Jan Leijonhielm:

Ryssland efter Beslan

Den ryska ekonomin går stadigt framåt. Men någon vilja att få slut på Tjetjenienkriget tycks inte finnas. Omvärlden måste ta sitt ansvar och stå upp för de allt svagare ryska demokratiska rösterna.

Terroristdådet i Beslan demonstrerade på tydligt sätt bristerna i den ryska hanteringen av terrorismen i flera hänseende. Underrättelsetjänsten fungerade inte, ledningen av de olika ryska enheterna på platsen var förvirrad och otillräcklig, förhandlingarna fördes utan någon strategi, och lokalbefolkningen gavs möjlighet att blanda sig i slutstriden på ett kanske förståeligt men ödesdigert sätt. Kontakten med media sköttes dåligt, kritiska journalister hindrades på olika sätt (den ryska journalisten Anna Politovskaja blev t ex uppenbarligen förgiftad) från att komma till platsen, en kritisk rapportering undertrycktes eller, i de fall den skedde, ledde till att t ex chefredaktören för Izvestija fick sparken. Den ryska ledningen lyste med sin frånvaro, och den officiella informationen var bristfällig eller direkt vilseledande.

Många tjänar på kriget

Den ryska ledningen har sedan länge stängt alla möjligheter till en dialog eller politisk lösning bl a genom att låta välja en president i Tjetjenien i ett val som dömts ut av OSSE, medan den ende som kunde utgöra motpart, Maschadov, inte accepterats som sådan. Den nye presidenten Alchanov, innehavare av Rysslands mest livsfarliga arbete, accepteras inte av rebellerna.

Man kan således faktiskt betvivla den goda viljan hos ryska aktörer att få slut på kriget. Starka krafter i Tjetjenien vill uppenbarligen också förlänga det, liksom den ryska krigsmakten. Kriget har nått en nivå, där samtliga parter, med undantag för civilbefolkningen i Tjetjenien och Ryssland, i någon bemärkelse tjänar på kriget, som nu föder sig självt. Alla stridande har något att vinna på att kriget fortsätter, och oheliga allianser eller avtal skapas kontinuerligt. Det kan gälla pengar från oljan, krigsmeriter för ryska officerare, smuggling, vapenförsäljning, kidnappning, droghantering eller trafficking. Kriget har uppgått i en oöverskådlig härva av korruption, kriminalitet och brutalitet på båda sidor, behagligt fri från omvärldens insyn. Tjetjener slåss även inbördes och bedriver terrorism mot den egna befolkningen och den ryska framfarten kan ofta inte beskrivas som annat än statsstyrd terrorism. De få oberoende observatörer, t ex den ryska journalisten Anna Politkovskaja, som tillåts besöka Tjetjenien bekräftar bilden av total hopplöshet och civilbefolkningens lidande. Det bör dock framhållas att det inte finns någon enkel lösning på Tjetjenienfrågan, skulle rysk trupp omedelbart lämna landet, uppstod sannolikt en laglös stat av samma slag som före det andra Tjetjenienkriget, med stor risk för klankrig. Men en realistisk vilja till en politisk lösning måste komma från Moskva. Att FN indirekt sanktionerat behandlingen av Tjetjenien, vilket var en stor framgång för Moskva, kan få en motsatt effekt med än friare framfart i Tjetjenien. Man har länge strävat efter ett erkännande av den mycket diskutabla kopplingen till al-Qaida, och har nu fått den. Internationell medling i Tjetjenien är förmodligen den enda lösning som är tänkbar, men hittills oacceptabel för den ryska ledningen, som inte pressats särskilt hårt i detta avseende.

Långt till rättsstaten

Ett av problemen är den ryska övertron på militära lösningar på situationer som den i Beslan eller vid ockupationen av Dubrovkateatern i Moskva. Den omisskännliga ”sovjetiska” hanteringen av såväl stormningen som efterspelet med lögner, halvsanningar och en oförklarlig attityd mot anförvanterna till de skadade för tankarna till Kurskolyckan. De ryska myndigheternas oförmåga att se sig själva som allmänhetens tjänare och deras behandling av media var och är beklämmande. Medborgarna är uppenbarligen fortfarande till för staten, inte tvärtom.

