Bo Hugemark:

En mångfacetterad bild av Kaliningrad

– Kaliningrad är Europas svar på Jerusalem: ett problem utan någon lösning. Så uttryckte sig en amerikansk Baltikumexpert i ett seminarium i mitten av 90-talet. Det var lätt att hålla med honom. Inte för att området innehöll våldsdåd och terror av Mellanösternkaraktär. Utan just för att det var svårt att se en vettig politisk lösning av statusen för en exklav skild från moderlandet av länder som strävade mot medlemskap i västliga säkerhetsstrukturer men innehållande Rysslands enda fritt liggande marinbas i Östersjön. Ett område med komplicerad nutidshistoria, territoriellt och demografiskt. Ett område vars ekonomi föll snabbare än det övriga Ryssland, bl.a. på grund av belastningen av den stora (förfallande) militärapparaten.

Från en konferens i den f.d. tyska badorten Rauschen, numera Svetlogorsk 1993 har jag minnen, dels av oblast (läns-) ledningens stora optimism om områdets framtid som en ekonomisk frizon, ett Östersjöns Hongkong och dito Monte Carlo, dels av gamla ryska militärers harm inför ifrågasättande av om det längre var nödvändigt att slänga pengar i Östersjön för att behålla detta monument från det kalla kriget.

Vid den tiden var det inte svårt att föreställa sig väl så hotfulla militära scenarier med utgångspunkt från kriser i Kaliningrad, involverande ett oberäkneligt Ryssland och baltiska stater ännu ej förankrade i väst.

Sedan dess har hotföreställningar ibland underblåsts från ryskt håll, bl.a. hotades med framflyttning av kärnvapen till området om Polen skulle gå med i NATO. Och en rysk general svarade på min fråga vad han såg för militära hotbilder till följd av de baltiska staternas NATO-medlemskap att väst kunde försöka pressa ut ryssarna ur Kaliningrad-området.

De storpolitiska hotbilderna har bleknat bort, sedan NATO och EU utvidgats och Ryssland alltfort strävar efter goda förbindelser med väst. Men borta är också de storvulna drömmarna om ekonomiska under. Rapporter idag handlar mest om aids, knark, nöd, brottslighet och korruption.

För ett år sedan tog sig några svenska journalister och författare för att försöka ge en nyanserad bild i lättläst form av livet i exklaven. Resultatet blev en förträfflig liten bok Resa i bärnstenslandet. I korta artiklar och reportage, rikligt illustrerade, får vi mångfacetterad bild av bakgrunder, dagligt liv och framtidsutsikter.

Om hur det gamla Ostpreussen blev Kaliningrads län, om folkfördrivningar, sovjetisering och militarisering. Om skolklasser sjudande av kreativitet, amerikaniserad ungdomskultur, hiv-explosion, prostitution, miljöförstöring, ökande sociala klyftor, småföretagare med framtidstro.

Som framgår av denna uppräkning är det ingen propagandistisk bild, men författarnas grundton är optimistisk. Den grå – stundom svarta – vardagen lyses upp av individer på olika nivåer med initiativ och framtidstro. Man kan inte missta sig på författarnas entusiasm för ökade förbindelser mellan Sverige och Kaliningrad. Hamnstaden/flottbasen Baltijsk är numera vänort till Karlskrona, och Östersjöflottans chef förklarar högtidligt: ”Sverige är ett vänskapsobjekt.” Flera ekonomiska och kulturella samarbetsprojekt är på gång.

Drömmen om Kaliningrad som en port till västerlandet, som fanns i början av 90-talet tycks leva. Den har nog närmast förstärkts av EU:s utvidgning. Farhågorna om isolering har lugnats och länet ses som en möjlig länk mellan Unionen och Ryssland. Samtidigt är nog inställningen i den ryska ledningen något ambivalent; alltför nära förbindelser med väst kunde äventyra Moskvas centrala kontroll.

Sedan boken utkom har en del hänt som kommer att påverka vilka av de skildrade utvecklingstendenserna som kommer att överväga. Det är både positivt och negativt. Rysslands oljedrivna tillväxt bör ha gett resurser att avhjälpa de värsta sociala problemen. Eller går pengarna till att rusta upp de förfallna militära resurserna, medan man går med tiggarstaven för att få hjälp från väst till miljövård och sociala projekt? Den ryska militären hyser fortfarande hotföreställningar från det kalla kriget, det politiska trycket mot de baltiska staterna fortsätter med varierande inriktning och medel.

I skuggan av Tjetjenien-kriget och terrordåden i Ryssland har attityden mot väst och mot grannländerna hårdnat. Och det alltmer auktoritära styret är blott alltför tydligt.

Hur vardagen för invånarna i Bärnstenslandet förändras till följd av dessa tendenser vore intressant att få beskrivet av den begåvade trio som producerat den här boken. Får vi en fortsättning?

Bo Hugemark är säkerhetspolitisk skribent

Gunnel Bergström, Lise-Lotte Nilsson Per Shapiro, Resa i Bärnstenslandet. Reportage från Kaliningrad. Obstinat, Stockholm 2003

Ryska Östersjöflottans chef Amiral Vladimir Pokrofjevitj Valujev (2 fr h), vid flottans 300 årsjubileum sommaren 2003. Foto: Andrej Volkov