Jan Linder:

Alliansfriheten har tjänat oss illa

Sveriges regering och de borgerliga partierna enades 2002 om en ny formulering av säkerhetspolitiken. Dokumentets nyckelmening är: ”Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde har tjänat oss väl.” Jag vill tvärtom påstå att vår alliansfrihet har tjänat oss illa genom att skapa onödiga hot och kriser förutom att på ett olyckligt sätt ha fjärmat oss från övriga Europa.

Det var Östen Undén som lade grunden för den svenska alliansfriheten. Enligt honom var alla stormakter lika goda kålsupare. I riksdagens utrikesdebatt 1947 drog han sig inte för att kollektivansluta svenska folket till sin sovjetvänliga balanslinje: ”Regeringen och en överväldigande majoritet av svenska folket vill inte välja sida mellan östblock och västblock.”

Inte ta risker för andra…

Den officiella förklaringen till att Sverige står utanför NATO har alltid varit att vi inte kan acceptera paktens solidaritetsklausul, artikel 5. Denna artikel såg andra länder som en garanti för att mäktiga USA inte skulle förbli passivt om något medlemsland hotades. I Sverige blev dock artikel 5 argumentet mot NATO. Det hette att de svenska militära resurserna var reserverade för Sverige och att vi inte ville bli beroende av stormakter och utsätta oss för att bli tvingade att ta militära risker för andra länder. Vår försvarsberedning har genom åren envist hållit fast vid att ”gränsen för svensk medverkan i NATO går vid de ömsesidiga säkerhetsgarantierna”.

…men andra ska bistå oss

Sveriges regering gjorde under kalla kriget vad man betecknat som realpolitiskt nödvändiga avsteg från alliansfriheten genom att ingå hemliga överenskommelser med USA. Redan hösten 1948, ett halvår innan NATO bildades, gav Sverige i realiteten upp sin alliansfrihet genom att gå med på en amerikansk begäran att bygga ut några militära flygfält i östra Sverige för att kunna ta emot västliga attackplan. Vårt land blev härigenom ett ”osänkbart hangarfartyg”, där västsidans flyg kunde mellanlanda för tankning inför attacker mot Leningrad och Moskva. I gengäld fick vi importera viktig materiel på tele- och flygmotorsidan. Undén kände till uppgörelsen men ansåg vår alliansfrihet vara oanfrätt. Det stod enligt honom Sveriges försvarsmakt fritt att bygga ut sina flygfält och något folkrättsligt bindande samarbetsavtal hade han, minister för utrikes ärenden, inte undertecknat. Washington såg positivt på att Sverige inte ville ha något avtal på regeringsnivå. Frånvaron av ett sådant avtal gav USA tolkningsföreträde – presidenten kunde självständigt avgöra när det var dags för västvärlden att utnyttja svenska flygfält.

Den sovjetiska militära underrättelsetjänsten (GRU) visade från början intensivt intresse för detta fältarrangemang. Det vet vi genom Stig Wennerström som i sin memoarbok beskrivit hur hans bana som spion inleddes hösten 1948. Han hade då kontakt med den hårdhudade GRU-residenten i Stockholm. ”Det var nog bäst att han fick svar på sina frågor. Han fick den hållfasthet och banlängd som jag visste var normen för utbyggnad vid den tiden. Och han fick läget på ett flygfält där jag visste att utbyggnad var påtänkt och att beslut fattats.”

Vår regering skulle ytterligare tänja på alliansfriheten genom att 1952 ansluta Sverige till USA:s embargopolitik, d.v.s. vi förband oss att inte exportera känslig materiel till östländer, ett solklart brott mot neutralt uppträdande mellan de två maktblocken. Rolf Ekéus lät i slutet av 2002 offentliggöra ett dokument som entydigt visar att Sverige också lyckats uppnå ett hemligt alliansförhållande med USA. Det förbereddes av Eisenhowers administration och antogs av Kennedys 1962. Innebörden var att USA skulle hjälpa Sverige att motstå attacker från Sovjetunionen. Dessutom är det numera en officiell hemlighet att under Stig Synnergrens tid som ÖB (1970-78) upprättades i London ett svenskt reservhögkvarter med i fredstid uppkopplade signalförbindelser. Dess huvuduppgift var att samordna militärt NATO-bistånd inför överhängande hot om ett tredje världskrig.

