Mike Winnerstig:

USA, Europa och säkerhetspolitiken efter presidentvalet

Europeiska domedagsprofetior till trots finns det chanser till ökad transatlantisk samsyn. Men det kräver att européer slutar att se EU som en ”motpol” till USA.

 

Om amerikanska presidentval brukar det sägas åtskilligt. Inte minst tenderar vi här i Europa att följa valet som om det gällde en strid för hur hela världen skall ledas. Och så är det ju på sätt och vis. Så länge USA behåller sin ställning som ensam supermakt, kommer frågan om vem som leder landet att vara intressant för resten av världen. För oss i Europa är USA:s hållning inte minst viktig i säkerhetspolitiska frågor, eftersom stora delar av Europa formellt – som de 24 europeiska NATO-länderna – eller informellt, som Sverige, är allierat med det stora landet i väster.

 

Europeiska pekpinnar

Särskilt dramatisk tenderar den europeiska debatten att bli när valet står mellan å ena sidan en kandidat som européer i allmänhet tenderar att identifiera sig med, och å den andra någon som verkar ligga mycket långt ifrån den europeiska ”medeluppfattningen”. I tidigare val, som vid valet av Ronald Reagan 1980, hördes domedagsprofetior uttalas i Europa; det framstod som klart för många européer att denne konservative president sannolikt skulle göra vad han kunde för att sticka världen i brand, gärna genom ett globalt kärnvapenkrig. Vid Reagans återval 1984, som var en av de största valsegrarna i amerikansk historia – Reagan vann 519 av 538 elektorsröster och 49 av 50 delstater – hördes om möjligt ännu mer desperata kommentarer bland den europeiska opinionsbildande eliten.

     Så det är ingen tillfällighet att just denna aspekt nått höga ljudnivåer även i årets val, eftersom den tydligt konservative presidenten George W. Bush har betydande likheter med Reagan. En mängd aktörer, från den ungerskfödde men naturaliserade amerikanen och miljardären George Soros till grupper av unga svenska doktorander, har på olika sätt försökt tala om för det amerikanska folket hur det ska rösta, d.v.s. på den demokratiske kandidaten John Kerry. Några av inslagen i denna kampanj torde ha varit uteslutande kontraproduktiva. Ett exempel var de unga europeiska aktivister som samlade in pengar till den amerikanska pro-Kerrygruppen moveon.org – vilket de tvingades sluta med sedan gruppen i USA anklagats för att vara i utländsk sold. Ett annat var den brittiska tidningen The Guardian, som i en brett upplagd kampanj bjöd in sina läsare att bombardera vissa områden i nyckelstaten Ohio med ”information” om varför dess väljare måste rösta på Kerry och inte på Bush. Det behöver givetvis inte tilläggas att denna flagranta inblandning i en annan demokratis valprocess knappast skulle ha uppskattats om den gått den andra vägen. Skulle grupper från den amerikanska s.k. ”kristna högern” t.ex. satsa hundratals miljoner kronor i ett svenskt riksdagsval på reklam för kristdemokraterna skulle många svenskar, med största sannolikhet också det kristdemokratiska partiet, knappast se detta som ett positivt inslag i den svenska demokratins valprocesser.

 

Folkligt mandat

Valet i USA blev som bekant dock en seger för den sittande presidenten Bush. Genom det höga valdeltagandet, med runt 60% det högsta på mer än fyrtio år, fick Bush fler röster i absoluta tal än någon annan president (över 60 miljoner). Men detta faktum döljer i viss mån förhållandet att röstetalen räknade i procent var relativt jämna (51%-48%), och att en med amerikanska mått synnerligen vänsterorienterad liberal från Massachusetts – komplett med överklassmanér, miljardärsfru, utländsk uppväxt och attityd samt elitskolor på USA:s östkust i bagaget – faktiskt var nära att vinna valet. Orsakerna till det trots allt ganska jämna valresultatet och den polariserade nation detta var ett symptom på är flera. Kriget och motgångarna i Irak var ett problem för president Bush under hela valkampanjen. Den inhemska ekonomin var ett annat, även om flera kurvor pekade uppåt. En del klassiskt konservativa väljare, upprörda över vad de sett som den ”neokonservativt” dominerade Bushadministrationens imperialistiskt-idealistiskt färgade utrikespolitik var ett tredje problem. Det går att tänka sig att om den demokratiske kandidaten hade varit mer mittenorienterad, hade många sådana konservativa kunnat tänka sig att byta parti. Detta kunde ha avgjort valet till demokraternas fördel.

     Hur som helst är den allmänna uppfattningen inom det republikanska partiet just nu att president Bush i valet 2004 fick det folkliga mandat han behövde för att driva igenom sin politik på olika områden. Med 3,5 miljoner rösters övervikt över Kerry talar mycket också för att presidenten uppfattar läget på detta sätt. Vilka konsekvenser kommer då detta att få för de transatlantiska relationerna och för europeisk säkerhetspolitik?

