Olof Santesson:

Skapa förbanden som fyller måttet

Försvarets kris ställs på sin spets. Dragen av systemkollaps visar att det brådskar med strategiska beslut. En central fråga är hur vi kan skapa och vidmakthålla sådana effektiva förband som statsmakterna omotiverat tror sig ha lagt grunden för. Höstens försvarsbeslut kräver ett ökat ansvarstagande från regering och riksdag. Både ÖB och ett uppbåd äldre generaler har sina idéer om vad som borde göras.

I den svala debatten har förväntningarna varit låga. Det blir väl som vanligt, suckas det. Ingen kommer att ange en strategisk inriktning av våra militära ansträngningar. Höstens försvarsbeslut kommer att innehålla de vanliga ingredienserna: politiska hänsyn i lokaliseringen av de regementen som blir kvar, tillgodoseende av försvarsindustrins krav, bekännelse till värnplikten för folkförankringens skull – och till sist ett magert resultat som ändå snabbt havererar ekonomiskt. Ja, kanske. Men kanske blir det ändå inte fullt så slentrianmässigt som om inget hade hänt.

Några nya inslag finns det trots allt, låt vara av olika tyngd och olika svåra för regering och riksdag att helt negligera.

På nytt längs flera spår

Försvarsutskottet, som normalt anses bara dividera om pengarna, har morrat av kritik mot kvaliteten av det underlag för beslut som serveras. När sjutton pensionerade armégeneraler samlas kring införandet av ett yrkesförsvar känns det som om en vändpunkt nalkas.1 Och en av de sista dagarna i april 2004 gick överbefälhavaren, general Håkan Syrén, ut med sitt eget förslag till försvarsplanering, som innebär att han nollställer hela den gamla vanliga planeringsprocessen. Han hoppas på ett förslag i höst från regeringen till riksdagen om ett strategiskt och finansierat vägval.

ÖB vill börja på nytt längs flera spår. Målet är en förbättrad rekryterings- och urvals­process från år 2006 och ett nytt system för värnplikts- och förbandsutbildning, där 30 procent av dem som fullgör värnplikt skall vara villiga att tjänstgöra i internationella missioner. Förmågan till snabba internationella insatser skall utvecklas. Och redan 2005 eftersträvar general Syrén flexibla anställningsformer för officerare; det vill säga att det blir ett yrke för hela livet för endast en del. Slutligen krävs att Försvarsmaktens roll tydligt definieras när det gäller såväl nationellt försvar mot storskalig terrorism som insatser enligt EU:s solidaritetsklausul.

De europeiska kraven

Till det helt nya i försvarsplaneringen hör hur Sverige skall hantera EU:s beslut från december 2003 om inrättandet av snabbinsatsförband av typen stridsgrupper (battle groups) om vardera 1 500 man med en mekaniserad bataljon som kärnan. I en första etapp har ÖB föreslagit att Sverige blir ledande nation (framework nation) för en sådan grupp i samverkan med ett annat land. Det svenska bidraget här skulle i förstone vara ett reducerat förband på 750 man plus förstärkningsförband på ytterligare 300 man. När vi är framme vid 2008 skulle Sverige bidra med hela förbandet plus 300 man i förstärkningsförband. (Vill något annat land medverka under så begränsad tid för att sedan ställas utanför?)

För att bemanna förbanden önskar ÖB anställa 700 plus 300 beredskapssoldater med elva månaders grundutbildning plus förmodligen kompletterande utbildning. Från 2008 är det tänkt att antalet skall bli 1 500 plus 300. För långvarigare fredsbevarande insatser (av Kosovotyp) räknar ÖB därutöver med att Sverige skall bidra med 850 man.

Hela beredskapssystemet tänks vara indelat i tre nivåer. Personal i snabbinsatsförband (insats 10-15 dagar efter beslut) anställs på 24 månader med möjlighet till förlängning max 36 månader. Soldater i förband med 30 dagars beredskap tecknar beredskapskontrakt för 18-24 månader med möjlighet till ytterligare 12-18 månader. För soldater i förband med 90 dagars beredskap gäller att de efter grundutbildning förklarar sig villiga att tjänstgöra.

Utmaning för politikerna

Vad sedan kartläggningen, utifrån Försvarsmaktens operativa behov, av ”starka svenska” nischer i praktiken innebär för försvarsindustrin återstår att se. Rimligtvis kan vissa grenar behöva dö för att andra skall överleva – och för att skakiga delar av Försvarsmakten skall överleva. Vid ett inom Krigsvetenskapsakademien anordnat seminarium i mars var dock de närvarande industrirepresentanternas ointresse för arméns nuvarande kris tämligen iögonenfallande.

Hur som helst ger general Syréns utspel statsmakterna åtskilligt att tänka på och aktualiserar även sådant som de hittills har visat ringa intresse att dra konsekvenser av eller ens överväga.

