Nils Andrén:

Om ständiga och återfunna grannar vid Östersjön

Två böcker med nyttig kunskap och behaglig förströelse.

Historiskt är Östersjön en mötesplats mellan öst och väst, politiskt, ekonomiskt, kulturellt och religiöst. Under det kalla kriget blev Östersjöområdet ”ett välbevakat ingenmansland mellan det kalla krigets två huvudläger”. Området på den östra och sydöstra sidan av Östersjön var både samtidshistoriskt och politiskt en okänd kontinent för flertalet svenskar. Nu har allt förändrats.

Framför mig har jag två böcker som handlar om folken kring Östersjön och deras historia. Böckerna ger både nyttig kunskap och behaglig förströelse. Den ena är en filatelistisk bilderbok med historiska kommentarer. Den andra är en genomarbetad historisk översikt av erkända fackhistoriker. Men båda har i grunden samma pedagogiska budskap. Vi vet för litet om våra återfunna grannstater. Förr visste vi mer och det är hög tid att på nytt få en balanserad kunskap.

Den filatelistiska bilderboken, Folken kring Östersjön, har underrubriken Glimtar ur vår gemensamma historia. Dess författare, Lars Enkler, har gjort sin karriär inom SAS, men haft filateli och historia som livslång hobby. Han har haft en kongenial rådgivare i professorn i ”historia med inriktning på historiedidaktik”, Hans Albin Larsson. Enklers frimärkssamling om östersjöländerna är grunden för en bok, som har väckt entusiasm bland experter, både historiker och frimärkssamlare. Den ger både nya kunskaper och friskar upp gamla. ”Både en lustläsning och praktisk handbok”, säger en entusiastisk f.d. kulturminister (Bengt Göransson). En imponerad anmälare kan endast instämma. Den som har presentproblem skulle knappast kunna fylla dem bättre än genom Enklers bok.

Krigshistoriska frimärken

Historiken visar frimärkenas vidsträckta motivval från stenåldern till vår egen tid. Nutiden inrymmer både frigörelsen i öst och sydöst och den historiska länken mellan Skandinaviska halvön och den europeiska kontinenten, Öresundsbron. Illustrationerna täcker också in hela det geografiska område som titeln anger. Sverige dominerar tillsammans med de övriga, ”traditionella” nordiska länderna. Men många historiska illustrationer kommer från den vidare krets av stater som har eller har haft anknytning till Östersjön. I allt belyser de kommenterade frimärkena många av historieskrivningens viktigaste ämnen.

Krigshistorien får sin beskärda del. Alexander Nevskij vann segrar på 1200-talet över svenskarna vid Neva och över Tyska Orden på Peipus is. Dessa glorifieras på sovjetiska/ryska minnesmärken (1990 och 1992). Polackerna firade 1960 den polsk-litauiska segern över samma orden 1410 med ett praktfullt märke. Även den svenska stormaktstidens många krig belyses postalt av östeuropeiska frimärken. Ett polskt märke avbildar svenskarnas misslyckade angrepp på Czestochowa under Karl X Gustaf, ryska märken visar galärer som härjar Finlands och Sveriges kuster under Karl XII:s sista år. Enstaka frimärken i Danmark och Finland speglar historiska ödesstunder. Sverige får bidra med bilder av svenska flottan genom århundradena och minnesfrimärket 1932 över slaget vid Lützen.

Vallgrav och krigsskådeplats

Den andra boken är skriven av två välkända lundahistoriker, Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson. Dess titel, Nordens Medelhav, anger också dess perspektiv. De två orden rymmer minst lika många frågetecken: Vad menas med Norden? Och vad är ett medelhav?

Ett medelhav är det som geografer ofta kallar ”innanhav.” Nationalencyklopedien beskriver det som ett avgränsat havsområde mellan eller inom kontinenter. Östersjön är ett me­delhav och Norden består av de länder som når fram till Östersjön. Denna geografiska definition stämmer med växande krav på ett vidare nordiskt begrepp än det ”femstatsnorden” som präglat det senaste halvseklets nordiska samarbete.

Historiskt är Medelhavet dock framför allt ett geopolitiskt begrepp, ett lån från antiken. Liksom senare Östersjön var detta hav lika mycket en vallgrav och krigsskådeplats som ett kulturellt och ekonomiskt förbindelsesystem. Greker och karthager var länge framgångsrika rivaler till de italienska folken. Det relativa lugnet under Roms följande dominans har i historien fått hedersnamnet pax romana, den romerska freden. Också Östersjön har ibland, med skilda syften, proklamerats som ett fredens hav.

