Tommy Jeppsson:

Samordna maktmedlen!

”Det för oss onormala har ännu inte inträffat”

Terrorangreppet i Madrid var den första större aktion som träffade ett europeiskt land som stött USA i Irakkriget. Att slå mot en part som bedöms svagare hade till syfte att minska det aktiva stödet till USA. I det aktuella fallet blev det ”jackpot”, dels genom att den USA-vänliga regeringen Aznar fälldes och dels att den tillträdande socialistregeringen Zapatero fullföljde hemtagandet av det spanska truppbidraget i Irak. Den 24 augusti iscensatte två tjetjenska kvinnor försedda med bälten fyllda med sprängmedel en koordinerad insats, där två ryska trafikflygplan sprängdes inom loppet av två minuter och samtliga 89 ombordvarande miste livet. Och i skrivande stund har nyhetsflödet från Beslan börjat avklinga. Ryska kommentatorer har föga överraskande utpekat tjetjenska separatister som ansvariga. Intressantare är de bedömningar som gör gällande att muslimska fundamentalister varit inblandade, vilket satt fart på spekulationer om kontakter och direkt samarbete mellan den tjetjenska separatiströrelsen och al-Qaida.

Oavsett om det handlar om New York 11 september, Madrid eller Ryssland, ser vi ett mönster som bygger på hänsynslös förlustmaximering. Syftet är att långsiktigt skapa en sådan otrygghet och oro hos offret att förtroendet för statens trygghetsskapande funktioner reduceras. Detta skall ske till en nivå som innebär att offrets politiska ledning är beredd göra eftergifter till angriparens favör. Summan av dessa eftergifter bidrar till att aggressorn kan nå sina politiska och/eller religiösa mål.

Ett Europa i oro

Mediaspekulationerna om var nästa attack skall ske skjuter normalt fart innan dammet från den senast iscensatta terrorinsatsen har skingrats. Detta har som främsta resultat att oron stegras. En ”högoddsare” där många bedömare hävdar att det inte är en frågan om utan när, är London. Danmark, som första nordiska land, skärpte under en period efter kriget i Irak beredskapen, eftersom landet aktivt stödde USA. Samtidigt verkar EU redo att i ökad utsträckning koordinera sina insatser avseende terroristbekämpning. Bättre samordning mellan de nationella underrättelsetjänsterna, samt att gå från ord till handling avseende den åtgärdsplan för terroristbekämpning som antogs för två och ett halvt år sedan, står högt på agendan.

Oron i Europa angår Sverige. Men debatten om terrorhotet mot vårt land är trevande. Sannolik orsak till detta är att vi inte upplever något sådant hot som verkligt. Effekten av ”det-kan-inte-hända-här- inställningen” bedöms vara bidragande. Genom att vårt land allt mera engageras på den internationella scenen, ökar risken för att någon aktör vill ”straffa” Sverige för vårt deltagande på ”fel” sida. Ett sådant angrepp träffar en militärt alliansfri nation, där våra möjligheter till kännbara repressalier är begränsade. Angriparens antagande om ett relativt svalt omvärldsstöd för Sverige är en möjlighet som ytterligare kan fresta till handling.

Vårt samhälles utveckling i mångkulturell riktning förstärker de risker som sammanhänger med ”spillover”-effekter från etniska konflikter. Sverige är ett av världens mest öppna samhällen. Vi har en grundläggande positiv inställning till människor med annan kulturbakgrund och religion. Sammantaget utgör detta en miljö som skapar en närmast ideal arena för aktörer som vill ha en trygg bas, varifrån de kan rikta sina aktioner mot mål såväl utanför som innanför landets gränser. Men också som bas för uppgörelser mellan sinsemellan konkurrerande aktörer.

Gråzonskonflikter kräver samordnade åtgärder

Bilden av en möjlig angripare är otydlig. Terrorismen har för närvarande medialt fokus. Men antalet aktörer med stämpeln terroristorganisationer är många, liksom att orsak till och mål för verksamheten hos dessa varierar. En annan huvudgrupp är resursstarka internationella brottssyndikat, vilkas medel och metoder kan vara liknande de som utnyttjas av terroristorganisationer, även om syftet är mera kopplat till materiella faktorer. Vi bör heller inte bortse ifrån att dessa huvudgrupper kan samverka i situationer där bådas mål är sammanfallande.

