En kringränd ÖB

Försvarsbeslutet i december borde betyda något. Det kunde ha varit en signal, inte minst till omvärlden, att Sverige alltjämt genomtänkt satsar på sin trygghet, låt vara att årsanslaget de närmaste åren sjunker till
c:a 37 miljarder kr. Det sorgliga är att detta är en hel del pengar för något som har försvunnit. Vi har gjort oss av med en försvarsmakt värd namnet.

Materiel finns, ofta av så modernt slag att vi anses toppa i Europa. Och soldater utbildas årligen med förhoppningsvis medhunnen befäst förmåga till åtminstone plutons strid. Men var hitta enheterna som skall ge militära chefer kompetens att leda förband i gemensam strid, som det så ambitiöst heter? Vad som eventuellt står kvar i tabeller är tomma skal. Efter sorgligt och skamligt bortslarvade år lär visserligen ett antal soldater krigsplaceras vid utryckningen – dock utan att för den skull bilda, och återkommande utbildas i, verkliga förband.

Åt denna misär försöker överbefälhavaren Håkan Syrén ge en ram som inte får vara totalt deprimerande. Det är hans plikt att hos underlydande ingjuta små korn av förhoppningar om att något slags hanterlig och försvarbar ordning skall återuppstå ur år av elände.

Fallet utför är heller inte general Syréns fel. Det är andra, som om de hade kvar några ögonblick av klarsyn, borde be Gud förlåta dem somliga rader av beslut om att rasera det gamla för någon obestämd vision om framtiden. Till de skyldiga hör politikerna som inte gitte sätta sig in i den verkliga innebörden av en militär ominriktning – och se följderna. Officersfacket har inte lagt många strån i kors för att underlätta tjänstgöring utomlands och medverka till Försvarsmaktens försök att ta sig ur en kapsejsad personalorganisation med alltför många gamla officerare i spetsen för alltför få soldater.

Och högkvarteret tycks mest ha sett om sitt eget hus. I varje fall tidvis har härskaran av stabsmedlemmar gett upp vad man trodde var ett traditionellt ansvar för att metodiskt bygga något nytt ur något gammalt. Det får inte förbli tyst om vad som verkligen hände de där åren då Owe Wiktorin och hans trestjärniga underhuggare, med morbid förtjusning hängav sig åt alexanderhugg mot en plötsligt hjälplös organisation.

Borde då inte allt bort, när Sovjetunionen föll? De som tycker att raseringen gick ogenomtänkt hånades som ”regementskramare”. Det giftiga påståendet at militärer bara utkämpar det förra kriget avväpnar lätt många av oss. Ingen vill verka vara efter sin tid. Men är inte frasen något av det sämsta som har myntats om kriget? Officerare måste givetvis stå fast vid beprövad kunskap tills den sätts på prov och nya omständigheter kräver omtänkande. Man kan inte stå hur naken som helst när krisen kommer.

Omsatt på dagens läge i Sverige borde Försvarsmakten ha kunnat hålla fast vid ett visst antal divisions-, brigad- och bataljonsförband, som medgav fortsatt kompetensuppbyggnad vad det gäller ledning av högre förband. Nu finns de inte. Vid årets högtidssammankomst med Kungl Krigsvetenskapsakademien talade ÖB Håkan Syrén själv i klartext om hur litet vi får ut för pengarna jämfört med våra grannar och om att Försvarsmakten är nere på kvantitativa nivåer som är ”nära underkritiska”.

Skulle någon aldrig så visionär överbefälhavare verkligen besväras över att leda motsvarande bara hälften av den armé Finland får ut för i sin tur mindre än hälften av pengarna? Och, som sagt, materielen har funnits.

Inget land borde ställa sig i Sveriges läge. Visst, bibehållande av konventionella markstridskrafter kostar pengar, men det måste kunna finnas en balans mellan satsningen på ”här och nu” och på det kommande nätverksförsvarets sköna nya värld.

Av allt att döma är det en sådan rimlig balans som general Syrén försöker återupprätta. Tre områden står i fokus. Försvarsmakten måste få officerare i rätt ålders- och kompetensläge. Pengar behöver föras över från materielsidan till truppverksamheten. Och Sverige skall ta huvudansvaret för en av EU:s kommande stridsgrupper, där det blir frågan om helt nya insatstider och hög stridsförmåga.

Men var finner Håkan Syrén sina bundsförvanter. Hos politikerna? Alltför många sitter fast i ideologiska betänkligheter mot nya rekryteringsformer och inslag av yrkessoldater. I regeringen och dess organ? Där riskerar vi att soldater pytsas ut internationellt utan insikt om bataljonsramens betydelse för anseende och medinflytande. Inom facket? Här är det inte frågan om något Ericsson, där alla strävar för att få bygget på säkra fötter. I arbetsgivarverket? Där vill man ha samma ordning överallt oavsett yrkets krav. Hos försvarsindustrin? Den slåss snart för livet utan att kunna/vilja räcka Försvarsmakten en hjälpande hand. I högkvarteret? Blå och gröna tycks åter börja gå isär om uppgifterna.

Vår ÖB är en kringränd general. Den lösning han har valt på personalsidan, att avskeda folk på grund av arbetsbrist, får olyckliga följder för nyrekryteringen, som han själv medger.

Kanske blir resultatet av den nya försvarsuppgörelsen och general Syréns ansträngningar nya fiaskon, som får hans insats att mest te sig som ett ihåligt alibi. Men andra har betydligt större skuld än han för ett fortsatt haveri.