Nils Andrén:

Att resa väcker läslust

Den som gör en resa får alltid något att berätta om. Det är ett banalt talesätt som länge har ingått i en normal kulturhistorisk utbildning. Själv mötte jag den första gången i en tyskspråkig läsövning. Det blev en lämplig inledning till någon av de klassiska reseberättelserna, jag tror att det var Gullivers resor. ”Wenn jemand eine Reise tut ...”

Reflexionen är en påminnelse om att de flesta resor företagits både i geografin och i kulturen. Både den som själv har rest eller som har läst om andras resor vet att den är sann. Och för den som en gång har fått smak för reseskildringar blir dessa lätt ett bestående intresse.

Samtidshistoria

Ju mer miljön och människorna skiftar innehåll, desto större blir attraktionen av resandet. Personer som yrkesmässigt rör sig i olika miljöer får ofta mest att ge läsare eller lyssnare som resenärer och som rapportörer om resandet.

Både journalister och diplomater träffar många människor i olika miljöer och inför omväxlande situationer. Väl tecknade självporträtt blir lätt ett slags samtidshistoria. Det ger utrymme både för politisk analys och för kritik av de agerandes drivkrafter.

Kritiken ger utrymme för både drama och analys inom de politiska systemen och mellan deras ledande aktörer. Det är en form av samhällskritik som kan ge eko på många sätt. Om de stora politiska frågorna ofta lyser med sin frånvaro, kan det bero på svårändrade, tröga processer eller förhållanden, i och utanför den innersta beslutarkretsen.

Välförtjänt beundran av svenska diplomater

Inom UD och dess motsvarigheter på andra håll kan det inte alltid ha varit lätt att förena ideologiska appeller med den internationella och
ibland irrationella verkligheten. Det kan ligga en svårbryggbar klyfta mellan överneutrala tolkningar av samtidshistorien och diplomatins professionella kylighet.

På något sätt har den svenska ämbetsmannalojaliteten ändå bidragit till att göra emotionellt grundade motsättningar hanterbara.

Svenska diplomaters insatser har ofta tilldragit sig väl förtjänt beundran. De var en stark motivering för den danske statsministern Hans Hedtofts avundsjuka omdöme om sina svenska kolleger för omkring ett halvsekel sedan. ”Sverige är en småstat med en stormakts resurser på det diplomatiska området.” Sträck på er, diplomater! Till detta borde fogas att det inte finns några hinder för Danmark att sätta sig i samma läge.

Många blindskär

Lovord av detta slag aktualiserar både frågor och förpliktelser. Vad är det som krävs för att en utrikesförvaltning, av vad slag det vara må, skall fungera? Experterna talar gärna om den moderna utrikesförvaltningen som ett kollektiv. Ett fungerande kollektiv måste ha inbördes förtroende och förmåga till samarbete. Det gäller att kunna mobilisera både kunskaper och omdömesgillhet när situationen kräver. De pekar också på den diplomatiska tjänstens specifika egenheter och positiva egenskaper.

Diplomatporträtt handlar om diplomaters sätt att agera i olika, mer eller mindre krisladdade situationer. De kan ge en nyfiken läsare svar på många frågor. Som alltid gäller det att veta vad man söker. I grunden är det enkla sanningar som gäller i alla organisationer. Hur får man tillräcklig och relevant information, förmåga att sovra, erfarenhet och kunskap som kan leda till riktiga rekommendationer eller beslut? Hur kan man skapa tillförlitliga nätverk för personliga kontakter och förtrolig information? Blindskären finns dessvärre inte bara ute i världen. De finns också på mycket nära håll.

Londonambassadören Lars Bergquist antydde några, när han påpekade vikten av utrikespolitikens inrikespolitiska matnyttighet. Henrik Liljegren tar upp samma problem i sin egen självbiografi1). De traditionella strukturerna har fått konkurrenter med både nordiska, europeiska och globala förtecken. Konkurrensen om inflytande på opinionsbildare och på andra slags resurspersoner av olika slag är permanent. I informationsteknikens spår växer den snart till stormstyrka.

Mångsidig praktik

När man läser skrifter av och om diplomater, inser man vilka krav som ställs på allsidig utbildning. De omfattar vid sidan om teoretiska kunskaper även omdömesförmåga förvärvad genom allsidiga erfarenheter. Detta ställer krav som kan motivera de privilegier som kan tyckas ligga i den mångsidiga stimulans som formar dem på deras bildningsväg. Utbildningens kärna är en mångsidig praktik i olika utrednings- och beslutssituationer. Det borde därför inte överraska att många diplomater har nått framskjutna ställningar bland sin samtids uppmärksammade författare. De förvaltar väl sitt pund eller privilegium. Fångade man in alla namn, skulle det bli en respektabel och representativ kulturkatalog.

Den som har gjort en resa har alltid något att berätta om. Många kända namn i den diplomatiska karriären kan bestyrka iakttagelsen. Gunnar Hägglöf, Ingmar Karlsson, och många fler, leder kolonnen av välskrivande diplomater. I avvaktan på nya encyklopediska översiktsverk får vi tills vidare nöja oss med mindre kompletta lösningar. Ett steg på vägen kan vara att uppmärksamma och förteckna nya insatser.

Med dessa rader uppmärksammas ytterligare ett namn bland de välskrivande diplomaterna. Henrik Liljegren är en svensk diplomat med till dels baltiska rötter. Det gör hans vittnesmål särskilt intressanta, när Östersjön åter blivit centralt både för Sverige och för den europeiska politiken.

Från Tallinn till Turkiet – som svensk och diplomat är den koncisa titeln på Liljegrens bok om en samtida svensk diplomats verksamhet och erfarenheter i en viktig närregion under senare år.

De två ortsnamnen i boktiteln markerar start och slutstation på en växlingsrik och framgångsrik diplomatisk karriär. I dess många spännande mellanstationer ingår ett flertal vitala svenska representationer och speciella uppdrag.

Diplomater skriver i regel mycket väl, och Liljegren är inte något undantag. Hans memoarer är både lättsamma och innehållsrika.

Han rör sig på historisk mark laddad med flera blodiga krigiska associationer men även med en plats i den fredliga diplomatins historia.

Utrikespolitiken hänger nära samman med inrikespolitiken. De historiska lärdomarna har givit många varningar mot att försumma historiens lärdomar och fördomar. Ett par viktiga lärdomar är att en diplomat alltid måste ta hänsyn till motsättningar i den egna beslutsmiljön. Man kan kanske tala om varningar mot kulturkrockar i det egna beslutssystemet. Risken för hemmablindhet får inte underskattas. En realistisk syn på sin egen roll är en av de viktigaste förutsättningarna för framgångsrik diplomati.

Liljegren har skrivit en klok och tankeladdad bok omöjlig att göra rättvisa i detta format. Det bästa råd en anmälare kan ge sina läsare blir därför som vanligt, att ägna boken tillräcklig eftertanke. Anmälaren vågar utlova att läsningen ger stort nöje och väcker nyttiga eftertankar på ett både lättsamt och övertygande sätt.

Nils Andrén är professor emeritus i statsvetenskap

Henrik Liljegren: Från Tallinn till Turkiet – som svensk och diplomat. TIMBRO. Stockholm 2004.

1) Se citatet ur Liljegrens bok i ledaren i vårt försvar 2/2004. Red.

Ambassadör Henrik Liljegren och President Clinton 1996. Ur boken Från Tallinn till Turkiet – som svensk och diplomat.