Stefan Hedlund:

När lögnen kom till makten

”På kort sikt styrs nu det svenska försvarets dimensionering – och därmed i grunden även den långsiktiga inriktningen av svensk säkerhetspolitik –
av ett kortsiktigt spel om den politiska makten”.

Det finns något ruttet i konungadömet Sverige. Regeringens handläggning av det senaste försvarsbeslutet står idag som ett slags symboliskt minnesmärke över hur lögn och hyckleri totalt har kommit att triumfera över ansvarskännande politik. Det fanns en tid när politiska uppdrag representerade ett förtroende från väljarna, och då de folkvalda tog detta förtroende på stort allvar. Den tiden känns idag mycket avlägsen. Göran Perssons maktapparat känner sig nu uppenbarligen så säker i sadeln att det inte längre offras särskilt mycket krut på att dölja att allt numera bara handlar om makt, inte om politik, inte om resultat, utan bara om makt för maktens egen skull.

Aldrig mera krig

Den tydligaste illustrationen ligger i att det som i Sveriges Riksdag kallas ”försvarsbeslut” inte ens med en våldsam ansträngning av fantasin kan uppfattas som relaterat till försvar av Sveriges frihet och säkerhet. Det är exempelvis ett obestridligt faktum att försvarsberedningen helt har passat i den centrala frågan om försvarets uppdrag, alltså vad det egentligen är tänkt att vi skall ha det militära försvaret till. Skall vi försvara Sverige i Stockholm eller i Sarajevo, eller kanske inte alls?

I botten ligger här att regeringens försvarspolitiker en gång för alla har bestämt att det aldrig mer kommer att bli krig i vårt närområde. I konsekvens av denna uppfattning behövs ju inte heller något militärt försvar. Då detta emellertid ännu är en ganska kontroversiell uppfattning, måste man hyckla att det kanske ändå någon gång kan bli tal om en konflikt och att man därför måste ha kvar åtminstone någon liten militär försvarsförmåga.

Kommunister och pacifister

På kort sikt styrs nu det svenska försvarets dimensionering – och därmed i grunden även den långsiktiga inriktningen av svensk säkerhetspolitik – av ett kortsiktigt spel om den politiska makten. Det fanns en tid när svenska socialdemokrater var mycket noga med att svenska kommunister inte skulle få vara med och påverka utformningen av svensk säkerhetspolitik. Man talade om kommunisterna som ”löss i vecken på den röda fanan”. Även det känns idag mycket avlägset. ”Lössen” har nu lämnat vecken i fanan och i stället flyttat in i korridorerna i Rosenbad.

Hyckleriet kräver förvisso att regeringen fortsätter att tala om att ”samarbetspartierna” inte får vara med när försvars- och säkerhetspolitiken skall utformas, men även detta hyckleri har nu omvandlats till öppen lögn. Det är svårt att minnas någon politisk fråga som har hanterats på ett så i grunden osmakligt vis som när Göran Persson i det fördolda gjorde upp med den bekännande kommunisten Lars Ohly om försvarsbeslutet.

Svensk säkerhetspolitik utformas nu i samarbete med en person som tydligen inte är helt säker på om han är leninist, eller bara ”vanlig” kommunist. I bakgrunden finns dessutom pacifistiska miljöpartister, vilkas grundläggande attityd till det militära försvaret troligen överensstämmer med statsministerns – det behövs inte.

Att hävda en radikalpacifistisk linje är förvisso fullständigt respektabelt, och det är i sig inget som helst tvivelaktigt i att det i Sveriges Riksdag finns partier representerade som hyser en sådan uppfattning. Det som är otillständigt är att driva en sådan linje i det fördolda, samtidigt som man öppet hycklar omsorg om det militära försvaret.

Hyckleri om alliansfriheten

Det är just denna kombination av oförenliga dagordningar som gör att försvarspolitiken genomsyras av sådana extrema absurditeter som att exempelvis hyckla vurm om den allmänna värnplikten, och fortsätta att döma unga män till fängelse för värnpliktsvägran, samtidigt som bara en handfull faktiskt kallas till tjänst, och då inte kan erbjudas en rimligt meningsfylld utbildning.

