Olof Kronvall:

Från sovjetberoende till västgemenskap

En diplomatveteran minns

Bokslut är den tredje och sista delen i Max Jakobsons bokserie om Finlands och världens politiska historia under de senaste 100 åren. Denna del behandlar de senaste 30 åren, och Jakobson väver in sina personliga erfarenheter i det större sammanhanget. 1972-74 var han Finlands Stockholmsambassadör, och denna post blev den sista i hans diplomatkarriär. Jakobson var 1975-85 VD för Näringslivets delegation i Finland, EVA. Alltsedan avgången från EVA har han varit verksam som fristående analytiker, författare m.m.

 

Finlandisering?

I början av 1970-talet ansåg Jakobson att Finland trots, eller snarare på grund av, avspänningen riskerade att knytas ”närmare till den sovjetiska maktsfären”. Finlands kombination av anpassning till Sovjet och band till väst kunde fungera som en modell för satellitstaterna, om de ville utnyttja avspänningen för att öka sin frihet. Sovjet måste därför markera gränserna för Finlands manöverutrymme för att upprätthålla ordningen i östblocket. Jakobson beskriver hur Moskva under 1970-talet ökade sitt stöd till de finska kommunisterna och framförde förslag om militärt samarbete, som var oförenliga med Finlands neutralitetspolitik.

     Enligt Jakobson krävde president Urho Kekkonen villkorslös nationell enighet bakom sin östpolitik, vilket ”förlamade samhällets normala demokratiska verksamhet”. Till stor del skötte han Sovjetrelationerna genom personliga kontakter österut på ett sätt som enligt Jakobson stred mot grundlagen. För Jakobson och andra diplomater gällde det att undanröja missförstånd i väst om ”finlandisering” och Finland som en öststat, samtidigt som de försökte balansera Kekkonens långtgående Sovjetorientering. Som EVA-chef fortsatte Jakobson att agera som försvarare utåt och kritiker inåt.

     Jakobson är alltså kritisk till Kekkonens metoder, men menar att huvudmotivet för hans politik var att tillvarata Finlands nationella intressen. Jakobson framhåller även tre positiva insatser från Kekkonens sida under 1970-talet: Att han trots sovjetiskt motstånd beslutade att Finland skulle ansluta sig till EEC:s frihandelsområde, att Finland 1975 var värd för den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen, vilket stärkte västs förtroende för Finlands neutralitetspolitik, samt att han avvisade de sovjetiska förslagen om militärt samarbete.

 

Från randstat till västland

Om avspänningen innebar risker för Finland kan den ökade spänningen i början av 1980-talet tvärtom ha medfört fördelar. Enligt Jakobson utgjorde Sovjets försök att visa fredsvilja för Västeuropa ett hinder för hårda påtryckningar i Finlands presidentval 1981, i vilket socialdemokraten Mauno Koivisto segrade. Jakobson menar också att USA:s växande militära styrka ökade det finska folkets känsla av trygghet.

     Under Koivisto avtog gradvis den starka östanpassningen; bl.a. minskade pressens självcensur. 1991 sades Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet med Sovjet upp, och 1992 köpte Finland amerikanska jaktplan. Jakobson menar att marknadsekonomins överlägsenhet över planekonomin spelade en viktig roll för det kalla krigets utgång. Han argumenterade tidigt för ett finskt EG-medlemskap och beskriver medlemskapet i EU och EMU som centrala i frigörelsen från Sovjet/Ryssland. Genom sitt EU-medlemskap blev Finland ”fullvärdig medlem av det demokratiska Europa”.

     Jakobson menar att den debatt om finskt NATO-medlemskap som förts på senare år till stor del handlar om Ryssland, trots Finlands frigörelse från den östra grannen. Hans egen uppfattning är att Ryssland för närvarande är inriktat på samarbete med väst, men att Finland, inför risken av en negativ förändring, bör ta chansen att öka sin säkerhet genom ett NATO-medlemskap.

 

Finland och Sverige

Som Stockholmsambassadör blev Jakobson väl emottagen och fick goda kontakter med bl.a. statsminister Olof Palme, Marcus Wallenberg och kabinettssekreterare Sverker Åström, som han kallar ”den svenska neutralitetspolitikens överstepräst”. Jakobson tecknar intressanta porträtt av de två förstnämnda.

     Inledningsvis delade Jakobson en utbredd finsk bitterhet mot Sverige för dess agerande under vinterkriget. Men genom bl.a. samtal med förre statsministern Tage Erlander fick han större förståelse för den svenska hållningen. Jakobson noterar dock det strategiska, politiska och andliga avståndet mellan länderna under kriget: Sverige var ett tryggt folkhem, och Finland kämpade för sin existens.

     Jakobson behandlar utförligt de svensk-finska säkerhetspolitiska relationerna t.o.m. 1960-talet, men det skulle vara intressant att läsa mer om hur de utvecklades under hans stationering i Stockholm på 1970-talet. Han berör dock en längre linje – Finland som buffertstat för Sverige – när han skriver att Sveriges trygghet garanterades av Finland i början av 1990-talet.

     När Sverige 1990 ansökte om EG-medlemskap utan att i förväg informera Finland ansåg president Koivisto och många andra att Sverige åter svek Finland. Enligt Jakobson är Sverige idag varken en förebild eller ett avskräckande exempel för Finland, ”utan en nära granne vars ekonomi håller på att integreras med vår egen”.

 

Efter 11/9

Jakobson skriver om ”det vitala Amerika”. Han menar att angreppen på USA den 11/9 2001, liksom Pearl Harbor, har väckt en slumrande jätte. Han ger inte uttryckligen stöd till USA:s ”krig mot terrorismen”, men anför att fundamentalisternas terror är riktad mot hela västvärlden. För Finland är det enligt Jakobson viktigt att bibehålla USA:s förtroende, vilket man bäst gör genom att man förhåller sig ”sakligt till USA:s politik” och ”bibehåller en beredskap för samarbete på sådana områden där vi besitter erforderlig kompetens.”

     Jakobson behandlar fler intressanta teman än dem som har berörts ovan. Bokslut är full av skarpsinniga och välformulerade iakttagelser som stimulerar till eftertanke. Boken rekommenderas varmt till alla som är intresserade av internationell, nordisk och finländsk politik under de senaste 30 åren.

 

Olof Kronvall är fil dr i historia och verksam vid Krigsvetenskapliga Institutionen vid Försvarshögskolan.

 

Max Jakobson, Bokslut, Söderström & Co Helsingfors och Atlantis, Stockholm 2004