Tommy Jeppsson:

Finland försvarar fortfarande territoriet

Även Finland minskar sin försvarsmakts numerär. Men avvägningen mellan territoriellt försvar och insatsstyrka är en helt annan än den svenska. Skälet är historisk erfarenhet och den geostrategiska verkligheten.

Under en rast i samband med genomförandet av finländska försvarsmaktens soldatprov kom en gammal man fram till en av mina finska kollegor och inledde ett samtal. Det visade sig att den 86-årige mannen var krigsveteran och hade deltagit i inte mindre än fjorton slag under vinter- och fortsättningskrigen. Av samtalet kunde jag, trots betydande brister i min finska, sluta mig till att den gamle hade ett genuint intresse för vad som händer inom sitt lands försvar, vilket ledde mina egna tankar in på de under år 2004 fattade försvarsbesluten i såväl Sverige som Finland. Tankarna rörde sig om de stora skillnader som finns avseende beslutens innebörd mellan våra båda länder. Medan Sverige fokuserar på ett insatsförsvar i likhet med Danmark och Norge med en tydlig internationell profil, viktlägger Finland också fortsättningsvis det territoriella försvaret. Och tanken ledde osökt till att orsakerna till att det nationella och därmed territoriella försvaret prioriteras sammanhänger i inte ringa utsträckning med rådande geostrategiska realiteter. Därifrån var tankarna strax inne på en annan orsak till det finska synsättet, vilken har sina rötter i det historiska faktum att landet under 1900-talet utkämpat fyra krig; frihetskriget 1918, vinterkriget 1939-40, fortsättningskriget 1941-1944 samt kriget mot tyskarna i Lappland 1944.

Grundtankarna finns kvar

Först skall slås fast att den bärande traditionen i Finlands säkerhets- och försvarspolitik ligger fast. Fundamentet är således fortsatt militär alliansfrihet och ett territoriellt försvarssystem med ett fullständigt utnyttjande av den allmänna värnplikten. Detta sammanhänger med att huvuduppgiften, också i framtiden, anges vara det nationella försvaret. Men omsatt i ekonomiska realiteter satsas merparten av medlen på de militära kapaciteter som är framtidsinriktade. Däremot har det nationella försvaret prioritet kopplat till planeringen för olika nivåer avseende konflikthantering.

”Mindre-men-vassare”-lösningar i likhet med dem vi ser i Danmark, Norge eller Sverige förkastas uppenbart i Finland. Måhända minns man här tidigare erfarenheter i samband med försvarsreduktioner hos nämnda tre brödrafolk. Vid dessa tillfällen, under 1920- och 30-talen blev organisationerna definitivt mindre men knappast vassare. Den framtida krigsorganisationen kommer att bestå av inte mindre än 350 000 man. Jämförelsevis innebär detta att den finländska försvarsmakten blir en av de numerärt största i Europa.

Försvarsplanläggningen baseras på regionala krisscenarier vilka kan få konsekvenser för Finland. Scenarierna handlar om politisk och ekonomisk press på landet, som kan kompletteras med en begränsad användning av militära maktmedel. Men krisen kan också resultera i ett strategiskt överfall för att förstöra/lamslå viktiga objekt och samhällsfunktioner i syfte att tvinga riksledningen till eftergifter. Som ett värsta scenario planeras fortsatt för ett omfattande väpnat angrepp, vars mål är att säkra viktiga områden alternativt utnyttja territoriet för operationer mot tredje part.

På samma sätt som man i Finland ställer sig frågande till aktuell utveckling i vårt land, reses ibland svenska tvivel till valet av försvarsmodell i Finland. Varför är betoningen av ett trovärdigt försvar av det egna territoriet, fortfarande år 2004, ”bottom line” i Finländskt säkerhetstänkande? Svaret är, knappast överraskande, att även om Finland i dagsläget inte uppfattar något hot mot sin nationella säkerhet, så existerar samtidigt synsättet att man inte med någon högre grad av säkerhet kan prognostisera hur världen ser ut om ett eller två decennier, en värld där Rysslands framtid utifrån det finländska perspektivet är höljd i osäkerhet. Av detta skäl kommuniceras tydligt avsikten att bibehålla försvarsförmågan! Till detta skall också kopplas traditionell finsk syn på tidsfaktorn, relaterad till militär styrkeuppbyggnad, vars logik är svår att motsäga, utgående ifrån det demokratiska småstatsperspektivet.

