Stefan Hedlund:

Kremlkramarna och säkerhetspolitiken

Förstående svenskar har länge blundat för ryska övergrepp mot mänskliga rättigheter och Putins strypande av friheten, hävdar författaren. Det absurda är att indignationen dyker upp när ryska barn har mördats.

Moskva vet att kritiken snart tystnar. Och svenska försvarspolitiker tycks inte inse att Rysslands återupprustning inletts.

Nog är det förunderligt hur bilder av blodiga och lemlästade barn kan förändra världen. Före det vedervärdiga terrordådet mot skolan i den sydryska staden Beslan var det som om det inte fanns någon konflikt att tala om i Tjetjenien. President Putin hade ju förklarat att kriget var över, att situationen var på väg att normaliseras och att det som återstod bara var rena polisoperationer. Och det Rysslands president har sagt får vi självfallet inte ifrågasätta.

Fasaden sprack

Alltså kunde vårt intresse lugnt koncentreras på hur bra det gick för Rysslands ekonomi, och på hur livet även för vanliga ryssar var på väg att normaliseras. ”Livet blir ljusare, livet blir gladare,” som Josef Stalin en gång uttryckte det, alldeles innan han satte igång den verkligt stora terrorn. Ryssland var före Beslan en framgångshistoria, en vacker saga om ett demokratiskt land med goda framtidsutsikter på väg att integreras i Europa.

Beslan kom i ett slag att riva sönder denna vackra fasad. Medierna fylls nu av svarta rubriker som anklagar Kreml för att fara med osanning, och av upprörda artiklar som inte bara skildrar den ryska krigsmaktens övergrepp mot tjetjensk civilbefolkning. Man dristar sig till och med till att peka ut Rysslands politik i Kaukasus som ansvarig för den senaste vågen av terror. Därmed har även Vladimir Putins hjältegloria hamnat på sned.

Det ligger något djupt overkligt i dessa tvära kast, i denna fallenhet hos svenska medier, politiker och myndigheter att kastas mellan verklighetsskildringar som är så motstridiga att man ibland kan undra om det är samma land som beskrives.

Övergående upprördhet

Det är förvisso alldeles utmärkt att strålkastarljuset riktas mot vad Putin och hans anhang sysslar med när det gäller övergrepp mot internationella traktat och konventioner gällande mänskliga rättigheter. Det hade emellertid varit en smula mera trovärdigt om denna indignation hade kunnat komma till uttryck utan bilder på blodiga barn, och – i synnerhet – om den kunnat stå sig något längre än till dess att nya bilder på blodiga barn på annat håll har flyttat mediernas fokus.

Särskilt absurt ur ett ryskt perspektiv är självfallet att denna indignation dyker upp just när den upplevs som allra mest orättfärdig – inte när ryska styrkor har begått övergrepp mot tjetjenska barn, utan när det är ryska barn som har mördats. Det är faktiskt svårt att föreställa sig en sämre timing.

Just detta senare är det i sammanhanget i särklass viktigaste. Om det verkligen är så att vi vill påverka herrarna i Kreml till att föra en annan politik, så skulle effekten bli betydligt större om det fanns något mera substans och konsistens i vår upprördhet. Som det nu är vet man i Moskva att det hela snart blåser över, och att det inte kommer att bli några reella konsekvenser. Man kan därför lugnt kosta på sig att spela upp ett brett register av att vara sårad och förödmjukad. All är ju ändå bara en kortlivad ”reality show”, utan egentlig betydelse för politiken stormakterna emellan.

Förevändning för krig

Låt oss för ordningens skull minnas att det första kriget i Tjetjenien bröt ut redan 1994. Efter ett kortvarigt uppehåll under åren 1996-99, återupptogs det i september 1999 – och det pågår ännu. Under de tio år denna konflikt hittills varat har den tjetjenska republiken utsatts för obeskrivlig ödeläggelse, och det tjetjenska folket för obeskrivliga övergrepp. Allt finns väl dokumenterat – för den som vill se. Problemet är att så få har velat se, och att ännu färre har velat agera.

