Marcus Mohlin:

Privata militära företag

– en nygammal aktör med ett ökat inflytande

I det moderna konfliktområdet förekommer en stor mängd olika privata och icke-statliga aktörer parallellt med de statliga. De flesta som studerat konflikterna i före detta Jugoslavien, eller vilken annan konflikt som helst under de senaste tio åren, har säkerligen noterat mängden så kallade NGO (Non-governmental organisations) främst inom det humanitära området. Organisationer som Médecins Sans Frontières, Röda Korset och CARE är via media allmänt kända och uppskattade idag.

Den observante har möjligen även lagt märke till mängden privata företag som på senare tid också börjat bli synliga i konfliktområdena. Namn som Brown & Root och Danish Camp Supply är välbekanta för alla som tjänstgjort på Balkan.

En typ av företag som är mindre kända och som just därför borde tilldra sig mer intresse är företag som Military Professionals Resources Inc (MPRI) och Executive Outcomes (EO).1 De utgör exempel på nya typer av företag som dyker upp i olika former av krigs- och konfliktområden, men med ett annorlunda fokus än traditionella NGO, nämligen vinstintressen.

I den här artikeln skall jag kortfattat försöka visa att de här nya aktörerna har ett inflytande utöver det som kanske förväntas av dem.

En gammal nyhet

Egentligen är företeelsen privata företag som arbetar inom säkerhetsområdet knappast ny. Vinstdrivande företag har i alla år stött sina respektive länders statliga organisationer på olika sätt, till och med inom den militära sektorn. Ett slående exempel på detta är hur de många olika ostindiska kompanierna från 1600-talet fram till och med mitten av 1800-talet bidrog till staternas ekonomiska utveckling. Det vi ser i form av privata militära företag (PMF) idag är alltså inte en nyhet i sig. Det är snarare en återkomst av något gammalt, något som i en tidigare period var en del av det normala: närmare bestämt förekomsten av privata entreprenörer som säljer vissa tjänster åt staten.

Legoknektar och fritt företagande

Människor har fört krig mot betalning länge – ordet soldat betyder just detta. I en essä i DN Kultur från den 12 maj 2004 väljer Maj Wechselmann att göra jämförelser mellan dagens PMF och legoknektar och pekar på just den ekonomiska kompensationen som problematisk. Detta är ett typiskt sätt att försöka reducera debatten kring PMF till något som är suspekt och belagt med fördomar. Parallellen är dock inte helt ointressant men undersökningen förtjänar att lyftas till en nivå där något fruktsamt kan komma ur den. Istället för att fastna i en semantisk diskussion om vad som konstituerar en legoknekt kan vi här nöja oss med att konstatera att Genèvekonventionen sådan den är skriven idag inte på något sätt avhandlar företag av den typen jag här kommer att diskutera.2 Istället bör vi koncentrera oss på vad PMF de facto är; en typ av företag som säljer militära tjänster åt stater eller multinationella företag.

Dagens debatt kring PMF avhandlar flera olika, men lika intressanta, frågor. Den vanligast förekommande är den jag nämnde ovan om huruvida PMF egentligen är legoknektar eller inte. En annan handlar om det kan vara så att PMF förändrar statens våldsmonopol på något avgörande sätt och en tredje handlar om folkrätt. Den första och den sista placerar analysen på främst individnivå och missar det centrala i diskussionen; nämligen relationen mellan det privata militära företaget och övriga statliga aktörer.

Privata militära företag påverkar det internationella systemet

Ett viktigt perspektiv som sällan lyfts fram är det om vilken påverkan PMF har på internationella relationer och på det internationella systemet. Min uppfattning är att det är just inom fenomenet internationella relationer den stora omsvängningen är på gång att inträffa. Jag påstår att forskningen borde koncentreras kring den här aspekten och inte på individnivå så som den så ofta görs. Det är när vi gör en seriös undersökning på den här nivån vi verkligen får se vad ett PMF är för något, och det är när analysen görs här vi borde bli fundersamma över vad det för något som dyker upp på det moderna slagfältet. Om vi anammar denna syn på PMF är det inte längre fråga om förvuxna barn med romantiska drömmar om krigslekar. Helt plötsligt är det istället en fråga om avancerade företag med kvalitativ kompetens avseende militär planering och med faktisk förmåga till genomförande av avancerade militära operationer.

När den halvsekellånga globala konflikten mellan Sovjetunionen och USA upphörde försvann även det militära stöd många stater i tredje världen hade. När det var borta stod många regeringar utan egen möjlighet att tackla problem som legat och pyrt under ytan. Militären i somliga länder hade inte själv tillräcklig duglighet att lösa problemen, och utan den back-up man tidigare hade från större allierade stater var man tvingad att söka den på annat håll. PMF löser detta dilemma genom att tillhandahålla efterfrågade funktioner och förmågor. Konsekvensen är att en liten stat i dag, utan att behöva luta sig mot en större allierad stat, kan köpa upp militär kompetens och förmåga som saknas inom den egna organisationen.

