Bo Hugemark:

Belönad krigare

Generalmajor Claës Skoglund, född 1916, belönades 12 november med Kungl. Krigsvetenskapsakademiens stora guldmedalj ”för framstående insatser för svenskt försvar. Under många år har han varit en mycket drivande och outtröttlig debattör i försvarsfrågan”.

Men Stenberg vägrade låta sig hämtas. Han körde egen bil i rasande fart och när de nådde sambandsplatsen stod han där redan i jeans och rutig skjorta och hälsade dem med Hindenburgs ord: – Bin bereit

Så inträder nyutnämnde armékårchefen, pensionerade generalmajoren Maximilian Stenberg i handlingen i Harry Winters Operation Garbo del 2, utgiven 1989, skildrande ett sovjetiskt angrepp mot Sverige. Alla med insikt i armén kände i Stenberg igen Claës Skoglund. Framför allt i denna beskrivning:

Generalmajoren Stenberg hade instiftat ett pris och donerat en prissumma som han mottagit av Krigsvetenskapsakademien och en del av sin privatförmögenhet till ett pris för den brigadchef som gjort mest för sin brigads stridsduglighet I kraft av detta hade han som pensionär följt varenda brigad på varenda fälttjänstövning och granskat brigadcheferna genom lupp.

Det enda som skiljer detta från verkligheten är att Claës Skoglunds pris gällde tre brigadchefer, för infanteri-, pansar- och norrlandsbrigader.

Men verkliga krig har Claës Skoglund sluppit. Om detta berott på vårt tidigare så starka försvar har Claës Skoglund dragit en icke obetydlig mängd strån till stacken som truppofficer, stabsofficer, militärbefälhavare och rektor för Försvarshögskolan. Och inte minst som outtröttlig försvarsupplysare, debattör och lobbyist för försvaret i allmänhet och armén i synnerhet. Belöningen 1982 gavs för denna insats, påbörjad redan i slutet av 40-talet, då han på arméchefen Carl August Ehrensvärds ”order” blev kommentator på Svenska Dagbladets ledaravdelning. Och gärningen fortsätter i denna dag. För tillfället försöker han få höga vederbörande att inse att det är dumt att ha artilleriutbildning bara i Boden, om man skall utbilda integrerade stridsgrupper – avsedda för EU-insatser – i södra Sverige.

Av detta framgår att Claës Skoglund ingalunda sitter fast i gamla tiders försvarsorganisation. Han har en osedvanlig förmåga att lyssna och ta argument och att inse att förutsättningarna för försvaret har ändrats. Men en sak ändras inte, oavsett hur liten numerär försvaret har: kravet på samtränade förband, ledda av kompetenta officerare. Chefskapets betydelse har varit en ledstjärna under hela hans militära bana.

– Från början av 60-talet och flera år framöver hade armén allt den kunde begära: Bra materiel, ett bra repetitionsutbildningssystem. Förutsatt att cheferna gjorde sin plikt, vilket dock inte alltid var fallet.

Claës Skoglund har aldrig dragit sig för att påtala bristande pliktuppfyllelse. Känt är hans strafftal som chef för I 17 till knästående trupp under krigsförbandsövningen 1964, då han också avskedade en värnpliktig fänrik. Allt till arméledningens förfäran, men med gott resultat: Bohus bataljon vann stora manöversegrar.

Brigadchefspriset var en logisk avslutning på hans aktiva bana. Han hade observerat ett ökande missförhållande när det gällde arméns viktigaste chefsbefattning:

– Krigsplacerade brigadchefer gjorde bara korta gästspel vid utbildningsförbanden, i stället för att vara hemma och följa upp krigsplaceringar, materielläge, utbildningsståndpunkt och framförallt vidareutbilda officerskåren.

På otaliga fälttjänstövningar kunde man se generalmajoren Claës Skoglund med det blå åskådarbandet i fältmössan, men ingalunda en passiv åskådare och betygsättare; många chefer fick sig till livs hans erfarenheter om fältmässighet och god taktik.

Knuten till kraven på stridsduglighet är en annan sak som inte ändrats: Sveriges geostrategiska läge. Vårt öde har alltid påverkats av grannskapet till Ryssland. Claës Skoglund förtröttas inte att hävda att vi inte kan tänka bort att ett ryskt hot kan återuppstå i en framtid. Och om detta sker behövs det allsidigt sammansatta förband, utbildade och ledda av en kompetent officerskår. Därför är han också lidelsefullt engagerad i frågan om officersutbildningen de närmaste åren. De konsekvenser som följer av signalerade nedskärningar kan bli långvarigare än den nådatid vi har inför ett eventuellt återuppståndet hot.

– Tror Du att lobbying idag lönar sig, egentligen?

Skoglund tittar eftertänksamt på mig. Sedan säger han stilla:

– Nej, troligen inte. Ståndpunkterna är nog låsta för länge sedan. Och intresset för försvarsfrågor är mycket litet. Men man måste ju följa sitt samvete och säga högt vad man bedömer.

– Var det större chans förr att påverka?

– Ja, delvis. Då gick försvarsutredningarna ut på remiss. Alla myndigheter, även civila, tvingades sätta sig in i sakfrågorna och det fanns större möjligheter till personlig bearbetning.

– Har Du något exempel på en framgångsrik kampanj?

– Det skulle i så fall vara det som började 1981. Då, inför en minskning av fredsorganisationen, var tanken att det skulle göras en nedläggning av regementen ”rättvist mellan truppslagen”. Min erfarenhet av trupptjänsten sade mig att det viktigaste var att skapa slagkraftiga brigader. Vi borde alltså i första hand se till att det fanns regementen som kunde producera de 20 anfallsbrigader som var erforderliga. Jag hade framfört dessa tankar i sju uppsatser sedan 1977 års försvarsutredning uttalat att det fanns en risk för att Sverige kunde bli angripet i första fasen av ett storkrig. Ingen ”nådatid” alltså. Detta ledde till slutsatsen att brigaderna måste vara stridsdugliga omedelbart efter mobilisering.

1981 skrev jag ett brev till ledarsidan i Svenska Dagbladet i frågan. Mina tankar mötte motstånd från arméledningen, men det blev till sist riksdagens beslut. Men först 1992 var kadersystemet genomfört.

– På senare år har ett antal arméofficerare i Kungl. Krigsvetenskapsakademien – och ett antal pensionerade generaler – gått in i debatten om arméns framtid. Men på det hela taget är mitt intryck att officerskåren är mindre aktiv nu i detta avseende. Stämmer det?

– Ja. 1957 gick Generalstabskåren till en samlad aktion, författade PM som utgjorde underlag för artiklar i dags- och veckopress och andra initiativ. 1990 tillskrevs 30 pensionerade generaler och generalstabsofficerare om att skriva debattartiklar. 15 svarade – en skrev. Det verkar som om de pensionerade inte orkar och de aktiva inte vågar – av rädsla för att karriären skall påverkas.

Det speglar också synen i samhället. Liksom under tiden mellan världskrigen är krig något som svenska folket ser som otänkbart, och det smittar av sig framför allt på armén.

Men en sådan bristande mental beredskap har Claës Skoglund aldrig hemfallit åt.

Bo Hugemark är vårt försvars redaktör

Claës Skoglund på väg att ta emot belöningen.

Foto: Karin Törnblom