Samtidigt sker förändringar

NATO-anslutning har under ett antal år varit ett alternativ i finländsk säkerhets- och försvarspolitik. I den aktuella vitbok som presenterades i september i år är NATO-frågan, om än något nedtonad, fortfarande en option. I detta sammanhang kan det vara värt att erinra om att det säkerhetspolitiska debattklimatet i Finland, åtminstone till del, kan karakteriseras som öppnare än i Sverige. Främst får detta tillskrivas frånvaron av tabubelagda ämnen. För omkring ett decennium sedan var bilden den omvända. Då var den svenska debatten vida mera kreativ än den som försiggick i Finland beroende på hänsynen till den ”restpost” avseende ömsesidigt säkerhetsbyggande som vid denna tid ännu existerade till grannen i öster.

Vitboken markerar också tydligt att Finland skall kunna delta i mera krävande internationella insatser än för närvarande. Ett uttryck för detta är utvecklandet av en gemensam svensk-finsk EU-stridsgrupp. I tillägg kommer Finland att deltaga med trupp i en EU-stridsgrupp som bygger på en ”trenationerslösning” mellan Finland, Nederländerna och Tyskland. Denna är intressant inte bara därför att Finland därmed ger ytterligare substantiella bidrag till den europeiska unionens krishanteringsförmåga, utan kanske mera för det nära samarbete som därmed etableras med en av de tyngsta aktörerna inom den atlantiska alliansen, nämligen Nederländerna.

Ekonomin prolongeras, vilket innebär en ram på samma nivå som dagens intill år 2012. Detta genererar ett årligt sparbehov på 50 miljoner euro fram till början på 2008. Följden av detta blir reduceringar. Dock avsevärt mindre än de som förestår i vårt land. Freds- och krigsorganisationen minskar något. Den senare skall, som nämnts, omfatta inte mindre än 350 000 man. Av dessa kommer 60 000 att tillhöra de operativa, således kvalificerade, styrkorna. Det territoriella försvaret kommer att innefatta 250 000 man. Antalet anställda kommer att minskas med 1200 personer, vilket kommer att ske genom naturliga avgångar med pension.

Här kan konstateras att Finland minskar numerären i förhållande till nuläget. Det intressanta är dock att landet bibehåller en stabil säkerhetspolitisk kurs, vilken underbyggs av likaledes långsiktigt stabila militära satsningar. De mer eller mindre genomgripande kursändringar som under det sista decenniet karakteriserat situationen i övriga nordiska länder verkar främmande för tänkandet i Finland.

En nyhet är tankarna på att skapa frivilliga försvarsorganisationer. Intresset bland finländska medborgare för dessa är enligt en nyligen gjord undersökning stort. Frivilligt försvarsarbete har varit ett ämne som man i Helsingfors varit förtegen med efter 1945. Exempelvis blev de skyddskårer som fanns före kriget förbjudna vid fredsslutet.

Rationaliserad ledning, stridskrafternas kvalité höjs

Nuvarande militärlän och försvarsområden nedläggs. Dessa omorganiseras till sju militärlän för ledning av markstridskrafterna. Detta innebär att antalet ledningsnivåer reduceras. Huvudstaben (högkvarteret i finländsk tappning) förblir fortsatt lokaliserad i Helsingfors, medan dess arméstabsdel flyttar till St. Michel, vilket förväntas stärka arméchefens ställning. Marinstaben utlokaliseras från Helsingfors till Åbo. Ett gemensamt underrättelse-, övervaknings- och ledningssystem införs vid alla tre försvarsgrenarna, samtidigt som förmågan avseende gemensamma operationer utvecklas. Överhuvudtaget viktläggs en materielanskaffning som gör systemen interoperabla med EU:s och NATO:s motsvarigheter.

