Stefan Forsell:

Iran och ”The Greater Middle East”

Landet utsätts för så starkt inre och yttre tryck att dess förutsättningar att fortleva i sin nuvarande politiska utformning är små.

Det första intrycket som möter oss i Teheran är trafiken. Den är fruktansvärd. Kommersen är i full gång längs gatorna men framförallt inne på bazaarerna. Bazaarerna kan liknas med städer i städerna, där allt finns att köpa, sanktionerna till trots. Allt från västerländska högmoderna konsumtionsartiklar, som digitalkameror, till klassiska iranska produkter, som handgjorda mattor, saluförs i stånden. På taken syns parabolantenner trots att dessa är förbjudna. C:a 5 000-10 000 paraboler beslagtas årligen, men ett visst utländskt inflytande når ändå fram till den iranska vardagen. Dagspressen är däremot statskontrollerad och utdelas nästan gratis till medborgarna.

Iran har c:a 68 miljoner invånare och huvuddelen av dessa är perser. Stoltheten över den persiska historien är påtaglig och upplevelsen av att befinna sig i ”civilisationens vagga” är svår att undgå. Den persiska kulturen, 7 000 år, jämförs med den yngre amerikanska kulturen med förakt. I Iran är 90 % shia-muslimer och religionens implikation på vardagen är påtaglig då alla kvinnor, turister som infödda, bär schal över huvudet. På Teherans gator står mängder av arbetsföra män som saknar arbete. Arbetslösheten är stor, enligt vissa källor upp till 60 %, och hälften av den iranska befolkningen är under 20 år. Männen specialiserar sig på försäljning av specifika artiklar som gummipackningar eller mopedbensin från dunk. Staden känns trygg att röra sig i, och människor bemöter oss mycket vänligt. Turismen är endast c:a 10 000/år utöver de c:a 50 000 affärsmän som årligen besöker landet. Bäst samtalspartners finner man i äldre personer då språkkunskaperna i engelska tycks begränsade hos de yngre. Lite ”svenskkänsla” får vi under vårt besök genom den vitt spridda reklamen för svenska företag som Volvo och SKF i staden.

Från revolution till en ”ondskans axelmakt”

1979 störtades shahen och Ayatolla Khomeini återvände till miljoner jublande och beundrande iranier. Khomeini skapade med stöd av nationalism och islamsk fundamentalism den prästdominerade Islamiska republiken. Idag innehas den politiskt viktiga befattningen som Irans främste ledare av Aya­tolla Ali Khamenei. Den islamiska republikens president är Mohammed Khatami, som tillträdde 1997. En man som i väst uppfattas som liberal. Värt att notera är att Khatami deltog i stormningen av den amerikanska ambassaden vid revolutionen, en byggnad som idag är förläggning för en enhet ur det revolutionära gardet och att han är gift med Khomeinis dotterdotter. Khatamis stora seger 1997 med 77 % av rösterna gjorde att många hoppades att reformer skulle leda till att relationen till omvärlden förbättrades. Något som inte har förverkligats. Sedan 2003 är Iran under press från IAEA angående landets kärnvapenprogram. Folkets och omvärldens besvikelse över uteblivna reformer är stor. Reformförslagen har, varit många men praktiskt taget samtliga har hejdats av Väktarrådet. Detta består av de högsta lärda och respekterade prästerna och överprövar samtliga politiska beslut för att kontrollera om dessa är samstämmiga med Islam. Inför årets val hejdade Väktarrådet alla reformister redan före valet. De som uttryckt reformidéer fick inte ställa upp. Valdeltagandet nedgick till strax över 50 % vilket undergräver det nyvalda parlamentets legala ställning. Parlamentet (majlis) domineras således av konservativa idag och Väktarrådet behåller den överprövande rätten för politiska beslut. Den islamiska republiken leds av en elit med nära kopplingar mellan prästerskap och regering och västerländska föreställningar om landets reformmöjligheter är överskattade. Något som även den iranska befolkningen är medveten om.

”The Greater Middle East!”

USA, som inte har några diplomatiska förbindelser med Iran vidhåller sina sanktioner mot landet. Detta är något som förbittrar relationerna mellan länderna. Iran stödde USA vid invasionen av Afghanistan. Trots detta stöd utpekas landet som en av ”ondskans axelmakter”. Vid State Department i USA fokuseras mot en idé om ”the Greater Middle East”. Flera handläggare, tidigare specialiserade på forna Sovjetunionen, är idag omdirigerade till Mellanöstern. Tankarna om ”The Greater Middle East” innebär att demokrati skall spridas till regionen. Andra värden som skall exporteras är fri handel och yttrandefrihet, krafter som inte kan eller får hejdas. Exporten av dessa värden är överordnad den tidigare så prioriterade stabiliteten i regionen. Kriget mot terrorismen ger att målet helgar vilka medel USA väljer att använda sig av, och supermakten skapar nya allianser med stater med begränsade demokratiska värderingar. Pakistan utnämndes nyligen som en av USA: s närmaste allierade och andra stater som USA etablerat politiska och militära relationer med är Azerbajdzjan och Turkmenistan. I Afghanistan och Irak finns stora amerikanska styrkor. Turkiet är sedan långt tillbaka en viktig amerikansk allierad, det turkiska bakslaget inför Irakkriget 2003 till trots och i Persiska viken finns den mäktiga 5: e flottan. Därmed är Iran inringat av USA och dess allierade.