 

Radikala omprövningar

För att kunna göra en bedömning av detta är det bra att påminna sig om hur det gick efter det förra valet. Bushvalkampanjen år 2000 lovade bl.a. att man skulle lämna Europa till européerna, dra hem sina trupper därifrån, inte ägna sig åt så föraktliga saker som ”nationsbyggande” och fredsbevarande insatser i tredje världen, samt allmänt anlägga en mer ”måttfull” utrikespolitik; USA skulle inte som under Clintontiden ”lägga sin näsa i blöt” överallt i världen. Som vi vet blev verkligheten en helt annan. Man blev snabbt ytterst mån om att NATO, snarare än EU, ska vara den centrala europeiska säkerhetspolitiska organisationen, man har ägnat sig åt ett massivt nationsuppbyggande och fredsbevarande (Afghanistan och Irak), och det globala ”kriget mot terrorismen” har lett till att USA känt sig tvunget att s.a.s lägga näsan i blöt i praktiskt taget samtliga länder på jorden – för att bekämpa de transnationella terroristnätverk som genom den 11/9 2001 förvandlades till USA:s huvudmotståndare. Irakkriget är givetvis det mest tydliga exemplet på denna allt annat än måttfulla politik.

     Man ska alltså inte ta för givet att det som sägs i valkampanjer omsätts i praktisk politik. På en punkt har dock Bush­administrationen börjat planera för att uppfylla ett vallöfte från 2000, nämligen vad gäller minskningar av den amerikanska militära närvaron i Europa. De nuvarande planerna – som dock inte genomförts – innebär en halvering eller mer av denna närvaro under en tioårsperiod. Det återstår att se hur mycket av detta som faktiskt realiseras, och vilken typ av förband som kommer att baseras i Europa i framtiden. Att skära ner truppnivåerna drastiskt i Europa kan nämligen påverka ett annat amerikanskt politiskt mål – NATO:s fortsatt centrala betydelse – negativt. Med en minskad amerikansk närvaro i Europa kan t.ex. eurocentriska länder som Frankrike hävda att det är inom EU:s, snarare än NATO:s, ram som det framtida europeiska försvaret bör formas.

 

De allierade behövs

Irakkriget kastar också fortfarande en skugga över USA:s relationer med delar av Europa, inklusive merparten av den europeiska opinionsbildande eliten. Så länge Irak är ett pågående problem, blir det besvärligt att på samma sätt som tidigare samla hela Europa i ett transatlantiskt sammanhang.

     Vi kan dock utgå ifrån att den kommande andra Bushadministrationen i viss mån kommer att behålla de traditionella amerikanska prioriteringarna vad gäller Europa. Förändringar i styrkestrukturen kommer att genomföras, men NATO kommer fortfarande att prioriteras – inte minst därför att alternativ till alliansen saknas, även för USA. Genom krigen i Irak och Afghanistan, med de många misstag som begåtts inte minst i den förstnämnda konflikten, har vida kretsar i USA – inklusive stora delar av Bush­administrationen – insett att allierade behövs. USA har trots allt bara c:a 5% av världens befolkning, en begränsad truppnumerär men många globala engagemang. Samtidigt uppfattar flera av USA:s europeiska allierade – dock inte alla – att de inte behöver USA på samma sätt som under det kalla kriget. Detta kan i bästa fall göra den transatlantiska relationen mer balanserad, d.v.s. bägge parter blir mer likformigt beroende av varandra. En förutsättning är i så fall att parterna deltar i och prioriterar samma säkerhetspolitiska sammanhang, d.v.s. NATO. En sådan utveckling kräver emellertid att både USA och de europeiska länderna lyckas uppnå en samsyn på centrala säkerhetspolitiska frågor, vilket en del tecken redan idag talar för att man kommer att göra.

 

EU måste samarbeta

Den nya amerikanska utrikesministern, Condoleezza Rice, kan komma att spela en nyckel-
roll härvidlag. Genom sin utbildning och bakgrund är hon väl bekant med den europeiska säkerhetspolitiken, och även om hon ofta räknas till de neokonservativa aktörerna i administrationen, kan hon komma att justera sin linje för att i pragmatisk anda uppnå en samsyn med européerna. Detta kräver emellertid att Europa domineras av dem som hävdar att EU måste samarbeta med, snarare än att vara en ”motpol” till USA, i världspolitiken. Med dagens politiska styrkeförhållanden inom det utvidgade EU är ”motpolstänkandet” är i klar minoritet. Det går därför utan tvivel att känna en betydande optimism inför framtiden, de många bittra europeiska kommentarerna efter presidentvalet till trots.

 

Mike Winnerstig är fil. dr. i statsvetenskap och säkerhetspolitisk analytiker vid FOI. Artikeln uttrycker endast hans egna uppfattningar.

 

Briefing i Pentagon 2001. President Bush med från vä: vice försvarsminister Paul Wolfowitz, säkerhetspolitiska rådgivaren Condoleezza Rice (nu utnämnd till utrikesminister) och försvarsminister Donald Rumsfeld. Tre personer som är kvar i hans nya administration.

Foto: DoD/R. D. Ward