Arméns kvalité förbättras genom anskaffning av tungt raketartilleri samt specialammunition till artilleriet. Tre beredskapsbrigader, ”arméns spjutspets” skall vara organiserade vid utgången av 2008. Personminorna avvecklas och ersätts med närstridsvapen och sensorsystem. Ottawa-avtalet undertecknas 2012, och minorna skall vara avvecklade senast samma år.

Marinen fortsätter en kvalitetsutveckling fokuserad till skydd av sjötrafiken, minjaktsförmåga samt förbättrad rörlighet hos amfibiestridsgrupperna. Det fasta kustartilleriet kommer gradvis att avvecklas. Dock kommer anläggningarna att bibehållas.

Inom Flygvapnet förbättras F-18 (Hornet)-systemets förmåga genom inköp av ett långräckviddigt precisionssystem för markmålsbekämpning. Anskaffning av ett tyskt multisensoriskt luftbevakningssystem har beslutats. Flygtransportkapaciteten höjs genom en ersättning av existerande Fokkerplan, där C-130 är ett sannolikt alternativ, då övriga nordiska länder använder denna flygplanstyp

1324 kilometers landgräns till Ryssland

Ibland fälls omdömen som ”Finland har ett isolationistiskt perspektiv på omvärlden”, varmed sagesmannen underförstått brukar avse den finländska synen på Ryssland.

Som kontrast till detta synsätt kan det vara värt att lyfta fram det framgångsrika finska agerande som traditionellt präglat umgänget med den östra stormaktsgrannen. Insikten om att en demokratisk småstat avseende säkerhetspolitisk hårdvara alltid befinner sig i en underhandssituation vis-à-vis en stormakt, ledde till att Finland inför andra världskriget var det enda nordiska land som dragit de praktiska konsekvenserna av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Ovannämnda betraktelsesätt präglade också president Tarja Halonens kommentar tidigare i år till utvecklingen av vårt svenska försvar. Även om de svenska och finska synsätten på vad som konstituerar säkerhet i mycket överensstämmer så finns viktiga skillnader. Grunden för en förståelse av det finska synsättet bör ta utgångspunkt i landets historiska erfarenheter och den geostrategiska verkligheten i form av en 1324 kilometer lång gemensam gräns med Ryssland.

Finland ser inte i dag något direkt hot från Ryssland, vars säkerhetsmässiga fokus är i söder respektive öster och nära förknippat med kampen mot terrorismen. Däremot uppfattas den politiska situationen i Ryssland som osäker. Förmågan att vidta konkreta åtgärder som reducerar effekten av obehagliga överraskningar har varit och är fortsatt ett kännetecken för finsk säkerhets- och försvarspolitik.

Tommy Jeppsson är överstelöjtnant och lärare i strategi vid Försvarshögskolan i Finland

Finlands Försvarsmakt som ett resultat av försvarsbeslut 2004

Armén

Operativa förband (60 000)

3 beredskapsbrigader

1 pansarbrigad

4 jägarbrigader

2 mekaniserade stridsgrupper

1 helikopterbataljon

understöds- och underhållsförband

Territorialförsvarsförband (250 000)

7 infanteribrigader

29 självständiga bataljoner

170 mindre lokalförsvarsförband

Marinen

Fartygsförband

2 robotbåtflottiljer (8 robotbåtar)

3 minjaktflottiljer (3 minfartyg och 3 minutläggare)

4 bevakningsbåtar

Kustförband

2 kustjägarbataljoner

ett antal självständiga kustjägarkompanier

2 kustrobotkompanier

4 sjömålsrobotbatterier

fast och rörligt kustartilleri

Flygvapnet

4 jaktdivisioner
(63 F/A – 18 Hornet)

50 Hawk MK-51/A övningsflygplan

Fältartilleriets stolthet, en inhemsk 155 mm kanon med en största räckvidd på c:a 30 km.

I krigen har Finland lärt sig artilleriets betydelse.

Foto: Finska Försvarsmakten