Ännu litet svårare kan de få med generalsuppbådets förord för en total övergång från värnplikts- till yrkesförsvar. Försvarsutskottets ordförande Eskil Erlandsson (c) talar karaktäristiskt varmt om ”hur oerhört angeläget det är att behålla den folkliga förankringen av försvaret genom värnplikten”.

Övning av chefer kräver förband

I främst Dagens Nyheter fick generalerna starka applåder. På ledarplats ifrågasatte tidningen dock förslaget om en könsneutral mönstringsplikt för alla och en begränsad soldatutbildning om cirka tio veckor för fler än vad själva insatsförsvaret anses kräva. Den föreslagna korta självskyddskursen för alla tyckte tidningen kunde skötas av skolan.

Kärnan i generalernas resonemang gäller dagens brist på kvalificerade markstridsförband. För att man skall kunna öva chefer och staber krävs färdigutbildade och fungerande förband. Det är en missuppfattning, heter det, att enbart verksamhet vid grundutbildning är tillräcklig för att lära officerare att leda förband.

Generalerna utgår från statsmakternas krav på att Sverige skall kunna verka med 2 000 man i internationell verksamhet enligt EU:s krav. Detta motsvarar två markstridsbataljoner. För att bataljonerna ständigt skall kunna verka krävs utbildning, omsättning och återhämtning. Detta innebär enligt generalerna ett förhållande på cirka ett till tre mellan utlandsstyrka och hemmavarande. Alltså behövs, skriver de, cirka åtta markstridsbataljoner organiserade i två brigadramar. Behovet av övriga förband beskrivs vara cirka tio bataljoner plus ytterligare specialförband. Summa: 20 000 man, varav 4 000 officerare.

Osäker ekonomi

Cirka 5 000 man skulle årligen behöva skriva kontrakt på tre-fyra år. Detta ur en åldersklass på omkring 100 000 kvinnor och män, en andel som man enligt generalerna borde kunna räkna med.

Går detta att finansiera med marknadslöner och allt? Generalerna kan med sina tjugotalet bataljoner tyckas nöja sig med färre bataljonsenheter än ÖB gjorde i sitt underlag den 27 februari 2004. I försvarsalternativen prolongering respektive en minskning av anslagsramen med tre miljarder räknar denne med något mer än trettio bataljonsförband.

Vad som i ÖB:s lösning finns tillgängligt för hemmabruk – och det bara under kort del av året – begränsar sig till de värnpliktiga som är nära att avsluta sin rekrytutbildning, således strax före uttryckning. Och de trettio bataljonerna? Om de även framgent skall fördelas på fem förbandsgrupper blir det knappast fler än tio bataljoner, om ens det, i den första gruppen med förhoppningsvis krigsplacerad personal och tillräcklig utrustning. Dessa få skulle möjligen kunna kallas insatsförband. Resten, således det övervägande flertalet, existerar endast på upp till fem års sikt.

Räknar man på detta vis förefaller det onekligen som om generalerna anser sig ha pengar för att stampa fram avsevärt mycket fler insatsberedda soldater än vad ÖB gör. Det låter åtminstone friskt vågat.

Fredsframtvingande insatser?

En fråga väcker nog större omedelbart intresse internt. Vad har fått alla dessa generalspersoner med förre ÖB Bengt Gustafsson i spetsen att överge det värnpliktsförsvar som länge gav Sverige en förhållandevis stor armé med en hyggligt tilltagen förbandsmassa?

Svaret här, åtminstone när det gäller flertalet, är nog att de har gett upp varje strävan att motivera behovet av någorlunda talrika markstridskrafter med vad hemlandets försvar kräver.

I dagens exempellöst trängda arméläge har de sjutton kunnat se en satsning på yrkessoldater med inriktning på internationella insatser som den enda lösningen för att få ihop ett tillräckligt förbandsantal, inklusive några högre förband (två brigadledningar). Detta för att vidmakthålla officerares kompetens. Som generalsartikeln påpekar lär de vid tjänst utomlands ofta(st) komma att tjänstgöra inom åtminstone brigads ram.

Genom att på detta sätt betona officerares förmåga att inom en brigadram leda förband i väpnad strid tar generalerna i praktiken ställning i en nyckelfråga. De vill att Sverige skall kunna medverka i den militärt svåraste av alla internationella uppgifter: fredsframtvingande insatser mot part eller parter som motsätter sig ett internationellt ingripande. Här har andra militära debattörer en annan uppfattning. De tycker att väpnade svenska insatser skall stanna vid traditionella fredsbevarande missioner, det vill säga av snarast polisiär karaktär.

Duger förbanden?

Mot denna försiktigare önskan kan invändas att Sverige faktiskt tidigt och beslutsamt tog ställning för att EU skulle kunna lösa hela skalan av Petersbergsuppgifter, i vilka fredsframtvingade åtgärder ingår.
I doktrinen, Peace Support Operations, ingår också att förbanden skall ha stridsförmåga och kunna ta stora risker.