Det är detta politiska hyckleri som gör att Sveriges regering kan framhärda i att vi skall vara alliansfria (det traditionella hyckleriet om ”neutralitet” anses uppenbarligen även av de trogna som alltför löjeväckande), samtidigt som vi avhänder oss all förmåga att i en kris med egna medel kunna försvara det egna landet.

I botten ligger självfallet samma förutsättning som under hela efterkrigstiden har gällt svensk säkerhetspolitik, nämligen att om ryssen verkligen kommer så kommer amerikanerna till vår undsättning. Då det emellertid samtidigt är nödvändigt att lämna brett spelrum för anti-amerikanska stämningar går det inte att tala öppet om detta. Alltså tvingas försvarsminister Leni Björklund att hänvisa till att vi i händelse av militär aggression kan vända oss till FN! Det fanns en tid när ansvarskännande folkvalda politiker skulle kunnat uppmanas att skämmas över dylika uttalanden, men även den tiden är nog förbi.

Skrotad föryngring

På hyckleriets konto skall vi även skriva att Försvarsmakten – med all rim och reson – utöver den allmänna värnplikten även åläggs en rad andra politiska målsättningar, som exempelvis gäller deltagande av kvinnor och personer med invandrarbakgrund. Under senare år har betydande framsteg gjorts i denna riktning, men sådana framsteg offrar Perssons maktapparat med en gäspning. När ÖB nu tvingas säga upp 1000 officerare, och det bara i en första omgång, är det de sist anställda som får gå först, och de sist anställda är just de som har bidragit till att ändra försvarets profil. Ny ryker både kvinnor och invandrare, och det utan att det upplevs som på minsta vis problematiskt. Ohly beställer och Persson levererar.

När ÖB tvingas massavskeda enligt LAS innebär det samtidigt också att det främst är de yngre officerarna som får gå, alltså just de som i främsta hand skulle utgöra stommen i de svenska utlandsinsatserna. Det politiska hyckleriet kräver självfallet att försvarsministern fortsätter att tala varmt om hur Sverige skall bidra till internationella insatser, kanske även inom EU:s ram, men det krävs inte mycket eftertanke för att inse att även detta i allt högre grad kommer att vila på en lögn.

Det vi ser framför oss är en allt äldre officerskår, med allt mindre erfarenhet av att leda trupp i skarpa lägen. Om 10-15 år kommer det väl knappt att finnas någon kvar som har erfarenhet av att leda större truppförband än kompani, eller kanske ens pluton, och samverkan mellan vapenslag förvandlas till ett historiskt kuriosum.

Dunkelt tänkt om Ryssland

Det i särklass mest otillständiga i hela denna oaptitliga soppa ligger i den väv av verklighetsförträngning man spänner upp för att hyckleriet om säkerhetspolitiken inte skall bli alltför tydligt. Med den på en lögn vilande neutralitetspolitikens hädanfärd har vi äntligen befriats från den politiska restriktion som under decennier krävde att ett militärt angrepp mot vårt land måste uppfattas som lika sannolikt från Sovjetunionen som från Danmark eller Island.

Idag tycks det vara tillåtet att (nästan) öppet peka ut Ryssland som den enda makt som inom rimlig tid kan tänkas utgöra ett militärt hot mot vår säkerhet. Med denna radikala positionsförskjutning blir det genast nödvändigt att förneka att just Ryssland inom rimlig tid faktiskt skulle kunna utgöra ett hot. Om man bara kan avliva den möjligheten återstår ju inga andra potentiella angripare, och därmed har vi skapat acceptans för säkerhetspolitikens verkliga grundbult, nämligen att det inte kommer att bli krig och att vår säkerhetspolitik därmed kan inriktas på att understödja genusforskning i Tajikistan.

