Wilhelm Unge:

The Slam dunk case som blev en slamkrypare

Slam dunk är en basketterm som innebär att en spelare kan komma fram till korgen och fullkomligen trycka ner bollen. Termen betyder att det är lätta och säkra poäng.

CIA-chefen George Tenet myntade detta begrepp vid föredragningen för president Bush m.fl. i Vita Huset den 21 december 2002. Presentationen av Iraks WMD-ansträngningar gjordes av vice CIA-chefen John McLaughlin.

Efter presentation lär president Bush ha sagt: “Nice try. I don’t think this is quite – it’s not something that Joe Public would understand or would gain a lot of confidence from.” Bush vände sig sedan till Tenet:

“I’ve been told all this intelligence about having WMD and this is the best we’ve got?” Tenets svar på detta lär då har varit: ”Don’t worry, it’s a slam dunk!”

Allt det ovan sagda baserat på Bob Woodwards bok Plan of Attack, kap. 23.

Varför Tenet sa så kan man bara spekulera över.

I FN-resolutionen 1441, som antogs av ett enhälligt Säkerhetsråd i november 2002, ålades Irak att inom 30 dagar lämna en ”aktuell, exakt, fullständig och komplett redovisning” av sina aktiviteter relaterade till massförstörelsevapen annars skulle landet drabbas av ”allvarliga konsekvenser”. Irak ålades att samarbeta ”omedelbart, aktivt och ovillkorligt” med FN-inspektörerna, vars chef var Hans Blix.

Hans Blix var själv övertygad om att Irak hade massförstörelsevapen innan UNMOVIC påbörjade inspektionerna i Irak. Sedan de återupptagna inspektionerna hade pågått i tre och en halv månad angrep den USA-ledda koalitionen i mars 2003 Irak. Vid den tidpunkten hade Blix börjat omvärdera situationen som, enligt honom, såg ut på följande sätt: Irak samarbetade, om än ej på det reservationslösa, aktiva och omedelbara sätt som FN krävde, men UNMOVIC var inne i en hoppfull fas. Med undantag av ballistiska robotar med otillåten räckvidd hade inspektörerna inte kunnat påvisa några materiella brott mot förbudet mot massförstörelsevapen. Irak hade visserligen ännu inte bevisat sin oskuld. Å andra sidan hade USA inte bevisat Iraks skuld. Därför kände Blix att ett väpnat angrepp inte låg i linje med Säkerhetsrådets beslut från november 2002.

Avväpna Irak är fascinerande läsning med ett lättläst språk och en föredömlig redigering. Kapitlen har informativa rubriker och är i sin tur indelade i korta, rubriksatta underavsnitt som gör att läsaren lätt kan orientera sig i texten. Framställningen är, undantaget inlednings- och avslutningskapitlen, kronologisk.

Enighet om avväpning

Blix tar oss med i en värld av diplomatiska vindlingar där UNMOVIC kämpar mot Irak och klockan. Med sin stora erfarenhet tydliggör Blix vilka frågeställningarna och brytpunkterna egentligen var, både avseende det allmänna skeendet och viktiga FN-beslut. Medan UNMOVIC hade i uppgift att verifiera Iraks avväpning, var USA fast beslutet att avväpna Irak och garantera framtida avhållsamhet från att utveckla massförstörelsevapen.

Bakgrunden till beslutet att inrätta UNMOVIC 1999 var att Säkerhetsrådet bedömde att det fortfarande kunde finnas massförstörelsevapen i Irak, trots IAEA:s och UNSCOM:s framgångsrika arbete mellan 1991 och 1998. Det var alltså inte bara stormakternas underrättelsetjänster (inkl. den tyska och franska) som gjorde denna bedömning 2002-2003 då Irakkrisen blev akut. Det är lätt att glömma bort detta när debatten nu i efterhand handlar om USA:s och Storbritanniens eventuella manipulerande av underrättelser i syfte att rättfärdiga kriget. Stor enighet rådde i Säkerhetsrådet om att Irak måste avväpnas en gång för alla. Skillnaden i synsätt gällde när FN:s tålamod skulle anses vara slut.

Tolkningstvisterna i säkerhetsrådet

En intressant detalj i detta sammanhang är Blix personliga möte med president Chirac den 17 januari 2003. Chirac hävdade då att han inte delade den franska underrättelsetjänstens uppfattning och att Frankrike inte hade några ”allvarliga bevis” för att Irak fortfarande hade förbjudna vapen. Detta överraskade Blix eftersom representanter för den franska underrättelsetjänsten hade sagt precis motsatsen till honom.

