Tommy Jeppsson och Johan Wiktorin:

Det utsatta insatsförsvaret

”Det trista är att varken politiker eller militärer har lyckats att förklara för medborgarna vad det som gör Försvarsmakten unik – och varför den behövs.”

Med klanderfri fackjargong har försvarsbyråkratin på senare tid upprepat mantrat: ”insatt insatsförsvar”. Varför skall det behöva förtydligas att ett insatsförsvar skall vara insatt? Riksdagen beslutade redan i förra försvarsbeslutet att skapa en särskild ledning för insatsorganisationen. Därefter har vi organiserat ett antal insatsförband, utan att ha ekonomisk täckning för att fullt ut kunna sätta in dessa. Och om vi skulle träffas av ett terroristangrepp har vi satt upp ”staket” som effektivt försvårar insatsförsvarets skydd av samhället. Är det för att inte insatsförsvaret skall framstå som utsatt, avsatt eller ersatt, som det ”insatta insatsförsvaret” proklameras?

Det råder otydlighet kring Försvarsmaktens insatsorganisation. Få chefer och soldater är placerade i de olika förbanden. Försvarsmakten presenterar hellre kraven på utbildningsplattformar än insatsorganisationen. Därför är det svårt att skapa tilltro underifrån. Hela tanken med en insatsorganisation är att den skall vara beredd för den stund det gäller, och för det krävs det tillit till kamraternas och organisationens förmåga.

Planerare eller krigare?

”Visst är det militära försvaret unikt i några avseenden – vi eftersträvar att de politiska besluten ska nås med bred enighet – det finns ett extra behov av folklig förankring – och kraven på sekretess är i vissa avseenden höga. I de flesta andra avseenden liknar försvaret övriga statliga verksamheter.” Citatet är från försvarsministerns tal i Sälen januari 2004. Undertecknade har ett annat perspektiv angående det unika med Försvarsmakten – att personalen i förbanden, under stora personliga uppoffringar, har både rättighet och skyldighet att använda våld för att försvara det civila samhället, oavsett om det sker i Sverige eller i Kosovo. Försvarsministern hade säkert det förestående försvarsbeslutet ur förvaltningsperspektiv som utgångspunkt för sina formuleringar. Det trista är att varken politiker eller militärer har lyckats att förklara för medborgarna vad det är som gör Försvarsmakten unik – och varför den behövs.

”Försvarsmaktens styrning präglas idag av en planeringskultur – och det kanske inte är så konstigt – men man måste framöver bli bättre på att genomföra och utvärdera fattade beslut.” Så här formulerar försvarsministern sig senare i samma tal. Uttalandet andas en viss irritation. Ja – det måste det finnas en planeringskultur – men hur ser den ut? Många förbandschefer upplever en tilltagande detaljstyrning från Högkvarteret. Försvaret har under de senaste 25-30 åren i accelererande utsträckning befordrat ”planerare”. Är det inte dags att släppa fram de officerare som visar stor skicklighet i att praktiskt förbereda och genomföra insatserna?

Vi kan inte utnyttja de vapensystem vi har

Vi uppfattar att Försvarsmakten under det senaste decenniet ”glidit” i en märklig riktning då det gäller inställningen till vad som skapar nationens krigföringsförmåga. Materielen har fått stå i fokus. Vi har anskaffat fler, och ibland andra, system än vad vi behöver. Samtidigt har träningen nedprioriterats drastiskt för flertalet. Konsekvensen är att vi inte fullt ut kan nyttja de system vi redan har. Hur mycket mörkerstrid tränar våra soldater? Säkert kan enskilda stridsfordonsbesättningar tävla på internationell nivå i simulatorer. Men kan våra bataljoner och brigader anfalla i bebyggelse med flygunderstöd? Ser vi på västvärldens och vår egen senaste organisationssuccé, specialförbanden, så misstar vi oss om vi tror att det är materielen som är det primära. Det är till 90 % fråga om hård träning av rätt rekryterad personal.

För hög teknisk ambitionsnivå

Det som ytterligare riskerar att undergräva vår förmåga är den dyrbara satsningen på det nätverksbaserade försvaret. Idén är att kvalificerade sensorer snabbare skall förmedla information till chefer som skall fatta snabba beslut om insättande av olika stridsmedel. Detta skulle ha varit värdefullt i det alliansfria invasionsförsvaret. I dag ställer vi relativt små enheter till det internationella samfundets förfogande, mestadels för lågintensiva operationer. Dessa karakteriseras av nära interaktion med många människor och lite strid mellan kvalificerade system. Ambitionsnivån med det skisserade nätverksbaserade försvaret känns för hög i förhållande till vår egen beskrivning av hotet i närområdet och ekonomiskt utrymme. Ett alternativ är att vara mer småskalig och starta underifrån, så att våra insatsförband kan använda befintlig teknik i pågående operationer.

Varför kan inte våra flygförare kommunicera med svensk trupp vid behov av eldunderstöd idag? Varför kunde inte den svenske chefen i Pristina se ett upplopp via en soldats kamera igår? Varför kan inte sjömännen ha ständig bredbandsuppkoppling när de är ute till sjöss i morgon för att kommunicera i bild med basen och hemmet?

År 1994 hade vi en relativt väl fungerande organisation med framtidstro. Tio år och cirka 400 miljarder kronor senare, så synes nationens krigföringsförmåga ha minskat. Problemets kärna är således att utveckla ett insatsförsvar som inte tillåter dagens våldsentreprenörer att slå sönder det civila samhället i morgon. För det krävs det en politisk riktning, militär identitet och medborgarnas engagemang.

Överstelöjtnant Tommy Jeppsson är lärare i strategi vid Finlands Försvarshögskola

Major Johan Wiktorin är lärare i operationer vid Försvarshögskolan

Soldat med mörkerstridsutrustning. Men är våra förband utbildade för strid i mörker?

Foto: Försvarets Bildbyrå/Bertil Nygren