Vilken organisation som ges huvudrollen i skyddet av statens intressen borde då rimligen styras av angreppets omfattning snarare än typ av angripare. Att Försvarsmakten har ”ledartröjan” i försvaret mot ett mera omfattande terroristangrepp borde vara naturligt, eftersom den förfogar över statens starkaste våldsmedel. Att samma terroristangrepp resulterar i nära och förtroendefull samverkan mellan Försvarsmakten – Polisen – Kustbevakningen – Räddningsverket etcetera, borde vara en självklarhet. I dagsläget existerar en inte obetydlig risk för att ett sådant terroristangrepp skulle kunna bli startskottet till en kontraproduktiv mellanorganisatorisk kompetenstvist.

Några konkretiseringar

Ett anfall med C-stridsmedel som drabbar en av våra storstadsregioner skulle i dagsläget sannolikt kräva alla de indikerings- och saneringsresurser som är gripbara i Försvarsmakten. Omfattande krav skulle i tillägg ställas på bevakning och trafikdirigering samt på Räddningsverket varvid det knappast är en orimlig tanke att Försvarsmaktens resurser förstärker polis och räddningsinsatser.

Ett i Sverige sällan diskuterat fenomen sammanhänger med icke statliga våldsaktörers förmåga att hota sjötrafiken. Eftersom cirka 95% av världshandeln går på köl är skyddsåtgärder i hamnarna rimliga men knappast tillräckliga. Smala farleder är idealiska utgångslägen för attacker mot handelstrafiken till sjöss liksom passagerartrafiken. Ett kapat fartyg lastat med råolja, jetbränsle eller naturgas blir snabbt förvandlat till en flytande bomb, idealisk för syftet att orsaka omfattande skador på områden som ansluter till storstädernas inre hamnområden. I hanteringen av detta problemkomplex torde sjöstridskrafter och specialförband vara nödvändiga resurstillskott till Polis, Tull och Kustbevakning.

Det skakas ibland på huvudet över tanken på att terroristorganisationer skulle äga och vara kapabla att utnyttja nukleära stridsmedel liksom vapenbärare för dessa med långdistansräckvidd. Men redan idag finns en oro över att kärnbränsleavfall skulle kunna användas för att kontaminera exempelvis ett storstadsområde eller att så kallade ”mininukes”, vilka storleksmässigt ryms i en resväska, kan detoneras med hjälp av självmordsbombare. Att hotet i en inte alltför avlägsen framtid också skulle kunna vara kompletterat med avståndslevererade kärnvapen är en möjlighet som kan vara uppnåelig hos de största och resursstarkaste terroristorganisationerna. I denna typ av närmast apokalyptiska scenarier torde Försvarsmaktens roll vara svår att ifrågasätta.

Också mera lättsmälta scenarier bedöms kräva Försvarsmaktens insatser. Ett angrepp mot några eller några av de statsbärande funktionerna i huvudstaden samtidigt som insatser sker mot en eller flera terminaler på Arlanda skulle snabbt kunna få en omfattning där polisens resurser behöver kompletteras med kraftigare våldsmedel.

Smid verktyget innan det skall användas

Byråkratiska institutioner i alla samhällen tenderar att maximera betydelsen av den egna verksamheten. Detta är rimligt och dessutom tämligen ofarligt i en säkerhetsmiljö som kan karakteriseras som en normalsituation. Dessvärre tenderar alla byråkratier – de militära utgör inget undantag – att snabbt inrätta sig efter normalsituationen, vilket får den historiskt belagda effekten att de får stora problem då det normala förbyts i det onormala. Det för oss onormala har ännu inte inträffat. Av just denna gynnsamma orsak borde frågan om att skapa robusta samarbets- och samordningsinstrument mellan statens medel för maktutövning vara en prioriterad punkt på agendan i tider då ett nytt försvarsbeslut skall fattas och implementeras.

Överstelöjtnant Tommy Jeppsson är lärare i strategi vid Försvarshögskolan i Finland

Fordon saneras från C-stridsmedel under en Försvarsmaktsövning. De militära resurserna är oundgängliga om samhället utsätts för ett C-angrepp.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Ivar Blixt