Olof Santesson:

En uttunnad supermakt

Fler soldater efterfrågas

Den amerikanska armén arbetar med visioner om det framtida nätverksbaserade försvaret. Men grunden för en krigsmakts förmåga förblir vad den enskilde soldaten med sina vapen kan uträtta, och truppbehoven i Irak vittnar om hur ansträngt läget här har blivit. Förändringar är på gång. Ytterligare hemtagning av soldater från Europa skall till för att frigöra personal för krisinsatser.

Amerikanerna måste vara kvar i Irak. Om det råder större internationell enighet än man skulle kunna tro utifrån den oförminskade kritiken mot president George W Bushs strävan att med vapenmakt tvinga in arabvärlden i demokrati. Säkerhetsrådet slog i resolution 1546 i början av juni 2004 fast att ett återupprättat irakiskt styre får förlita sig på utländska militärstyrkor för att upprätthålla fred och säkerhet. Officerare från NATO inleder nu utbildning av irakiska förband. Men allt färre länder bidrar med egen trupp inne i Irak. Nästan hela arbetet vilar – och kommer att vila – på amerikanska soldater.

Inga illusioner längre

De som från början varnade för ett stort truppbehov efter en seger mot Saddam Husseins armé avfärdades lättfärdigt som olyckskorpar av pådrivarna inom Bushadministrationen. Under det ansträngande året efter segern mot Irakdiktatorn började ändå även optimisterna räkna med att 100 000 man skulle behöva vara på plats. I dag har man måst ställa in siktet högre. Omvärldens samlade bidrag uppgår till endast 20 000 soldater, och antalet amerikaner ligger strax under 140 000 man. Det går åt mycket folk, och mer behövs för att trupperna alls skall kunna avlösas i inrikespolitiskt önskvärt tempo.

Segern över Afghanistans talibaner ingav somliga illusionen att USA kan vinna sina krig utan betungande och riskfyllda arméinsatser. Snart tre år senare vet man bättre. Och USA har inte råd att smeta ut sina soldater i baser över en hel värld. För Europas säkerhet borde de inte längre behövas. Sådant vill ju också EU sköta självt.

Utåt motiverar Bush förändrade truppdispositioner i gamla basområden utomlands med att tiderna har ändrats efter det kalla krigets slut. Tankar på basering av amerikanska soldater hos de nya NATO-medlemmarna i Central- och Östeuropa tycks ha avskrivits. Om nu inom de närmaste tio åren 60 000 till 70 000 man tas hem från utlandet, och framför allt från Tyskland, får det oundvikligen åtminstone stämningsmässiga följder för Atlantsamarbetet, även om ingen tolkar in något amerikansk övergivande av Europa. För Pentagon borde marginalen för väpnad krishantering och krig mot terrorn komma att kännas något mer betryggande.

Budgetbrist och nedskärningar

Trots allt är det också frågan om världens enda supermakt, med svindlande militära resurser, och amerikanerna hade ju som mest 3-4 gånger fler soldater i Vietnam. Ekvationen borde gå att lösa, kan det förefalla. Den kommande kapaciteten, förmågan hos The Future Force, som skall ersätta den hittillsvarande tunga och långsamma armén, sägs ju ha som strategisk utgångspunkt att USA:s styrkor skall vara insatsberedda och kunna dominera på alla konfliktnivåer.

Det är en ganska stor beställning. Och påfrestningarna under och efter Irakkriget våren 2003 visar att framför allt armén helt enkelt har svårt att lösa anbefallda uppgifter inom gällande ekonomiska, materiella och personella ramar. Vad det gäller det löpande budgetåret förslår inte anslagen för Irakmissionen på närmare 500 miljarder kronor. Pentagon har i tilläggsanslag måste begära ytterligare nära 100 miljarder.

För att balansera tillgångar mot utgifter har Pentagon måst ställa in övningar och inte kunnat avhjälpa brister på utrustningssidan. Stora materielprojekt har slopats. Piloters flygtid har skurits ned. Trots det uppenbara behov som Irakkonflikten har inskärpt saknas alltjämt skyddsvästar i önskvärd omfattning, liksom glasögon för mörkerseende. Man tycker sig här se spåren av en budgetbrist likt den svenska, fast i enormt mycket större skala.

För tidig hemtagning av stridsvagnar

Ambitionen att bryta med det kalla krigets arméstruktur har kolliderat med de krav på fortsatt robusta vapensystem som kriget mot terrorn efter den 11 september 2001 har ställt. Som den politiskt mest framträdande företrädaren för ett nytänkande har försvarsminister Donald Rumsfeld satsat på smidiga förbandstyper och vapen. Om han hade fått sin vilja igenom fullt ut skulle USA har förfogat över betydligt färre tunga och bränsleslukande Abrams-stridsvagnar och Bradleystridsfordon än som till sist blev fallet.

Betecknande för Rumsfelds envisa hållning är att Pentagon var väl snabbt med att börja ta hem sina tunga stridsfordon sedan Saddam Husseins krigsmakt fallit sönder. I och med att ett nytt våldsmönster trappades upp tvingades amerikanerna tämligen omgående skicka tillbaka den vassaste arsenalen till krigszonen.

Som många gånger tidigare har behovet av bandgående fordon ifrågasatts, något som också ibland hörts av enstaka svenska röster. Men satsningen på nya förband, rörliga och nätverksintegrerade, till en styrka på sex till åtta s.k. Strykerbrigader med hjulfordon, har visat sig problematisk. Smidigheten köptes på bekostnad av skyddet. Nu har man tvingats att utrusta fordonen med skyddsgaller, och på så sätt gjort dem tyngre, för att klara den relativt låga stridsnivå som våldet i Irak har inneburit.

Jonglerande med förband

Kanske allra mest iögonenfallande är ändå problemen på personalsidan. 2000-talets bantade armé förslår inte enligt tidigare normer för mixen fronttjänst-utbildning. Av inalles 33 stridande brigader finns 14 i Irak, 2 i Afghanistan och ytterligare 2 på andra håll (främst Korea). Behovet av nya brigadenheter har av återhållsamma experter angetts till 6, andra talar om minst 11 till.

Detta är inget som faller Bushadministrationen på läppen. Allra minst ett valår vill presidenten medge att hans kalkyler har varit på tok för optimistiska. I stället för att skapa fler förband försöker Pentagon jonglera med vad som finns av förband och soldater.

Enheter och individer har knappt via ordinarie avlösningsförfarande kommit hem till USA förrän de har skickats på nytt till den irakiska krigszonen. Med ett förfarande som kallas ”stop-loss” har trupper också hållits kvar i området långt efter angiven tid för hemförlovning.

Särskilt för soldater i reserven och nationalgardet har chockartat ett helt nytt läge uppstått. I stället för att, som de har förbundit sig att göra, öva ett antal veckoslut och en enda sammanhängande tvåveckorsperiod om året tvingas de tjänstgöra i Irak månad efter månad, många efter sex månaders sammanhängande förbandsträning hemma i USA.

Av nationalgardets 350 000 man finns för närvarande mer än 40 000 i Irak Här rör det sig om förband som armén i en fredsmission inte klarar sig utan, trots att en hel del verksamhet har lejts ut åt civila företag. Det är frågan om underhålls-, kommunikations- och polisförband (de senares insats har vi ju getts förfärande exempel på). Ropen efter mer trupper har drabbat mycket ojämnt. För stora delstater gäller fortfarande att nationalgardets huvuddel är hemma, men mindre delstater har åderlåtits på sina weekendsoldater. I några fall är rent av mer än hälften i stridszonen i Irak.

Missnöjet är också stort med tjänstgöringsperioderna i Irak på tolv månader. Man vill även i arméledningen gå ned till sex månader, som det var på sin tid i Vietnam. Men ingen ser hur det här önskemålet skulle lösas utan att förvärra problemet med bristen på folk.

Ett bestående mönster?

Vi kan tycka att det har varit jämmerligt svårt för Europa att skava fram en användbar insatsorganisation. Så amerikanerna är ingalunda ensamma med sina problem. Givetvis förfogar USA alltjämt över en förhållandevis välavvägd militärapparat. Striderna i början av augusti kring staden Najaf ingav vissa förhoppningar om att amerikanerna med dagens resurser någorlunda skall bemästra säkerhetsläget i Irak utan nya hårresande bakslag.

Dock: dagens problem förefaller inte att vara temporära. Vad vi ser i Irak är dessvärre ett mönster som kan komma att höra det 21:a århundradet till. Och där kan ingen luta sig tillbaka i tron att statssamfundet har lämpliga resurser. Den politiska förmågan är den avgörande – men den militära behövs som stöd.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Stridsvagnarna har visat sig oumbärliga för att säkra förnödenhetstransporter i Irak.

Foto: Cpl. Shawn C. Rhodes, US Marine Corps