Just därför är man i Kreml idag så oberörd av internationell kritik. Logiken är lika enkel som den är besvärande. Att det pustas och frustas en del skall ingalunda uppfattas som genuin oro över negativ opinion. Vi i väst har ju vetat om det här i tio år, utan att göra något annat än att bereda plats för Ryssland i Europarådet, som utger sig för att värna just mänskliga rättigheter. Varför skulle vi plötsligt bli tagna på allvar just nu, när terrorister har mördat hundratals oskyldiga ryska kvinnor och barn? Är inte det ett monstruöst hyckleri?

Låt oss också minnas att dådet i Beslan inträffade ganska exakt fem år efter det att ett antal bostadshus i bl.a. Moskva hade sprängts och runt 300 människor fått sätta livet till. Det är idag tämligen allmänt accepterat att dessa bestialiska illdåd var den ryska säkerhetstjänstens verk. Man behövde en anledning till att inleda militära operationer mot Tjetjenien, och skapade därför ”terrorism”. Symptomatiskt nog kom denna terror att upphöra så snart den ryska armén hade kastat sig över Tjetjenien.

Vid en minnesvärd diskussion i Sveriges Radio sökte jag påtala att det sannolikt var just den ryska säkerhetstjänsten som låg bakom, och att detta skulle komma att få dystra konsekvenser för den fortsatta utvecklingen av rysk demokrati och rysk pressfrihet. Jag fick då höra – av en av Stockholms ledande Rysslandsexperter – att detta var rent ”fnoskigt”. Indignationen från övriga medverkande i studion var stor, men inte över att Kreml med berått mod kunde ha låtit mörda 300 av landets egna medborgare. Det man upprördes över var att jag kunde ha mage att anklaga just Kreml.

Blind förståelse

Under de fem år som sedan dess förflutit har jag många gånger fått anledning att begrunda denna lilla incident, som på intet vis var någon isolerad företeelse. Jag vill hävda att det här rör sig om symptom på ett komplicerat svenskt förhållande till just Ryssland, som ibland tar sig direkt neurotiska drag. Svenska ”kremlkramare” utmärks av en djupt rotad instinkt att alltid så långt det överhuvudtaget är möjligt ta Kreml i försvar. Man måste alltid söka ”förstå”, alltid sträva efter att se det positiva, och helst av allt komma fram till att kritik egentligen är föga mer än utslag av russofobi.

När en svensk kremlkramare talar om Ryssland, kommer anförandet ofelbart att innehålla uttalanden av typen ”detta land jag älskar”. Under normala omständigheter skulle sådant självfallet diskvalificera talaren, som varande föga objektiv. Så snart det gäller Ryssland är det emellertid just känslolivet snarare än hårda fakta som hamnar i förgrunden.

Detta är förvisso ingenting som har dykt upp som en försvarsreaktion emot Putins allt mer auktoritära och våldsfixerade välde. Låt oss som exempel minnas oktober 1993, när president Boris Jeltsin lät stridsvagnar öppna eld mot det ryska parlamentet. Det kan knappast råda någon tvekan om att Jeltsin redan före blodbadet hade gjort sig skyldig till statskupp, och att han borde ha avsatts. Det är också mycket troligt att blodutgjutelsen var en konsekvens av rena provokationer från Jeltsins sida. Från kremlkramarnas horisont såg det emellertid annorlunda ut. Jeltsin hade än en gång räddat den ryska demokratin, och de som tordes ifrågasätta denna sanning kunde inte vara annat än rysshatare.

Det problematiska med denna hållning, med att den ryska verkligheten hela tiden måste ”förstås” och läggas till rätta, är inte bara att ryska myndigheter lär sig att ta mycket lätt på sporadiskt förekommande kritik. Kremlkramarnas aktiviteter leder också till att vi gör oss själva blinda för vad som faktiskt sker i den ryska verkligheten.