En annan sak är att de förband som Sverige enligt PARP (Planning and Review Process) har anmält till olika styrkeregister sorgligt nog saknar antagen förmåga. En mörk bild av vad bedömare trott vara ett av Sveriges bästa utlandsförband någonsin, IA 01, gavs nyligen i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift. Där konstaterade stf kompanichefen efter gjorda valideringar av kompaniet att det inte höll måttet. Onekligen ett bistert besked om hur långt man kan komma med otillräckligt samtränade värnpliktsförband. Brister i förmåga fanns dessutom ned på individnivå.2

”Försvarsmakten hade inte förmått att skapa ett förband med den stridsförmåga som efterfrågats och anmälts av regeringen till internationella styrkeregister”, konstaterar författaren. Hans slutsats, och den slutsats som läsaren nödgas instämma i, är att därmed Sveriges åtagande inte framstår som trovärdigt.

Har vi någon strategi?

Saken blir nog inte bättre av att regeringen av ekonomiska skäl – och andra? – tenderar att bryta sönder beredskapsställda utlandsförband när det kommer till kritan. I Kosovo rör det sig visserligen hittills om en bataljonsram, men till Afghanistan skickar vi några plutoner till stöd för en fredsmission och i Liberia fanns våren 2004 ett förstärkt mekaniserat kompani. Med all respekt för säkert goda och prisvärda insatser blir det ett duttande med förband. Rör det sig härnäst om någon liten enhet till Gaza eller liknande? Det är svårt att se om regeringen har någon strategi vad det gäller Försvarsmaktens och de väpnade styrkornas användning?

Här nalkas vi kärnfrågan inför kommande försvarsbeslut. Vad är egentligen siktet inställt på? Tag satsningen på ett nätverksbaserat försvar (NBF) som med en stridsteknisk motivering säkert ligger i tiden och som i varje fall tar enormt mycket intellektuell kraft i anspråk. Den speglar en svensk strävan att hänga med i en revolutionär utveckling, Revolution in Military Affairs, (RMA), något som vi i USA har fått beröm för. Står denna satsning verkligen i samklang med statsmakternas anbefallda inriktning på internationella insatser?

För höga ambitioner?

En intressant övning, ”Operativ effekt”, hos Livregementets husarer K 3 i Karlsborg i slutet av april 2004, visade vad man kan göra på lokalt plan. Med en portal åstadkommen i samarbete med högskolan i Skövde och åtskillig civil teknik hämtad som hyllvara skapades en operativ ram kring underrättelser, med förarlösa spaningsplan (UAV) bland sensorerna och informationsöverföring i realtid; dessutom tillgänglig för andra kunder – raden av i övningen deltagande förband.

Här var visserligen förutsättningen att Sverige var frame­work nation, hade ledartröjan, i en internationell EU-insats. Och våra blivande chefer måste lära sig att arbeta inom nätverk. Men blir det någonsin aktuellt för svenskar att verkligen leda militärt kvalificerade utlandsmissioner? Det skulle möjligen kunna vara om en insats, gud förbjude, blev nödvändig i någon av de baltiska staterna. Ändå verkar väldigt mycket arbete läggas ned just på ledning och operationer i rejäl skala.

Det gäller visionerna av NBF liksom exempelvis det utmärkt praktiska och detaljerade arbete som har bedrivits inom försvarshögskolan på projektet ”ROLF 2010” (Rörlig Operativ LedningsFunktion) för övergripande ledning i kris och krig, med i de militära fallen chefer på generals- och amiralsnivå. Visst, mycket skall även gälla krishantering, beredskap och försvar mot storskalig terror och annat. Men när man tar del av Försvarsmaktens ambitiösa doktrinarbete, senast utkastet till en doktrin för luftoperationer, är det på många ställen ändå verksamhet på hög nivå och i ett högt stridstempo som manas fram.

Väldigt mycket av arbetet verkar med förlov sagt mest höra hemma i den hotvärld vi nyss har beordrats avskaffa såsom otänkbar på minst tio års sikt – rejält tilltagna krig och snarast på svensk hemmaplan. Vad hänger ihop med vad?

Problemet förblir att satsa på rätt saker. Vad ger, med en hållbar försvarsekonomi, Sverige de bästa militära förbanden för de mest prioriterade uppgifterna? Teknikutvecklingen, sjutton generaler och ÖB, alla reser de frågor som borde besvaras av statsmakterna. Om så sker får vi möjligen redan till hösten ett försvarsbeslut som åstadkommer mer än en prolongering av en ganska vemodig försvarsverklighet. Men bara då.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

1 Bengt Gustafsson m.fl.: ”Yrkesarmé krävs mot ny hotbild”, DN Debatt, Dagens Nyheter 2004-04-19.

2 Fredric Westerdahl: ”Beredskapsförband till Kosovo – värderingar av stridsförmågan”, KKrVAHT, 1. häftet 2004, s 94-111