Spyros Karaolides:

Annan-planen skulle ha premierat ockupanten

”Grekcyprioterna vill leva i fred med turkcyprioterna i ett återförenat Cypern där alla öns invånares mänskliga rättigheter respekteras i enlighet med internationell rätt”.

I vårt försvar 2/2004 publiceras en för Cyperns folk mycket kränkande artikel av journalisten Staffan Heimerson med titeln ”Bittra Citroner”. Som svar på denna vill jag skriva följande kommentar:

Turkiet erövrade Cypern 1571 och Cypern förblev en del av det Ottomanska riket fram till 1878. Under åren 1878-1960 var Cypern en brittisk koloni. Det Cypern som blev självständigt 1960 hade en grekcypriotisk president och en turkcypriotisk vicepresident och representationen i parlamentet var 70% grekcyprioter och 30% turkcyprioter. Befolkningen bestod av 82% grekcyprioter och 18% turkcyprioter. Turkcyprioterna ägde endast 13% av jordarealen.

Oroligheterna mellan de båda folkgrupperna 1964 började inte på grund av att grekcyprioterna behandlade turkcyprioterna illa eller för att de nekade dem sina rättigheter. Konstitutionen, som var en ”present” från britterna, fungerade inte, bland annat eftersom den turkcypriotiska vicepresidenten hade vetorätt och blockerade regeringens beslut. Grekcyprioterna begärde då att konstitutionen skulle göras om och bli mer funktionell.

Etnisk rensning

Med den grekiska juntans statskupp 1974 som förevändning invaderade Turkiet Cypern för att, som man sade, återställa den konstitutionella ordningen och skydda den turkcypriotiska befolkningen. Istället ockuperade Turkiet 37% av Republiken Cyperns areal, vilken än idag är ockuperad, och fördrev nästan 200 000 grekcyprioter från deras hem. Dessutom fördrevs nästan alla grekcyprioter som hade stannat kvar i enklaver på Cyperns norra del genom etnisk rensning. Nu finns ca 35 000 turkiska soldater och 115 000 illegala bosättare från Turkiet på norra Cypern. FN daltar inte med grekcyprioterna, som Staffan Heimerson påstår, men de har inte haft makt nog att förmå Turkiet att rätta sig efter FN:s resolutioner om ockupationens upphörande.

De senaste årens försök till återförening av ön bröt inte samman på grund av grekcyprioternas orimliga krav, som Heimerson skriver, utan på Turkiets och den turkcypriotiska sidans brist på kompromissvilja, såsom det beskrivs i FN-rapporter och andra initierade källor. Om turkcyprioterna och Turkiet hade följt internationell rätt så skulle omvärlden ha erkänt den så kallade ”Turkiska Republiken Norra Cypern”. Det är alltså inte en slump att endast Turkiet erkänner denna statsbildning.

Illegala bosättare

Inför EU-inträdet intensifierades försöken till återförening, dock utan att en lösning uppnåddes. I april 2004 röstade båda folkgrupperna om FN:s generalsekreterare Kofi Annans senaste (femte) förslag till lösning på Cypernfrågan. Det ska betonas att förslaget inte var resultatet av en överenskommelse mellan de båda folkgrupperna. Som bekant röstade 3/4 av grekcyprioterna ”nej” och 2/3 av turkcyprioterna ”ja”. De grekcyprioter som röstade ”nej” till den specifika planen vill inte att turkcyprioterna skall isoleras. Turkcyprioternas isolering och försämrade levnadsstandard är en följd av den turkiska invasionen och den fortsatta ockupationen. Grekcyprioterna vill leva i fred med turkcyprioterna i ett återförenat Cypern där alla öns invånares mänskliga rättigheter respekteras i enlighet med internationell rätt och EU:s lagar. Grekcyprioterna önskar ett enat Cypern utan utländska soldater och illegala bosättare, som i strid med internationell rätt förflyttats till det ockuperade området med syfte att ändra öns demografiska karaktär och som de facto rubbar befolkningsbalansen mellan de båda folkgrupperna. Grekcyprioterna vill med all rätt ha en funktionell, rättvis lösning och garantier för att denna lösning inte bara hamnar i arkivet utan verkligen kommer att tillämpas i praktiken.

I ett omvänt perspektiv, om den femte Annan-planen hade godkänts, hade detta i praktiken betytt att Turkiet, som i strid med internationell rätt och FN:s stadgar har invaderat och i 30 år ockuperat en betydande del av ett självständigt land som är medlem i EU, premieras. Det borde inte vara möjligt att i vår tid premiera förövarna genom att gagna enskilda intressen. FN kan inte lägga fram en sådan lösning för Cypern som i praktiken upphäver de grundvalar på vilka Förenta Nationerna bygger.

Spyros Karaolides är pressråd vid Cyperns Ambassad

Jungfru Maria – mosaik i kyrkan Panagia Karakaria i Lythrankomi, skadad under den turkiska ockupationen. Foto: Republic of Cyprus Press and Information Office.

Staffan Heimerson svarar:

Jag håller med pressrådet i allt utom att min artikel var kränkande. För vem? Vi har ju samma historieskrivning och laborerar med samma årtal och i stort sett samma statistik.

Min artikel handlade om good will (som finns att hitta hos turkcyprioterna) och bad will (som så tydligt finns hos grekcyprioterna och skymtar i Karaolides inlägg).

Jag är ingen novis på Cyperns problem. Jag var i landet under EOKA-tiden och före Nikos Sampsons grekcypriotiska fascistiska statskupp sommaren 1974. Jag har med egna ögon sett en massa elakhet riktad mot turkarna.

Visst har FN daddat med Cypernfrågan som bland världens problem är ett av de mindre. Kostsamma och onödiga FN-trupper hålls på ön. Eviga förhandlingar får tjurskalliga reaktioner. Kofi Annan ville tillförsäkra grekcyprioterna att återfå ansenliga ockuperade områden och i folkomröstning visade sig turkcyprioterna massivt mogna att resonera som moderna människor.

Ändå läge: status quo.

Vem är det i längden bra för?

Mellan raderna fanns i min artikel ett frågetecken om det inte ska finnas minimikrav på nya medlemmar i EU. Frågetecknet kvarstår.

Staffan Heimerson är journalist och författare