar mot uppgiften. Annars kan det gå som för brandförsvaret.

Petter Wulff är forskningsledare vid FOI