Jan Linder:

Hemvärnet problematiskt som territorialförsvar

Ur försvarets synvinkel är ett hemvärn av typen territorialförsvar attraktivt, men frågan är hur en sådan organisation påverkar samverkan med polisen.

Riksdagen avses i december 2004 ta ställning till en omvälvande regeringsproposition om försvarets framtid. ÖB Håkan Syrén har sammanfattat innebörden: ”Vår kärnverksamhet är att utbilda värnpliktiga och befäl till internationella insatser och för att garantera Sveriges territoriella integritet. Vi ska ha ett försvar som bygger på värnplikt och inget renodlat yrkesförsvar.”

En tulipanaros

Det nya försvarets förstahandsmål blir att utbilda värnpliktiga till internationella insatser i form av ett svenskt insatsförband inom ramen för EU:s Battle Group-koncept. Innebörden är ett stående försvar på 1 200-1 500 man beredda att i Herkulesplan snabbt fraktas till en oroshärd. Den svenska insatsstyrkan avses öronmärkas för Afrika, d.v.s. soldater, vapen och fordon måste anpassas för ett hårt ökenklimat.

”Regeringen anser att ett nytt värnplikts- och förbandsutbildningssystem bör införas 2006. Det innebär att grundutbildningen ska omfatta två terminer på sammanlagt cirka 11 månader samt en frivillig tredje termin.” Det förefaller närmast bli fråga om utvidgad värnplikt, eftersom många av de knappt 25% av varje svensk årsklass (om totalt knappt 50 000 exkl. kvinnor), som numera fullgör värnplikt, ligger inne bara 7-8 månader. Det är anmärkningsvärt att Försvarsmakten, samtidigt som den planerar för ett kostsamt nytt insatsförsvar, också vill bibehålla minst nuvarande värnpliktssystem, trots att man ålagts ett tufft sparbeting. Ett insatsförsvar som kombineras med allmän värnplikt är i grunden en tulipanaros men kan nog ändå bli en bra modell för Sverige med sin traditionellt starka folkliga försvarsvilja.

Mönstring i slutet av grundutbildningen

Tänkbart är att det slutliga beslutet blir att värnplikten reduceras till fem månader. När mottagningsresurserna så tillåter, kan obligatoriet utvidgas till att omfatta alla 18-åringar, alltså både pojkar och flickor. Mitt i en tidigare artikel1 framförda förslag innebär att de inkallade får inställa sig för ”registrering”, en enkel och billig form av mönstring utan psykologer, testcyklar etc. Man skiljer nu dem som önskar fullgöra militär grundutbildning från dem som av olika skäl föredrar någon annan form av tjänst. Den senare kategorin får tas om hand av det civila samhället för att fullgöra sina fem månader inom vård, skola, omsorg, naturvård, brandförsvar etc. Trängda kommunpolitiker bör rimligen se positivt på ett tillskott av ung arbetskraft, under förutsättning att staten står för värnpliktsförmåner under de fem månaderna. Kostnaden bör rimligen belasta en annan huvudtitel än försvarsmaktens.

Den del av de värnpliktiga som väljer militär tjänst kan ges samma grundutbildning. På fem månader bör man kunna få fram bra soldater på plutons- och kompaninivå. Under den femte månaden får de som vid det laget lockas av insatsförsvaret genomgå mönstring, d.v.s. olika tester. (Om varje mönstring kostar 3 000 kr och antalet kan minskas från dagens c:a 45 000 till 10 000, sänks försvarets kostnader med c:a 100 milj.kr!) De som klarar proven uppmanas skriva kontrakt för utbildning och tjänstgöring inom insatsorganisationen under två år. Efter kontraktstidens utgång ges de chansen till nytt kontrakt för ytterligare två år med bättre villkor. Troligen kan man härigenom få till stånd en ändamålsenlig rekrytering till insatsförsvaret. Utländska erfarenheter ger vid handen att direktrekrytering till ett professionellt försvar är problematisk. Exempelvis har Storbritannien för att fylla kadrarna tvingats till nödlösningen att värva rekryter på ungdomsfängelser.

60 territorialbataljoner

En knäckfråga blir vad man ska göra med de grundutbildade soldater som inte platsar i insatsförsvaret. Enligt regeringsförslaget förutsätts att i varje fall en del av dem tillförs hemvärnet. ÖB föreslår att detta 2008 är organiserat i cirka 60 hemvärnsbataljoner med totalt c:a 30 000 man. Hittills har man för hemvärnets del talat om en numerär på 100 000 till 120 000 man. Det principiellt väsentliga är inte reduktionen av antalet hemvärnsmän, utan att de avses organiseras i bataljoner, som ÖB tydligen närmast ser som enheter i ett heltäckande svenskt territorialförsvar. Dessutom menar han att även hemvärnet ska utgöra rekryteringsgrund för internationella insatser.