De huvudsakliga tolkningstvisterna som kom att skilja staterna i FN:s Säkerhetsråd åt var huruvida ”allvarliga konsekvenser” skulle kunna rättfärdiga militär intervention och huruvida Irak samarbetade ”omedelbart, aktivt och ovillkorligt” eller inte. En annan avgörande tolkningsfråga var det faktum att Iraks oförmåga att bevisa sin oskuld inte automatiskt innebar att landet hade massförstörelsevapen, även om man inte kunde utesluta att så var fallet.

Givet Iraks historiskt lögnaktiga och vilseledande uppträdande sedan 1991 och brott mot Säkerhetsrådets tidigare resolutioner tolkade USA Iraks fortsatta oförmåga att bevisa sin oskuld och att samarbeta ”omedelbart, aktivt och ovillkorligt” med FN-inspektörerna som att regimen hade något att dölja. Detta rättfärdigade i deras ögon en tolkning av ”allvarliga konsekvenser” som ett militärt ingripande. UNMOVIC och IAEA intog ståndpunkten att man bara kunde rapportera till Säkerhetsrådet utifrån faktiska bevis funna av inspektörerna och att irakierna i stort sett samarbetade. På basis av inspektörernas rapporter ansåg Frankrike m.fl. inte att krig var rättfärdigt vid denna tidpunkt.

Avstår från aggressiv polemik

Efter att ha läst boken inser läsaren att Blix, till skillnad från den bild av naiv ”duva” och ”fredskramare” som media har förmedlat, inte alls är främmande för våldsanvändning för att avväpna t.ex. länder som Irak förutsatt att det sker med FN:s mandat. Detta var, enligt Blix uppfattning också Kofi Annans åsikt. Generalsekreteraren var däremot emot unilateral våldsanvändning och för mer tålamod med inspektionerna.

Som läsare slås man av hur välbalanserad Blix framställning är. Boken skulle ha kunnat tjäna som ett utomordentligt tillfälle att ge igen för all smälek han fick utstå i framför allt anglosaxiska media. Men även om Blix uttryckligen säger ”vad var det vi sa” så håller han, som den erfarne diplomat han är, en neutral ton och avhåller sig från aggressiv polemik med meningsmotståndarna. Han argumenterar utifrån de fakta som var tillgängliga för UNMOVIC då uppladdningen inför kriget pågick. I de fall där han baserar sina resonemang på kunskap som blivit tillgänglig senare eller egna spekulationer anger han explicit detta.

Ingen cowboystil

I samband med organiserandet och utbildningen av inspektörerna lade Blix stor vikt vid UNMOVIC:s integritet, opartiskhet och uppträdande på fältet. Till skillnad från UNSCOM:s mer ”cowboy-liknande” stil, som Blix säger, menade han att UNMOVIC:s inspektörer borde vara ”drivande och dynamiska – men inte aggressiva och arga, bestämda – men korrekta, påhittiga – men inte vilseledande, ganska flexibla – men inte mjuka, lugna – men ganska otåliga, vänliga – men inte kamratliga samt respektfulla mot dem de handskades med – men också se till att bli respekterade.” Blix idé var att erbjuda Irak ett tillfälle att samarbeta och därmed självt ta landet ur det hörn som man hade målat in sig i. Givet den irakiska mentaliteten var detta sannolikt en klok taktik, sett ur inspektörernas synvinkel. Det visade också omvärlden att det var Irak som hade bollen.

I syfte att undandra UNMOVIC från kritik att man bara var ett verktyg för USA och dess allierade beslöt Blix att nationella underrättelsetjänster runt om i världen som önskade stötta inspektörerna skulle rapportera till UNMOVIC, men inte vice versa. UNMOVIC:s rapportering skulle gå enbart till Säkerhetsrådet. Detta var en stor skillnad mot UNSCOM. Samtidigt kan man som läsare misstänka att detta knappast ändrade Saddam Husseins syn på inspektörerna som verktyg för USA m.fl. Däremot var det av betydelse för dem som ville att problemet Irak skulle lösas FN-vägen.

Blix vinnlade sig också om att inspektörernas rapporter till Säkerhetsrådet skulle vara nyanserade. Det skulle göra dem mer trovärdiga. Samtidigt blev de därmed mindre användbara i den förenklade bild som USA försökte ge av hotet från Saddam, vilket irriterade Washington.