Dessa händelser skall ses mot bakgrund av ett antal oroande faktorer i den ryska utvecklingen. Den ryska ledningen ser uppenbarligen numera allt mindre anledning att fästa något avseende vid omvärldens allt skarpare kritik av kriget i Tjetjenien, odemokratiska val, (det senaste dumavalet kritiserades även det av OSSE, liksom de två tidigare valen), beskuren mediafrihet, i synnerhet regionalt, och en allomfattande korruption. Ett säkerhets- och militariserat tänkande breder ut sig och säkerhetsorganens eller maktministeriernas inflytande i den centrala ledningen har ökat markant. Var fjärde rysk tjänsteman på hög nivå kommer i dag från någon av dessa sfärer, ett förhållande som skulle vara minst sagt uppseendeväckande i något västland. De mänskliga rättigheterna i Ryssland kränks kontinuerligt, det må gälla tortyr av polisen, situationen i fängelserna, möjlighet till fri utbildning och sjukvård, där man i stället ofta måste muta sig fram, eller risken för att lemlästas eller dödas av äldre kamrater i värnplikten. Det är fortfarande långt till det civila samhället och rättstaten, totalt har demokratiutvecklingen dessvärre börjat gå bakåt.

Utländsk kritik

Den förda politiken inverkar också menligt på Rysslands relationer till omvärlden. På det politiska planet har svallvågorna kring Irakkriget visserligen lagt sig, men i våras fann den amerikanske utrikesministern Colin Powell sig nödgad att i Moskva kritisera den ryska ledningen för brister i demokratiutvecklingen. Andra stater har framfört en mer lågmäld kritik, medan oron växer hos icke-statliga organisationer som registrerar korruption och brott mot mänskliga rättigheter. Även EU har framfört stark kritik mot vad man uppfattar som rysk ovilja att på ett seriöst sätt ta itu med sina problem. Relationerna med England och Danmark är frostiga, eftersom dessa länder vägrat lämna ut personer som av Moskva anses vara terrorister.

Finns det då inte några tecken på en positiv utveckling? Jodå, det finns några: ekonomin går stadigt framåt och om befolkningens välstånd växer får det sannolikt på sikt en rad positiva följdverkningar, kanske ett större intresse för politik och för att skapa demokratiska partier. Administrativa och militära reformer går långsamt framåt. Ingripandet mot Chodorkovskij skrämmer dock utländska investerare och kanske även ryska. Oförutsägbarheten i den ryska politiken utgör ett svårhanterligt problem, regler kan snabbt ändras på ett oförutsett sätt.

Enpartistat

Putin har skapat en politisk stabilitet, dock på demokratins bekostnad, och hans popularitet är oförändrat stor, d.v.s. om man ställer frågan på ”rätt sätt”. Eftersom en motkandidat saknas, blir stödet för honom stort, normalt c:a 65-70 procent i opinionsundersökningarna, men det har sjunkit betydligt till runt 50 efter lagförslag som minskar det ekonomiska stödet till de mest utsatta grupperna. Om man i stället frågar hur han sköter Tjetjenienfrågan, blir den positiva andelen betydligt lägre, normalt c:a 30-35 procent. Vissa försök görs också för att stävja den oönskade utvecklingen som beskrivits ovan. De är dock för få och för svaga, den uthålliga politiska viljan att förändra, göra upp med landets historia och på allvar bekämpa korruption, brottslighet och missförhållanden saknas. De få som tar på sig denna otacksamma uppgift löper också en uppenbar personlig risk. Åklagare, journalister och liberala politiker har mördats och militära granskare av förhållandena i Tjetjenien har störtat under mystiska omständigheter. Den ryska oppositionen har genom det senaste valet förlorat allt inflytande och det Putintrogna ”statsbärande” partiet Enighet har numera kvalificerad majoritet i Duman. Ryssland har i praktiken återgått till att bli en enpartistat och utan ett fungerande system för ”checks and balances”. Enligt nyligen yppade planer på ny lagstiftning för val till Duman och Federationsrådet kommer demokratin att ytterligare beskäras, vilket fått en oroad världspress att tala om begynnande diktatur. Samma oro uttrycktes i ”de hundras öppna brev”, i vilket politiker och akademiker nyligen visade en stark oro över utvecklingen.

Låt oss hoppas att Putin lyssnar till dessa röster och avstår från en fortsatt försvagning av demokrati och mänskliga rättigheter. Omvärlden måste dock fortsätta ta sitt ansvar, våga stå upp för de allt svagare ryska rösterna i dessa frågor och klart uttrycka en berättigad kritik. Ingen begär att Ryssland skall bli en fullfjädrad demokrati på lite mer än ett decennium, det tog betydligt längre tid för de flesta länder som gått denna väg, men det är oacceptabelt att demokratiprocessen avstannar eller försvagas. De som förlorar på vår tystnad är de demokratiska krafter som faktiskt finns och en civilbefolkning som urskillningslöst drabbas av en omedgörlig politik, såväl i Ryssland som i Tjetjenien.

Jan Leijonhielm är projektledare för FOI:s Rysslandsstudier

En av dem som inte tjänat på Tjetjenienkriget.

Foto: Pressens Bild/Sven-Erik Sjöberg