Olof Santesson:

Försvar utan vägval

Debatt gav besked

Regementen försvinner. Många tycker att det går på tok för fort när försvaret stöps om och Den nya försvarsmakten mer och mer förlorar likheter med den gamla. Men tonvikten ligger till synes obevekligt på insatser utomlands. Det är vad som styr personalförsörjning och utbildning med allt starkare drag av frivillighet.

Våra beslutsfattare är överens. Det underströks vid den informations- och debattkväll i Sverigesalen på Försvarshögskolan som allmänna försvarsföreningen och Stockholms läns försvarskommitté anordnade den 5 oktober 2004 i kölvattnet på höstens försvarsproposition. Frågan i rubriken ”Vilket försvar för vilken tid?” besvarades av politiker och militär med att de kör försvaret vidare längs det sedan sekelskiftet lagda spåret.

Varför svagare än Finland?

Debattdeltagarna nappade inte på överste 1. Kim Åkermans inledande ord om att det som pågår är en omvälvning med vägvalsfrågor, som får bäring en lång tid framöver. Vägvalet är gjort. I ledande kretsar finns det ingen plats för osäkerhet om vad till exempel tillståndet i Ryssland skulle kunna komma att betyda för vår framtid.

I gengäld mötte deras bedömningar misstro hos det engagerade och delvis sakkunniga auditoriet. Man ville värna hemlandet och förstod inte varför Sverige skall ha ett så mycket mindre försvar än Finland. Först på andra plats kom kritiken mot signalerade nedläggningar och omflyttningar av grundorganisationens förband. Nämnas kan dock att pensionerade generalmajoren Claës Skoglund blåste till strid mot artilleriets förläggning till Boden, långt borta för samövningar.

Förmäten jämförelse?

Som förste talare underströk Håkan Juholt, försvarsberedningens ordförande och fram till nu socialdemokratins starke man i försvarsfrågor, att vårt försvar är så mycket mer än bara Försvarsmakten. Men den görs nu användbar och gripbar, som den tidigare inte har varit. De som mönstrar skall snabbt anmäla sitt intresse för internationell tjänstgöring. Mer än Juholt oftast låter, slog han inför kvällens samling av försvarsvänner lugnande fast, att Försvarsmakten behåller en rad kompetenser som inte direkt har med internationell tjänst att göra. Som exempel nämndes våra ubåtssystem.

Den svenska militära ominriktningen ligger i linje med andra länders strävanden. Det hade Juholt konstaterat vid besök i USA, där man tonar ned betydelsen av tunga vapen och uppvärderar specialstyrkor. Kvällens moderator, redaktör Olle Rossander, undrade om det inte var förmätet att jämföra med USA, vilket Juholt förstås inte höll med om.

EU:s stridsgrupper

Centerriksdagsmannen Eskil Erlandsson, sedan några år påfallande profilerad som försvarsutskottets ordförande, beklagade att man inte hade uppnått en samsyn mellan regeringen, inklusive stödpartierna vänsterpartiet och miljöpartiet, och de borgerliga. Skillnaden mellan parterna – av Juholt beskriven som tre miljarder kr under treårsperioden 2005-2007 (127 miljarder minus 124) – förklarade Eskilsson med att hans sida hade ”en något större ambition” att bygga upp snabbinsatsförband. Det är ”världsklass” på det vi gör, sade han, och vår militära förmåga står inte Finlands efter.

Som representant för högkvarteret ägnade generallöjtnant Jan Jonsson sin tid till att framför allt reda ut begreppen när det gäller EU:s nya stridsgrupper på vardera 1 500 man, av vilka Sverige skall leda en med bidrag från Finland (i nyhetsmedierna hade statsminister Göran Persson strax innan sagt att han dessutom ville ha med icke EU-landet Norge). Grupperna, som skall kunna bli insatta 6 000 km från Bryssel, är inte utrustade för ”tung mekaniserad strid” som i Irak. Frågan om deltagande i en operation förblir alltid ett nationellt beslut. Och parallellt har vi ju, och kommer att ha, andra mekaniserade förband i missioner utomlands.

Varför blir just försvarsmaterielen dyrare?

Varför blir då utrustningen för internationella missioner så dyr jämfört med hur det var förr? General Jonsson gav en inblick i hur man har tänkt och tänker i försvarsledningen. Då, förklarade han, räknade vi med krig som kunde vara ”några veckor” och var också beredda att ta förluster. Utomlands har vi nu kört med materielen i åratal, och det har blivit ”politiskt känsligt att ta förluster”. Splitterskydd m.m. har blivit standard; det är frågan om ett helt annat försvar.