Det som staten köper upp är något som kan ge aktören en strategisk fördel; till exempel kan det vara fråga om tillgång till teknisk kompetens och sofistikerade system. Oftast handlar det om utbildning och planering snarare än stridande enheter, även om det förekommit.

Uppenbart är att en stat som engagerar ett PMF söker någon slags effekthöjning. Det som det privata militära företaget gör är alltså att öka kundens förmåga att operera inom en viss saknad funktion, men samtidigt händer något inom det internationella systemet. Det är detta som är nytt och som borde lyftas fram tydligare i debatten!

Balkan och Angola – två fall där PMF bidragit till en förändring

MPRI engagerades i mitten av 90-talet av den amerikanska regeringen för det så kallade ”Train and Equip” programmet (T&E) i Bosnien-Hercegovina vars syfte var att ARBiH (den bosniska federationens armé) skulle bli en självständig och fullt operabel styrka. I uppdraget ingick att utbilda ARBiH i väpnad strid och att förse Bosnien med krigsmateriel.3

Syftet med T&E var att den bosniska krigsmakten skulle ges en förmåga att möta angrepp från serberna, och resultatet är idag att bosnierna har en krigsmakt som är betydligt mer modern och slagkraftig än vad de förra har.

Med facit i handen kan vi förvisso konstatera att Dayton-avtalet framgångsrikt kunnat förhandlas fram och att fred råder i regionen, men faktum är också att MPRI bidragit till att maktbalansen förändrats i regionen. Om bosnierna vill inleda offensiva operationer har de idag den möjligheten eftersom de blivit utbildade och utrustade till en nivå betydligt över den de hade innan T&E programmet inleddes av MPRI.

Ett annat exempel på att PMF drastiskt bidrar till en effekthöjning hos en kund är när den angolanska regeringen 1994 ville ta kontrollen över diamantgruvorna i nordöstra Angola. Då hyrdes företaget Executive Outcomes (EO) in för att lösa uppgiften åt dem, eftersom de egna förbanden inte klarade att lösa uppgiften. Vi vet idag att EO under operationen disponerade både jakt- och attackflyg samt helikoptrar och mekaniserade enheter. Vidare är det känt att EO också använde fosforbomber och disponerade så kallade fuel air explosives (FAE). Inget av dessa vapensystem fanns på samma sätt tillgängligt för den angolanska MPLA-regeringen tidigare. EO tillförde alltså regeringen en strategisk förmåga den saknade. Att denna effekt hade effekt vet vi också idag eftersom EO tog gruvorna i Cafunfo på någon dag och att rebellstyrkan UNITA:s förmåga därefter blev kraftigt reducerad.4

Det är alltså klart att PMF på ett högst betydande sätt kan bidra till att öka en kunds strategiska effekt och att konsekvensen av detta blir att maktbalansen i en stat eller region kan förändras på ett oväntat och plötsligt sätt.

Slutsatser

Till skillnad mot enskilda legosoldater bidrar alltså PMF med en förmåga, kunskap eller funktion som ger en kund en strategisk effekt av något slag jämfört med dess antagonist. Att därför reducera debatten kring PMF till frågorna huruvida de är legosoldater eller inte och ifall de följer folkrätten eller ej gör att man missar den vikt vi i framtiden måste tillmäta PMF.

Vi måste dels acceptera att PMF existerar och att de kan förändra sammansättningen på slagfältet, dessutom måste vi lära oss att samarbeta med dem istället för att vifta bort dem som legoknektar.

Örlogskapten Marcus Mohlin är lärare i militär strategi vid Försvarshögskolan i Stockholm.

Litteraturlista

HC 577 Private Military Companies: Options for Regulation, (Foreign and Commonwealth Office: London 2002)

Shearer David, Private Armies and Military Intervention (Oxford University Press Inc: New York 1998), utgiven av IISS som Adelphi Paper 316

Spicer Tim, An Unorthodox Soldier

Singer P.W., ”Corporate Warriors” införd i International Security, Vol. 26, No 3 (Winter 2001/02), pp. 186-220

1 Executive Outcomes upplöstes 1999 men förmodas ha omlokaliserats under nytt namn och används här därför mest som ett exempel.

2 För en närmare beskrivning av detta rekommenderas skrivelsen HC 577 Private Military Companies: Options for Regulation, (Foreign and Commonwealth Office: London 2002)

3 Shearer s 60 ff

4 HC 577 Private Military Companies, s 11

Military Professionals Resources Inc hemsida. www.mpri.com

Läkare utan gränsers hemsida. www.lakareutangranser.org

Röda Korsets hemsida. www.redcross.se