Medelhavets geopolitiska laddning gör det relevant att fråga om Östersjöstater verkligen uppnådde ett dominium maris baltici som liknade den romerska förebilden. Många länder har under historiens gång varit regionala stormakter vid Östersjön. Det var inte bara de självklara – Danmark, Hansan, Sverige, Ryssland och till slut Tyskland, i olika skepnader. Alla stötte på avgörande hinder. Inbördes rivalitet och sjömakternas (Hollands och Englands, till slut USA:s) balanspolitik blev ofta avgörande. Dessa var inte strandägare vid Nordens medelhav. Men de var havens herrar och blev därmed i avgörande ögonblick även historiska östersjömakter.

Nationella myter

Historiebegreppet inte är entydigt. ”Historien är inte bara vetenskapliga tolkningar utan också”, med en fyndig alliteration, ”medvetande, meningsskapande, mentalitet, minne, monument och myt.” Historiens myter är alltid närvarande i boken. De fokuseras mot ”den andre”, en traditionell fiende. De svenska arvfienderna var självklara, Ryssland och Danmark, så även de danska, Sverige och Tyskland. När myternas betydelse skall exemplifieras i slutkapitlet, är dock den dansk-svenska relationen näst intill utsuddad.

Författarna riktar läsarnas uppmärksamhet mot andra nationella myter. Här återkommer, liksom i frimärksboken, namnen Alexander Nevskij och Grunwald. Också tyskarnas myter namnges, Teutoburgerskogen i relation till Rom, Fredrik Barbarossa till islam och araberna.

Det borde dock inte råda någon brist på illustrativa, nordiska myter knutna till händelser och individer. Några revideras dock enligt forskningens nyare lärospån. Få lär bestrida Kalmarunionens betydelse som myt, åtminstone i den moderna skandinavismens och nordismens högtidsritual. Det fick vi nyligen en påminnelse om vid unionens 600-årsjubuleum.

Men författarna ber oss också besinna att myterna är mer än historiska kuriositeter. De är en nedärvd del av det historiska medvetandet. De blir därmed en kraft i utvecklingen. Historien ”svarar mot det existentiella behovet att skapa mening, ge förankring och erbjuda orientering i ett ständigt föränderligt samhälle”. Historia som medvetandefenomen får en annan funktion än den vetenskapliga historien. Nuet uppfattas som ”historiska aktörers kamp för sitt land, sitt folk eller något annat kollektiv”. Personcentreringen skapar dramatik. När ”historien lyfts ur den historiska processen” blir den tidlös men samtidigt ödesbunden. Den blir en myt.

Utplånar vita fläckar

Boken är imponerande heltäckande, i tid och rum, i kultur, ekonomi, politik och strategi. Politik, ekonomi och kultur flätas även samman i några stadsporträtt. Stockholm (tecknat av Anders Hammarlund) var ett mångspråkigt centrum för den multikulturella stormakten på 1600-talet. Ett par hundra år senare hade Stockholm fått en arkitektonisk spännvidd mellan tessinsk klassicism och Skansens bygdekultur. De kulturhistoriska perspektiven markerar stadens betydelse som en spegel av Sveriges historia. Ett kapitel om Viborg är historien om ett gränsfästes roll och öde, storhet och nedgång.

Nordens Medelhav är en nyttig läsning för både vetande och fantasi. Det kan utplåna många vita fläckar på vår egen tids historiska bildningskarta. Det utesluter dock inte frågetecken, eller t.o.m. invändningar. Det är positivt. En bok som är så perfekt att den aldrig väcker en läsare till frågor eller invändningar, blir lätt ett sömnmedel.

Boken fyller väl ambitionerna att analysera samhällsutvecklingen ”från den tidigaste historien till dags dato” och att ”ge insikt i villkoren för nutida identitetsprojekt och mytskapande i Östersjöområdet”. Den kan ge både farosignaler och visioner för den framtida utvecklingen. Samtidshistoriskt fyller den väl tomrummet i de flesta läsares vetande om många grannfolk kring Östersjön. Inte minst kan detta bli till nytta om eller när vi på nytt får ta ställning till Sveriges – och Nordens – framtid i det nya Europa.

Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap

Kristian Gerner, Klas-Göran Karlsson med Anders Hammarlund: Nordens Medelhav. Östersjöområdet som historia, myt och projekt. Natur och Kultur. Stockholm 2002.

Lars Enkler, Folken runt Östersjön. Glimtar ur vår gemensamma historia. Hjalmarsson & Högberg. Lund 2003