Som erfaren ekonomisk bedömare fann moderator Rossander det ändå märkligt att försvarsmaterielen bara blir dyrare. På andra teknikområden blir produkter stadigt billigare. Ett svar är höjda ambitioner, ett annat små serier. Idag köper vi inga stora mängder, sade Eskilsson.

Efter detta följde inlägg av generallöjtnant Göran Gunnarsson samt överstarna Carol Paraniak och Bo Bengtsson, de tre officerare som tillsammans med en trio från försvarsdepartementet har utrett lokaliseringen av våra allt färre förband. Av deras redovisning framgick som en bärande princip, att varje truppslag företräds av ett regemente lett av en överste. Vi skall också ha vana att verka i all slags terräng, från subarktisk till Skånes öppna landskap. Uppdraget att utmönstra vissa orter var svårt eftersom alla förband var bra. Gruppens eget tillskott till planeringsförutsättningarna var att man vill ha kvar två militärhögskolor kvar, Karlberg och Halmstad.

Problemet med allt för många äldre officerare och några års begränsad rekrytering av ungdomar illustrerades av general Jonsson. I stället för en pyramid har vi en lök. Kollegan Gunnarsson ansåg att unga människor numera inte räknar med att ha samma yrke i fyrtio år. Uppenbart hoppades han att fler avgångar skulle ge en bättre åldersfördelning. Han var inte längre säker på att vi skulle rekrytera reservofficerare. Snarare blir det så att somliga officerare bara stannar i fem år, andra i tio o.s.v.

Nya svarta hål?

Svar gavs på en del bekymrade frågor. Vi har gott om skjutfält, strid i bebyggelse kommer att kunna övas – även av mekaniserade förband – i både Kungsängen och Kvarn. Jägarförband blir kvar. Och när det gäller helikoptrar för sjöräddning köper Sjöfartsverket stöd av Försvarsmakten.

Frågan om hur man gör med officerare som saknar intresse för och engagemang i internationella uppgifter avfärdades tämligen bryskt av general Gunnarsson: vi anställer folk som ställer upp. Som tidigare chef för OPIL, den operativa insatsledningen, talade general Jonsson om officerare som hade varit ute och kommit hem ”i alla avseenden berikade”.

Men om nu politikerna har bytt affärsidé för Försvarsmakten, kan det inte bli ändring igen om fem år så att vi på nytt skall satsa på nationellt försvar?, undrade någon. Den frågan blev hängande. Andra ville veta hur det är med ekonomin. Blir det inte nya svarta hål? Här märktes en spricka mellan Juholt och Erlandsson. Den senare ansåg att besparingar slår fullt ut ett år för tidigt. Och enligt general Gunnarsson ändras förutsättningarna för förbandsverksamheten; minskningen framtvingar redan nu en omplanering.

”Drömmen om det ryska hotet”

När blir Försvarsmakten färdig? Så led en suck över de ständiga omtagen inom försvaret. Svaret blev nog: aldrig. General Gunnarsson talade om en hela tiden pågående utveckling. Det vore oärligt att ställa ut garantier för framtiden, tyckte Juholt. Eskilsson förmanade dock sina kolleger inom politiken att ”hålla fingrarna i styr”.

En gång under kvällen hettade det till. Det var när Juholt, efter att ha hört varningar för Ryssland ett antal gånger, tyckte sig märka ”drömmen om det ryska hotet”. Auditoriet reagerade, men Juholt kontrade med att han bara hade lagt sig ”på frågeställarens nivå”.

För en litet mera värdig avslutning uppbådades rysslandsexperten Leif Kihlsten, som kanske överraskade några när han berömde president Putin för att ha städat upp mycket bra. Det behövdes efter Jeltsins oreda. Nu började där skymta en del bekymmersamma tecken. Men skulle Ryssland med sitt starka intresse av handel och goda relationer med EU angripa Västeuropa och Sverige? Det såg han inga som helst tecken på.

Och därmed kunde Hendry Andersson, som ordförande i Stockholms läns försvarskommitté, hemförlova alla i salen.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

”Tonvikten ligger till synes obevekligt på insatser utomlands.” Stridsfordon 90 på patrull i Liberia.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Jonas Svensson