Ur försvarets synvinkel är ett hemvärn av typ territorialförsvar attraktivt, bl.a. för att ge möjlighet för ett 60-tal av dagens övertaliga överstelöjtnanter att få chefspositioner. Dessutom kommer ett antal kvalificerade officerare att behövas inom centrala och regionala ledningsorgan för att mobilisera och leda hemvärnsstyrkorna vid hotande katastrofer och incidenter, översvämning, skogsbrand, radioaktivt nedfall, terroristattack etc.

ÖB motiverar sin nya inställning till hemvärnet med att detta tidigare haft en viktig roll i invasionsförsvaret samt med att man nu vill ha en stram och militärt hanterlig hemvärnsorganisation, som dessutom kommer att tillföras resurser i form av bättre utrustning och beväpning.

Ett problem av principiell art ligger i att hittills har det i vårt land gått en tydlig skiljelinje mellan polisens och militärens ansvarsområden – militären ska ta hand om hot från stater, polisen hot från personer och organisationer. Vid naturkatastrofer och terroristattacker ska polis och räddningstjänst/brandförsvar agera tillsammans. Polischefer runt om i landet torde inte ha fått yttra sig i frågan om hemvärnets roll i sammanhanget. Det finns dock anledning att förmoda att de motsätter sig en militärt effektiv hemvärnsorganisation, som de sannolikt uppfattar allvarligt inkräktar på deras ansvarsområde. Chefer inom polis resp. militärväsende har historiskt sett för det mesta haft svårt att samarbeta. Undantaget har varit hemvärnet. Lokal polis har nästan alltid haft god kontakt med ortens hemvärn. Hemvärnsmännen har vanligen entusiastiskt och med blygsamma krav på ersättning ställt upp och hjälpt till vid skallgång, översvämning, skogsbrand etc. Introducerar man nu bataljonschefer med ansvar för tre eller fem kommuners hemvärn, tvingas polisen gå tjänstevägen och dagens effektiva lokala hemvärnsnät riskerar att trasas sönder.

Polis- och brandförsvarsorgan måste alltid samarbeta intimt. De lokala civilförsvarsföreningar som fortfarande existerar har den lokala brandförsvars/räddningschefen som huvudman. På samma sätt bör existerande lokala hemvärnsföreningarna fortsätta att underordna sig den lokala polischefen. Om detta samspel fungerar får vi en snabb och effektiv incidentberedskap. Däremot kan ett fast organiserat territoriellt hemvärn vid sidan om ordinarie räddningsorganisation i kritiska situationer orsaka förödande irritation och osäkerhet om vem som bestämmer. Och vad ÖB kallar ”garanti för Sveriges integritet” uppnås ändå inte genom ett aldrig så stramt organiserat och välutrustat hemvärn.

Bonuseffekter

Ett bibehållet värnpliktssystem ger bonus i form av demokrativinster. Sverige har, som alla vet, lyckats sämre än jämförbara länder med att integrera invandrare. 80 procent av våra invandrare från främmande kulturer har samlats i problemfyllda stadsdelar i utkanterna av våra större städer. En allmän värnplikt innebär en demokrativinst i boendesegregationens Sverige genom att svenskar och invandrare, ofta för första gången i livet, får kontakt med varandra. Under värnpliktens avslutande månad bör polischefer, hemvärnare och andra representanter för olika kommuner ges möjlighet att informera de utryckande soldaterna om det civila samhällets problem och möjligheter.

Polisen har svårast att fylla invånarnas krav på att upprätthålla tillfredsställande säkerhetsnivå i glesbygds- och invandrarkommuner. I sådana områden kan brottsutsatta människor i brist på tillgänglig polis i desperation tänkas bilda fristående medborgargarden. Ett bättre alternativ är att detta sker i samspel med polisen och att man som ledare för hjälppolisgrupper engagerar hemvärnsmän som den lokala polisen har förtroende för. Sådana lokala avvikelser blir svårare att och få till stånd om ortens lokala hemvärn lyder under en bataljonschef någonstans långt borta.

Jan Linder är militärhistorisk författare

¹ vårt försvar nr 4 2003

Hemvärn och polis i samverkan vid skallgång.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Sven-Åke Haglund