Friheten stryps

Således kom exempelvis svenska fondsparare, och i förlängningen därmed även svenska skattebetalare, att drabbas av onödigt stora förluster i samband med den ryska finanskraschen i augusti 1998. Den var inte svår att förutse, men det krävdes faktiskt att man också ville se, och det var det inte många som ville.

På samma vis kom Putins utnämning till rysk president av de svenska kremlkramarna att uppfattas som något mycket positivt. Trots att Putin hade en lång bana inom den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB, trots att han inte gjort någon hemlighet av sin uppskattning av denna organisations förtjänster, trots att det var han som satte igång det andra kriget i Tjetjenien, och trots att ryska människorättsförkämpar reagerade på utnämningen med bestörtning – trots allt detta sågs han som en god kraft. I en grovt apologetisk debattartikel i DN kunde en välkänd Uppsalaprofessor konstatera att ”Putins karriär har varit ämbetsmannens. [Jeltsin] valde ut honom och befordrade en god tjänsteman.”

De följande fyra åren skulle komma att utvisa vad denne gode tjänsteman var i stånd till. Det ryska parlamentet har reducerats till ett transportkompani, ryska medier har tystats, säkerhetstjänsten har ånyo fått rätt att inleda förundersökning på grundval av anonyma angivelser, och terrorn mot den tjetjenska civilbefolkningen har bedrivits med allt brutalare metoder. Allt detta har beledsagats av glada skildringar som främst har betonat den ryska ekonomins oljedrivna återhämtning.

Inte ens i det senare avseendet har seriös kritik förmått tränga igenom. Trots att det redan från början var uppenbart vad Kremls angrepp mot det ryska oljebolaget Jukos skulle leda till, förblev förhoppningarna starka om att det nog skulle ordna sig. Som resultat har svenska fondsparare än en gång gjort mycket stora förluster, som kunde ha undvikits.

Militärens aptit ökar

Det som för denna tidskrifts läsare framstår som särskilt oroväckande är att det verkar vara så svårt att bringa svenska försvarspolitiker till insikt om att den ryska återupprustningen, den som inte skall kunna hota Sverige än på 10 år, den har redan inletts. Makthavarna i Kreml drivs allt längre i autokratisk, antidemokratisk och direkt främlingsfientlig hållning. Samtidigt strömmar oljemiljarderna in, och militärledningens aptit blir allt större.

Militärens anslag kommer i budgeten för 2005 att öka med närmare 30 procent, detta efter en motsvarande ökning redan i budgeten för innevarande år. Ökningarna sker visserligen från en låg nivå, men trenden är mycket tydlig. Händelserna i Beslan och västvärldens tillfälligt skarpa kritik kommer också att ge vatten på kvarn åt de hårdföra kretsar som menar att det nu måste vara militärens och säkerhetstjänstens tur att få del av resurserna.

När Putin talar om den starka staten och om att Ryssland måste återvinna respekt blir det allt mer tydligt vad han avser, och det är knappast en fredlig integration som ordinär medlem av Europeiska Unionen. Generalstaben har satt samman en mycket omfattande plan som syftar till att man 2010 skall uppnå full paritet med USA, och ett färskt avtal med Kina förutskickar ett 15-årigt program av samarbete som inkluderar gemensam utveckling av både konventionella och strategiska vapensystem.

Allt detta måste nu självfallet ”förstås” och läggas till rätta, så att det inte kan uppstå någon falsk bild av att Ryssland möjligen skulle kunna vara på väg att förvandlas till ett hot även emot vår säkerhet. För kremlkramarna kommer det säkert inte att vara något problem, men det skall bli intressant att se hur argumenten utformas.

Stefan Hedlund är professor vid institutionen för östeuropastudier vid Uppsala Universitet

Sprängattentaten mot hyreshus i Moskva hösten 1999 blev förevändning för det andra Tjetjenienkriget.
Ett verk av ryska säkerhetstjänsten tror många. Foto: Pressens Bild/Sven-Erik Sjöberg