Impopulär i Washington

När USA i november 2002 (samma månad som inspektionerna återupptogs efter fyra års uppehåll) gav råd om hur inspektionerna borde genomföras ”uppifrån och ner” i syfte att dammsuga Irak på information började Blix misstänka att amerikanerna själva inte visste var de påstådda massförstörelsevapnen fanns. Misstanken förstärktes senare då USA delgav UNMOVIC underrättelser om misstänkta platser som inspektörerna kunde kontrollera. Vid dessa kontroller hittade inspektörerna ingenting.

Hans Blix framställning känns mycket trovärdig eftersom han beskriver utvecklingen sedd från sin egen horisont och utifrån det mandat som Säkerhetsrådet givit UNMOVIC. När han spekulerar om andra aktörers agerande gör han det på ett försiktigt sätt och under högst rimliga antaganden. Han lyckas därför undvika att argumentera på felaktiga grunder. Detta är en styrka. Blix framstår också som en mycket god företrädare för FN med stor integritet och opartiskhet. Delvis tack vare sin höga ålder och prestigelöshet kopplat till framtida karriärmöjligheter kunde Blix vara ståndaktig även i de stunder då det blåste ordentligt kring honom. Detta gjorde honom impopulär i Washington, men populär på andra håll. Med facit i hand har han också hedern i behåll på ett utomordentligt sätt.

Hans Blix bok borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med problematiken kring säkerhetspolitik och massförstörelsevapen eftersom den i en kondenserade form beskriver vad vapeninspektioner i FN:s regi är, hur de går till, vilka problem som finns osv. Samtidigt ger den läsaren viktiga insikter i FN-arbetets säregna förutsättningar. Berättelsen ges extra tyngd av författarens mycket omfattande erfarenheter av internationella inspektioner i FN:s regi.

Vilken inspektionsstrategi skall FN ha?

Det är svårt att framföra någon mer substantiell negativ kritik mot boken. Men skall man ändå nämna någonting så kan man tycka att Blix, som den mycket erfarna FN-inspektör han är, hade kunnat prestera en bättre konceptuell diskussion om vilka strategier FN bör ha för inspektionsverksamhet och vilka utgångspunkterna för inspektioner borde vara. Blix ger förvisso några förslag (utan anspråk på fullständighet) på hur inspektioner i framtiden ska kunna förhindra spridning av massförstörelsevapen. Förutom att de är av instrumentell och inte av övergripande konceptuell karaktär så är svagheten med dessa att de som yttersta utgångspunkt har att ingen är skyldig förrän motsatsen har bevisats. Mot bakgrund av fallet Irak är det inte svårt att hävda att det nu borde vara dags för världssamfundet och FN att till utgångspunkt för inspektioner ha principen att en misstänkt stat är skyldig till dess den har bevisat motsatsen. Detta kan tyckas drastiskt men som Blix själv skriver skulle det ha varit möjligt för Irak att faktiskt bevisa sin oskuld givet lite mer tid. Saddam Hussein hade kunnat göra precis det som Libyen gjorde ett halvår senare, nämligen offentligt deklarera ett avståndstagande från massförstörelsevapen, ratificera alla nödvändiga rustningsbegränsande avtal och ge FN full access till alla anläggningar och misstänkta.

Oturligt nog hamnade Avväpna Irak relativt fort i bakgrunden eftersom Vita husets terrorismsamordnare Richard Clarkes bok Against All Enemies och Bob Woodwards bok Plan of Attack publicerades kort efteråt. Samtidigt kompletterar dessa två böcker på ett mycket bra sätt Blix framställning genom att de bekräftar flera av hans spekulationer. Samtidigt vidgar de också horisonten ytterligare för dem som vill få en ännu mer fullständig förståelse för vilken problematik kring massförstörelsevapen som politiska beslutsfattare har att hantera.

Wilhelm Unge leder projektet Säkerhetspolitik och massförstörelsevapen vid FOI Försvarsanalys.

Hans Blix, Avväpna Irak, Bonnier Fakta, 2004, (268 sidor)

Från 1961 till 1981 var Hans Blix medlem av Sveriges FN-delegation och under åren 1978-79 var han Sveriges utrikesminister. Under 16 år mellan 1981 och 1997 var Hans Blix generaldirektör för Internationella atomenergiorganet IAEA och under åren 2000-2003 var han chef för UNMOVIC, FN:s kommission för övervakning, verifiering och inspektion i Irak.

Idag är Hans Blix chef för den av FN tillsatta kommissionen för massförstörelsevapen (WMDC) som inledde sitt arbete i januari 2004. Den intresserade kan läsa mer om Blix nuvarande arbete på Internet http://www.wmdcommission.org