Solidaritet med förhinder

USA:s utrikesminister säger att det som sker i Sudan är ett folkmord. Sveriges säger att det är på gränsen till folkmord. 50.000 har mördats. När skall Sverige, EU och FN anse att gränsen passerats? Vår hållning stämmer illa med vår ofta påtagna roll av världssamvete och talet om internationell solidaritet. Vad man kallar illdåden i Darfur är inte bara en semantisk fråga. Om de definieras som folkmord har världssamfundet skyldighet att ingripa för att stoppa dem.

Är det där skon klämmer? Kan ett av skälen till Sveriges låga profil i Darfur-krisen vara att vi saknar de militära förmågor som skulle ge inflytande i EU:s hantering av frågan?

Sedan mer än ett årtionde har det stått klart att de internationella uppgifterna – såväl militära som civila – varit en angelägen huvuduppgift för Sverige. Trots det har vi ännu inte i alla delar lyckats få till stånd ett sammanhängande system där vi i uppflammande kriser kan ge ett rimligt bidrag i samverkan med andra. Den beklämmande sena svenska insatsen i Kosovo 1999 gav syn för sägen.

Den här gången är vi i dåligt sällskap med övriga EU. Under många månader har en mestadels arabisk beriden milis med understöd från den islamistiska centralregeringen i Khartoum fördrivit, lemlästat, våldtagit och mördat den svarta jordbrukande muslimska lokalbefolkningen i Darfurprovinsen i västra Sudan. Även om en effektiv humanitär insats skulle komma igång inom kort så uppskattas antalet döda av svält, sår och umbäranden under de närmaste månaderna ändå till flera tiotusentals människor. Destabiliseringen av Sudan, som har åtminstone ytterligare två stora interna konflikter, och den vidare regionen riskerar att fortsätta.

Darfur är en av alla kriser som, lämnade till sig själva, inte kommer att försvinna utan riskerar att spridas vidare. Av humanitära och realpolitiska skäl borde Sverige i stället för att huka bakom EU:s passivitet ha försökt att påverka unionen till att förhindra tragedin så tidigt som möjligt.

Fast det skulle förstås i sin tur ha tvingat oss att mobilisera militära och humanitära resurser i ett mer storskaligt multilateralt engagemang än vad vi nu tycker att vi klarar av. Vårt system för internationella insatser idag är så underdimensionerat, hårt ansträngt och till stora delar redan utspritt i små kontingenter på tre kontinenter – för närvarande c:a 700 soldater och officerare – att det nu inte förmår särskilt mycket mer av akuta insatser. Därtill anser många med insikt i dessa frågor att dessa små och visserligen synliga insatser inte blir särskilt kostnadseffektiva, även om förband och biståndspersonal för det mesta fungerar väl på det praktiska planet.

Det reser också den vidare frågan om hur svensk övergripande policy för utvecklingen av denna del av vår säkerhetspolitik ser ut. Resurserna verkar inte vara relaterade till behovet. Inte heller ger de oss någon större tyngd om vi vill påverka EU att ta sitt humanitära och säkerhetspolitiska ansvar i krissituationer.

Det är inte svårt att se vad som vore relevant: flygförband med Gripen, luftburen spaning och stridsledning och en helikopterburen bataljon, mekaniserade enheter, obemannade spaningsflygplan och specialförband är exempel på lämpliga komponenter i en större internationell kontext. Härmed skulle man kunna avskräcka mordiska miliser och få bättre förutsättningar för akut humanitär hjälp och på sikt en biläggning av konflikten. Men sådana förband har vi alltså inte redo; ofta finns de bara i planer för en avlägsen framtid.

Vid oroligheterna i Kosovo i mars i år lyckades den svenska bataljonen där, trots mycket svåra omständigheter och under uppenbar livsfara för personalen, förhindra en del av de upplopp som då utbröt. Sverige och andra länder hade vid den tidpunkten övertygat sig om att utvecklingen i Kosovo gick åt rätt håll. Efter det att oroligheterna ebbat ut var Sverige ett av de få länder som fortsatte nedväxlingen av sin säkerhetsnärvaro där. Det finns all anledning att ställa frågan om det rimliga och logiska i detta beslut. De kan ju på det strategiska planet se ut som om Sverige belönade aggression och upplopp, trots heroiska insatser i det akuta krisskedet. Kanske resursbristen gjorde sig gällande även här.

Varken Darfur eller Kosovo var den första gången akut ingripande kom upp på agendan och det kommer inte att bli den sista. Det är heller inte säkert att vi nästa gång har krisen på så stort geografiskt avstånd att den inte omedelbart berör oss. När detta läses har försvarspropositionen förelagts riksdagen. Det är bara att hoppas att den innebär en utvecklad förmåga till hantering av de för Sverige och Europa relevanta kriserna.