Att CIA är aktivt i Iran idag är rimligt att anta. CIA stödde på 70-talet en kontrarevolution för att behålla shahen vid makten. Korruptionen i Iran är utbredd och med tillgång till dollar kan det mesta lösas. Något som underlättar subversiv verksamhet. En radiostation, ”Radio fria Iran”, tycks sända på samma sätt som ”Radio Fria Tikrit” sände före krigsutbrottet i Irak.

Irans perspektiv

Kharrazi, Irans utrikesminister sedan 6 år, hävdar att grunden för många problem är regionens ekonomiska underutveckling. Det är en utmaning att skapa ekonomiska och sociala förutsättningar motsvarande omvärldens för Mellanöstern. Kharrazis lösning handlar om ett samarbete i regionen på iranska villkor. Villkor som kräver att alla utländska styrkor ska ut ur regionen. Hans vision är att 800 miljoner människor i islamska länder samlas i ett ekonomiskt samarbete. Exemplet Kharrazi ger är regionalt ihopkopplade faciliteter för energiproduktion som exempelvis gasnätverk. Att Iran eftersträvar dessa nätverk av produktionsfaciliteter har stora säkerhetspolitiska implikationer då en väpnad aktion mot någon av de i nätverket ingående staterna skulle ge omedelbara konsekvenser för relationen mellan angriparen och övriga i nätverket.

En känslig och mycket aktuell fråga är utvecklingen av kärnteknik. Kharrazi uttalar att:

Utvecklingen av kärnteknik kan ej hindras, den är ett resultat av en enorm investering. Iran har stora lager av uran och landet har kapacitet att producera och sälja. President Bush anger att enbart vissa länder ska ha denna rätt men ingen kan frånta Iran denna rättighet. Apropå centrifuger är detta ingen stor sak utan det är ett fullt legitimt forskningsprojekt och alla har rätt att utveckla bättre tekniker.

Iran avser producera och exportera kärnbränsle trots att det finns ett överskott på världsmarknaden. Det är således inte frågan om en bra affär utan mer om prestige, eller med en mer negativ tolkning, om att skaffa sig kärnvapenteknologi. Utrikesministern uttalar också att regionen mycket väl skulle kunna vara kärnvapenfri. Detta ska dock gälla alla stater i regionen. Underförstått är detta framförallt riktat mot Israel.

Det finns nära förhållanden mellan shia i Iran och Irak, och den Irakiska ayatollan al–Sistani är högt respekterad i bägge länderna. Ett tecken på att USA misstänker att Iran är inblandat i oroligheterna i Irak är marsbeslutet om stängning av 16 av de 19 passager som finns mellan länderna. Det värsta som kan hända Iran torde vara att Irak blir en framgång för USA. Då står Iran på tur. Så länge Irak inte kan utpekas som en amerikansk framgång finns endast begränsat manöverutrymme för den amerikanska visionen om ”The Greater Middle East”.

Vad händer i framtiden?

Irans förutsättningar att fortleva i sin nuvarande politiska utformning tycks mycket små. Det finns ett internt missnöje i landet av flera orsaker. Några av dessa är den stora arbetslösheten, enligt vissa uppgifter upp till 60 %, en annan är den unga befolkningen som inte ser någon framtid i sitt eget land. En tredje orsak är missnöjet med de hejdade reformerna. Iraniern i gemen besöker inte moskéer särskilt ofta, vilket också underminerar prästernas direkta inflytande.

Iran utsätts också för ett starkt yttre tryck. USA har etablerat militära samarbeten med nästan samtliga Irans grannländer och Irans främsta allierade, Syrien och Libanon är avskärmade av den amerikanska närvaron. Den fortsatta iranska strävan efter kärnteknologi torde vara kontraproduktiv för iransk säkerhet då den ger incitament till en utländsk intervention. Kärnteknikprogrammet har dock starka ideologiska förespeglingar med hänsyn till Irans upplevda hot från USA och Israel. Om terrorism eller massförstörelsevapen upptäcks kommer USA, trots sin svåra situation i Irak, att snabbt ingripa med militära maktmedel. Att avvakta och invänta en iransk implosion ger dock ännu fler strategiska fördelar.

Stefan Forsell är överstelöjtnant och strategilärare vid Försvarshögskolan

Artikeln grundar sig till huvuddelen på erfarenheter från deltagandet i IPIS (Institute for Political and International Studies)14: e konferens om Persiska Viken i Teheran samt besök vid State Department i Washington.