Finlandsargumentet

Att Sverige inte ansåg sig kunna agera solidariskt i enlighet med NATO-traktaten var inget anständigt argument för att internationellt motivera svensk alliansfrihet. Från UD:s sida fördes därför av Sverker Åström m.fl. tidigt fram det mer respektabla Finlandsargumentet, uttryckt så här av Leif Leifland: ”Det betyder inte att den svenska alliansfriheten varit felaktig, tvärtom var den väl anpassad för de förhållanden som rådde då. Glöm inte att vår neutralitet till viss del hängde samman med Finlands situation.” Denna uppfattning delas dock inte av finländska politiker och historiker. Max Jakobson har frankt hävdat att de hänsyftningar som Sverige gjorde till Finland för att försvara sin neutralitetspolitik ”bara var ett alibi med vars hjälp svenskarna förkastade amerikanarnas och britternas anklagelser om egoismen i den svenska neutralitetspolitiken”.

Nordisk balans

En koppling till Finland har också det i officiell svensk historieskrivning framförda balansargumentet. Sverige var i egenskap av alliansfri stat i den bipolära stormaktskonflikten fredsbevarande genom att skapa balans i Norden mellan NATO-anslutna Danmark/Norge och sovjetberoende Finland. Vad svenska regeringen och dess säkerhetspolitiska talesmän medvetet undanhöll svenska folket är att ett balansförhållande mellan stater av olika dignitet obevekligen leder till en asymmetrisk eskalationsprocess, riskabel för en småstat i duell med en aggressiv stormakt. Den lilla staten måste ligga lågt, försöka behålla status quo för att inte utsättas för repressalier. Följden av stormaktens framflyttning av sina positioner blir därför ökad obalans genom större tryck på den lilla staten ända tills denna når sin smärtgräns och måste svara militärt. Vid stormaktshot leder därför en liten stats alliansfrihet inte till handlingsfrihet utan till motsatsen, handlingsförlamning.

Vår smärtgräns

Sovjetunionen misstrodde vår alliansfrihet och demonstrerade detta genom att utsätta vårt land för obehagliga kränkningar. Efter nedskjutningen av DC-3:an 1952 låg svenska regeringen lågt. Om vi då varit anslutna till NATO, hade incidenten sannolikt inte inträffat och om den ändå ägt rum, hade det varit NATO:s och inte statsminister Erlanders sak att reagera och agera. Detsamma gällde ubåtskränkningarna under 1980-talet, vilka genom Sveriges alliansfrihet utvecklades till svårartade kriser, som både Torbjörn Fälldin och Olof Palme säkert gärna skulle ha överlåtit till NATO att hantera.

Var låg då Sveriges smärtgräns för att överge alliansfriheten och ställa sig under NATO:s beskydd? Låt oss säga att Sovjetunionens aggressiva inställning till Sverige höjts ytterligare ett snäpp och man åberopat att USA hade en bas på Kuba och att det därför var rimligt att ryssarna skulle få anlägga en motsvarande bas vid Fårösund. Skulle då trycket på den svenska regeringen ha blivit så starkt att regeringen bitit i det sura äpplet och begärt medlemskap i NATO? En hypotetisk fråga som tål att diskuteras!

Vådligt utanförskap

Den idag viktigaste effekten av retoriken kring alliansfrihetens välsignelser är att svenska folket fjärmats från det europeiska integrationsarbetet. Det var på håret att vi inte kom med i EU 1995, och 2003 gjorde utanförskapets attraktion att svenska folket inte kunde vinnas för EMU.

För att få trovärdighet och inflytande i Europa och världen är det på tiden att vi gör upp räkningen med vår osolidariska alliansfrihet och upphäver tabut för svenska historiker och politiker att föra en öppen diskussion om dess konsekvenser. I så fall finns chans för Sverige att vinna respekt i omvärlden genom att vinna folkopinionen för fullvärdigt medlemskap i både EU och NATO.

Jan Linder är författare till böcker om 1900-talets nordiska historia