Eino Tubin:

Lös upp låsningarna!

Om det nu är stålbad eller härdsmälta vårt försvar drabbats av, så är läget dåligt. 40 miljarder går till något som uppenbarligen inte kan uppfylla sina mål. Och som allmänheten begriper allt mindre av.

En stor del av skulden ligger på mentala låsningar, ärvda från socialdemokraternas säkerhetspolitiska problemformuleringsföreträde under det kalla kriget. Då konspirerade regeringen i största hemlighet med NATO – i och för sig en klok politik – medan allmänheten hjärntvättades med doktrinen om alliansfrihet. Efter Tingstens tid på Dagens Nyheter dog den fria debatten. Att avvika var inte politiskt korrekt, snudd på landsförräderi. Först flera år efter kommunismens fall började hämningarna släppa.

Föreställningen om folkhemmet ledde till en drömbild om att samhället verkligen var så: folk var solidariska, facket agerade klokt, ingen fuskade eller jobbade svart, det var häftigt att betala skatt. Dessa föreställningar lever kvar i det offentliga samtalet än idag, trots att alla vet att det inte är så längre, om det nu någonsin varit så. På liknande sätt skapades i folkmedvetandet en idealbild av ett solidariskt folkförsvar. Där ställde alla upp och där hakade alla grenar eller funktioner i varandra som kugghjul. Både säkerhetspolitiken och totalförsvaret var logiskt uppbyggda och lätta att överblicka. Symboliken var lättbegriplig. Det var vågskålar i balans eller snören som tvinnades ihop till ett starkt rep.

Som försvarsupplysare hjälpte jag själv till att kolportera ut denna idealbild. Kanske gjorde vi ett alltför bra jobb på 70- och 80-talen när verkligheten och idealbilden gick allt mer isär.

Att det inte stämde blev jag själv pinsamt medveten om när vi gjorde en totalförsvarsfilm i mitten på 80-talet. Det var en påkostad historia, där Psykförsvaret samarbetade med Sveriges Radios utlandsavdelning. En stor del av filmen ägnades den svenska industrin, som stark garant för oberoende och uthållighet vid en avspärrning. Vi åkte runt och filmade tillverkning av lastbilsmotorer på Scania, datorchips på Ericsson Radar, flygplan på Saab, kugghjul på Svenskt Kullager. Men mycket av det vi ville filma tillverkades inte längre i Sverige och nästan allt som vi kunde filma var integrerat med utlandet. De löpande banden hade stannat tvärt om det verkligen blivit en avspärrning – och den omställning som det pratades om hade tagit månader eller år. Ganska snart klippte vi om hela filmen.

Märkligt nog verkar liknande storvulna föreställningar leva kvar på det försvarsindustriella området. På vinterns CFF-konferens i Sälen rådde, enligt Bo Hugemarks referat, enighet om att den svenska försvarsindustrin borde styra hela försvarspolitiken. Det lilla alliansfria landet i norr skulle rusta upp Europa och fixa till sitt eget försvar på samma gång!

På sätt och vis är det här komplexet en efterklang till den sista svenska ”stormaktstiden”, när Sverige var rikast i världen och i egna ögon hade moraliskt företräde framför de grälande stormakterna, kålsuparna. Det är från denna tid som de mentala låsningarna härstammar: alliansfriheten, den allmänna värnplikten, folkförsvaret.

Fast i fel system

Jag ska inte ägna plats för att argumentera för ett inträde i NATO, det räcker att hänvisa till aktuella motioner från folkpartiet och moderaterna där alla goda skäl finns uppräknade. Räcker inte det, så står socialdemokraterna till tjänst med ytterligare argument, även om själva slutledningen saknas: betydelsen av fortsatt atlantiskt engagemang, vikten av att USA även fortsättningsvis är delaktigt i Europas försvar.

Det stora problemet för alla partier är skepticismen bland vanligt folk, den mentala låsningen. Precis som EU och EMU är NATO ett projekt för etablissemanget, företrädesvis för män, storstadsbor och välutbildade. Det går inte för politikerna att plötsligt byta marschriktning och hoppas att fotfolket följer efter. Efter blåsningen i EMU-frågan är det inte lätt att ta upp en ny fråga där gräsrötterna reflexmässigt är emot. Noggrant och långvarigt förberedelsearbete behövs för en opinionssvängning.

Det har gått smärtfritt att växla från ett värnplikts- till ett yrkesförsvar i en rad europeiska länder. Tyskland är ett undantag, där intressant nog frågan om ett yrkesförsvar drivs av de gröna. I Sverige har frågan starka känslomässiga bindningar. Det märkliga är att den ägnats så lite uppmärksamhet och det inte finns några objektiva siffror för att belysa olika alternativ när det gäller kostnader och försvarsmaktens personalbehov. En orsak är kanske att värnplikten hade samband med rösträttsfrågan och arbetarrörelsens framväxt: en man, ett gevär, en röst. Förvisso är det lätt att hålla på värnplikten, vi som gjorde våra övningar minns tiden med stolthet. Men ger den det försvar vi behöver?

Vi sitter fast i fel system. Vi behöver få men goda, omedelbart insatsberedda, internationellt användbara förband men har ett rekryterings- och utbildningssystem som i princip skickar hem soldaterna precis när de blivit användbara.

Hungrig krokodil

En tredje låsning ligger i åtskillnaden mellan det militära försvaret – som enbart inriktas på krigsuppgifter – och samhällets behov av skydd i det som brukade kallas fredstid. Inga fler Ådalen, heter det. Men vi lever i ett helt annat samhälle. Konflikten står inte mellan arbetare och kapitalister, utan mellan dem som följer det demokratiska rättssamhällets spelregler och dem som av egoism eller fanatism är redo till blint våld. För den, som utomlands vant sig vid att gå igenom metalldetektorer och bli stoppad av vakter som kikar under bilen, verkar skyddsnivån i Sverige vara mycket låg, om inte obefintlig. Tänk att vem som helst utan kontroll kan gå in i avgångshallen på svenska flygfält! Den mentala skyddsnivån är om möjligt ännu lägre. Men om – rättare sagt när! – något händer så får det militära försvaret av byråkratiska skäl inte hjälpa till, om våldsverkarna inte representerar någon stat.

Förr eller senare kan Sverige bli ett terrormål. Sveriges internationella engagemang kan reta någon. Terrorister kan åka fast i Sverige, med fritagningar och utpressning som följd. Att ligga lågt är inget alternativ. Som Churchill sade: att göra eftergifter är att hoppas bli den siste som krokodilen ska äta upp.

Ett system, som svarar mot behoven, kunde kanske se ut så här: alla pojkar och flickor skrivs in. De får rejäl information om alla alternativ. De som klarar kraven kan frivilligt anmäla sig till utbildning som leder till kontraktsanställning eller befälskarriär. Efter aktiv tjänst – hemma eller utomlands – placeras de i en mobiliseringsbar reserv. Andra kan frivilligt välja att få kort utbildning till hemvärnet. Alla soldater – aktiva, reservare och hemvärn – har anmält sig frivilligt och ska kunna sättas in för alla uppgifter som samhället kräver.

Det finns stort utrymme för folkförankring också i ett sådant system. Frivilligrörelserna skulle få viktiga roller för vidareutbildning, stödfunktioner och försvarsupplysning. Det är svårt att se att det skulle vara mer odemokratiskt än det nuvarande. Ädet inte värt en utredning?

Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet