Magnus Haglund:

Ett modernt insatsförsvar?

Försvarspropositionen saknar verklighetsanknytning, strategisk helhetssyn och framtidsperspektiv.

Vi har nu fått erfara hur regeringen ser på framtidens försvar och dessvärre tycks det inte finnas så mycket av djuplodande tankeverksamhet bakom propositionstexterna den här gången heller. Det har mest blivit som tidigare, fast mindre; denna gång betydligt mindre dessutom. Det är inte så särskilt smickrande för vare sig regering eller försvarsetablissemang att det blivit så. Det saknas såväl en nutidsanalys som ett tydligt framtidsperspektiv, och det saknas ännu slutsatser om hur detta ska genomföras i praktiken. En breddad hotbild borde således främst mötas av ett breddat försvar – inte enbart en bantad Försvarsmakt.

Föråldrade utredningsdirektiv?

Utredandet tycks nu närmast ha landat i ett antal mer eller mindre klichéliknade förslag och inte beaktat den samhällsutveckling som alla andra betraktare själva kan observera. En grundläggande fråga är förstås hur vi ska kunna möta alla de möjliga påfrestningar som kan drabba ett modernt, men också sårbart, samhälle. Propositionen har slutat med att enbart diskutera ett terroristhot. Detta verkar i sin tur ha varit en alltför het fråga att hantera och här saknas följaktligen en hel del, men det uppges nu ska utredas under 2005. Då kanske även andra ”extraordinära händelsers” inverkan på samhället kan övervägas, men borde detta inte ha skett nu och i ett övergripande sammanhang? Var finns den strategiska helhetssynen?

Ett alldeles särskilt underbetyg måste lämnas till den arbetsgrupp som föreslår ”fredsgrupperingen” av de spridda resterna av Försvarsmakten. Möjligen har gruppen fått föråldrade utredningsdirektiv, men borde inte alla förband och enheter betraktas som delar i ett insatsförsvar? Även i propositionstexten har skribenterna haft svårt med detta. En konsekvent helhetssyn borde kunna krävas.

Allmän samhällsplikt

Ett nytt och breddat koncept skulle i stället kunna bygga på tre grundläggande element:

- Ett samhällsförsvar, där huvuddelen fullgör en 4 månaders utbildning inriktad på uppgiften att stödja det civila samhället vid kriser av olika slag.

- Ett incidentförsvar för att hävda landets suveränitet enligt folkrättens krav samt

- Insatsenheter för de uppgifter som vi åtar oss för internationella operationer.

En allmän samhällsplikt bör vara grunden och kan även vara ett verktyg i beredskap för en eventuell återuppbyggnad, om vi skulle välja att göra detta. Samhällsplikten kan dessutom breddas ytterligare om riksdag och regering så skulle önska. Syftet med ett samhällsförsvar är att alla medborgare, efter förmåga, solidariskt ska kunna medverka i skyddet av det gemensamma. En liten extrapoäng med att göra detta obligatoriskt kunde dessutom vara, att det blev till en drivkraft för en bättre integration mellan inflyttade och infödda svenskar!

Utbildningsbaser för denna grunduppgift kanske kan behövas på fyra till fem platser i landet så att förstärkning snabbt ska kunna sättas in i områden där kommuner är drabbade av ”extraordinära” händelser av olika slag. Det kan således röra sig om många uppgifter; alltifrån skallgång efter försvunna personer till ren arbetskraftsförstärkning vid mera allvarliga händelser. Ingen tror väl för övrigt att en kommun själv kan röja upp efter en omfattande terroristattack eller annan olycka. Det borde väl ändå vara en statlig uppgift och här lämnas således ett förslag till hur den resursen ska tillskapas.

Incidentförsvaret

För ett incidentförsvar på marken torde de resurser som finns insatsberedda för samhällsförsvaret vara tillräckligt för att möta landets behov, om de kompletteras med något eller några fullbemannade insatsförband. För incidentförsvar i luften och till sjöss torde det därutöver behövas omkring fyra jaktdivisioner och kanske fyra divisioner ytstridsfartyg, så att vi kan möta det folkrättsliga kravet ungefär på samma sätt som idag. Dessa förband och enheter behöver en längre utbildningstid och bör därför vara bemannade av dels korttidsanställd personal, som efter eget åtagande genomför en annan variant av sin samhällsplikt dels av anställda med längre utbildningstid.

Internationella och nationella insatser

Den tredje kategorin förband är de insatsförband, som vi av olika skäl skulle vilja erbjuda det internationella samhället – främst för fredsbevarandeuppgifter – och nationellt för de väpnade uppgifter som samhället kan behöva hantera även idag och utan ett invasionshot. Här har vi ett antal förband redan anmälda från alla tre försvarsgrenarna och det kan kanske vara en utgångspunkt för den vidare planeringen. Dessutom finns det ju inom denna övergripande uppgift ett stort antal civila uppgifter att behandla. All civil personal inom denna kategori är redan anställd och det finns inte något bärande skäl varför den militära personalen i detta avseende skulle skilja sig från andra myndigheters. Självfallet bör våra internationella insatser ske under en samlad nationell ledning så att de militära och civila insatserna kombineras på ett ändamålsenligt sätt och så att den sammanlagda effekten blir så bra som möjligt. En insatsstyrkas sammansättning kan också behöva modifieras över tiden allteftersom utvecklingen fortskrider i missionsområdet. Med våra erfarenheter från samverkan inom ett totalförsvar kan vi därvid till och med erbjuda det internationella samfundet något ganska unikt, vilket kanske kunde vara tillämpbart inom stater i kaos eller med havererande samhällsordning; således insatser mera för samhällsuppbyggnad än för väpnad strid och fredsframtvingande insatser.

Ett utkast till organisation

Avslutningsvis borde försvarsgrenarnas ledning utlokaliseras och samgrupperas med försvarsgrenens officersutbildning. Om sedan högkvarterets operativa ledning förläggs till försvarsdepartementet (möjligheten finns redan förutsedd i vår gällande regeringsform!) återstår endast en ”operativ insatsledning” av dagens högkvarter för det som med normal internationell terminologi kallas ”operational control” och även den bör ligga utanför huvudstaden. Ett utkast till gruppering för ett insatsberett samhällsförsvar kunde kanske vara:

– Arméchef med stab och grundläggande officersutbildning till Östersund, Marinchef på motsvarande sätt till Karlskrona (samverkan med sjöbefälsutbildningen i Kalmar) och Flygvapenchef till Linköping.

– Utbildningsbaser med värnpliktiga insatsstyrkor i Sträng-näs, Skövde, Hässleholm, Sundsvall (kanske även inriktad på fredskårsuppgifter och i samverkan med Sandöskolan i Kramfors) samt en, mera kustinriktad, i Göteborgsområdet.

– Jaktflottiljer i Luleå, Östersund, Linköping och Ronneby samt eskort- och minröjningsförband i Göteborg och Stockholm/Hårsfjärden.

– Arméns internationella insatsbataljoner (tillika brigadcentra) i Arvidsjaur, Kungsängen (tillika bas för det militära deltagandet i statsceremonier samt för MP-enheter) och Revinge.

– Marinens insatsstyrkor i form av ubåts-, minröjnings- och korvettförband baseras i Karlskrona, Göteborg och Hårsfjärden och flygets transportflyg är redan på plats. (En internationell insats med JAS 39 torde av underhållsskäl vara mycket begränsad.)

Avslutningsvis behöver ett samhällsförsvar någon form av resurs för själavård vid katastrofer. Det är från denna synpunkt beklagligt, att vi inte längre har en statskyrka, som naturligen skulle kunna hantera denna uppgift, men det kanske går att teckna någon form av beredskapsavtal med Svenska Kyrkan i stället!

Magnus Haglund är kommendörkapten

Stadsskyttesoldat under övning. Även utan invasionshot behövs förband för väpnade uppgifter nationellt.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Andreas Karlsson