Under Boris Jeltsins tid som rysk tsar inriktades säkerhetspolitikens rationaliseringar på att samtidigt driva två inbördes oförenliga teser. Den ena sade att Rysslands ekonomi var så svag att någon militär återupprustning inte var möjlig på mycket lång sikt. Den andra hävdade att Rysslands ekonomi samtidigt var så stark att det inte kunde bli tal om omfattande protestaktioner som skulle kunna hota den nästan fullbordade ryska demokratin. Om man påtalade att dessa inte rimligen kunde vara sanna samtidigt väckte det viss konsternation, men aldrig något nytänkande.

Hur starka varningssignaler behövs?

Under Vladimir Putin har föreställningen om en svag rysk ekonomi raserats i grunden och tron på rysk demokrati har ävenledes skjutits i sank. Det vi nu ser är en allt mer auktoritär och allt mer främlingsfientlig rysk stat som förfogar över enorma ekonomiska resurser. Den ryska valutareserven är nu större än den tidigare så bekymmersamma ryska utlandsskulden, och överskottet i handelsbalansen har under flera år legat i paritet med hela statsbudgeten. Föga förvånande ökar nu anslagen till militär och säkerhetstjänst – Putins gamla KGB – med uppåt 30 procent om året.

Allt detta måste självfallet förtigas och läggas till rätta. Trots att krisen i Ukraina och den därmed förknippade krisen i Georgien tydligt visar hur nära Ryssland ligger rena krigshandlingar, måste vi självfallet framhärda i att Moskva inte inom överskådlig tid kan utgöra något hot. Sverige är tryggat mot anfall utifrån under minst 10 år framåt i tiden, och om Ryssland faktiskt skulle börja utvecklas till att någon gång möjligen kunna bli åtminstone ett litet hot kommer vi att få tydlig och tillräcklig förvarning.

Just dessa senare postulat utgör den helt centrala och samtidigt mest oroväckande lögnen i svensk säkerhetspolitik. Låt oss börja med frågan om förvarning. Inget av det som hittills har skett under Putins ledning har givit upphov till minsta oro. Vad är det egentligen som skulle krävas? Är det överhuvudtaget möjligt att avtvinga svenska försvarspolitiker en tydlig definition av under vilka förutsättningar vi måste omvärdera den säkerhetspolitiska doktrinen? Skulle det räcka med en massiv militär uppladdning i Kaliningrad? Eller krävs det en militär återerövring av en eller flera baltiska stater?

Det verkliga hotet

Oviljan att ens diskutera sådana frågeställningar pekar i sin tur på att själva doktrinen om förvarning är helt ohållbar. Om det blir ett skarp läge kommer svenska politiker inte att reagera förrän det är så sent på dagen att det inte längre är tekniskt möjligt att inleda en ”återtagning” av den militära försvarsförmåga vi nu är på väg att avhända oss. Betänk hur lång tid det skulle ta att återställa det som nu har raserats, och fråga om den politiska processen kommer att ge oss denna nådatid. Svaret måste bli entydigt nekande. Därför återstår bara att hoppas på att det faktiskt inte skall bli krig.

Från Rosenbads horisont handlar säkerhetspolitiken om att avvärja ett angrepp som förväntas på hösten 2006. Angriparen är de borgerliga partierna, under ledning av general Reinfeldt, och angreppet måste till varje pris slås tillbaka. En förlust skulle kunna innebära att man förlorar kontrollen över utnämningspolitiken, och att den partitrogna nomenklaturan därmed måste söka sig till den öppna arbetsmarknaden.

Detta måste te sig så skrämmande att alla tänkbara allierade måste tillföras försvaret av den egna borgen, alltifrån pacifister till troende kommunister. Kanske Persson räknar med att det skall bli Lars Ohly, eller kanske Gudrun Schyman, som likt en sentida Sven Duva står på Riksbron och inte släpper någon borgare över bron? Om deras krav för medverkan är en skrotning av det svenska försvaret, så är det ett billigt pris. Det är, som sagt, något ruttet i konungadömet Sverige.

Stefan Hedlund är professor vid institutionen för östeuropastudier vid Uppsala universitet

Befälsutbildning. Yngre officerare – däribland många kvinnor – kommer att sägas upp först, när försvaret krymps.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Bjarne Svensson