Jan von Konow:

Har man förskingrat vårt militära kulturarv?

Några inblickar i Högkvarterets agerande i traditionsärenden under de fyra senaste överbefälhavarna

”Traditioners bevarande och det historiska försvarsarvet har alltid haft stor betydelse för försvarets folkliga förankring och för viljan att göra insatser för försvaret.

Förändringar i Försvarsmaktens organisation bör inte automatiskt innebära, att benämning med värdefull historisk tradition upphör.

Vi förutsätter därför att regeringen tar hänsyn till detta vid benämningen av organisationsenheter.”

Denna manande appell måste rimligen emanera från det militära Högkvarteret. Endast där bör man ju besitta djupt ingående kunskap i ämnet, endast där kan man yrkesmässigt värdera traditionernas stödjande och sammanhållande funktion, endast där kan det förväntas att man äger inblick i hur man i andra länder handskas med det militära traditionsarvet, baserat dels på krigserfarenheter ända in i nutiden, dels på studium av den egna och den internationella krigshistorien. Och ser vi till motivationen kan denna inte vara större och mera engagerad än i Högkvarteret, som har att ansvara för att det inom vår försvarsmakt skapas jordmån för god truppmoral – ett vidlyftigt, abstrakt begrepp, som bl.a. innefattar försvarets folkförankring och den enskilde individens stolthet över det egna truppförbandets särprägel. Högkvarteret är med andra ord den självklara förespråkaren i detta både subtila och jordnära ämne.

Så här borde det naturligtvis ha varit – men så väl är det inte. Det citerade budskapet kommer inte alls från Högkvarteret. Det är tvärtom avfattat av civila medborgare, formulerat av politiker – närmare bestämt av Riksdagens försvarsutskott. Året var 1999, i arbetet inför regeringens försvarsproposition, som skulle leda fram till 2000 års försvarsbeslut (FB 2000).

Vad som sedan hände var att Högkvarteret gick på tvärs mot Försvarsutskottets rekommendation och direkt motarbetade dess andemening. Överbefälhavaren då hette Owe Wiktorin. Högkvarterets brist på känsla för traditionernas värde, dess kompakta okunnighet i ämnet och dess närmast demonstrativa ointresse ”vann” över Försvarsutskottets välmenande propå. Sant är visserligen att kvintessensen i uttalandet återgavs i regeringspropositionens text, men det blev bara ett spel för galleriet: några tomma honnörsord. Högkvarterets folk menade sig veta mest och bäst, och talet om traditionsansvar och konstruktivt traditionstänkande dunstade bort som snö i vårsolen.

Den som skriver dessa rader kan i likhet med Runebergs ”Fänrik Stål” säga att ”därom kan jag be besked – ty jag var med.” Som särskilt tillsatt sakkunnig ledamot av Försvarets traditionsnämnd ända sedan tillkomsten 1985 har jag inifrån kunnat följa verksamheten i alla dess enskildheter. Det hela började redan 1982 med att chefen för armén, generallöjtnant Nils Sköld, gav Armémuseum i uppdrag att handlägga arméns traditionsärenden. Spörsmål av den karaktären har för övrigt alltsedan museets tillkomst 1879 åvilat styresmannen, bl.a. vårdnadsansvaret för statens stora samling av krigstroféer. Resultatet blev inrättande av Arméns traditionsnämnd (1 juli 1982). Uppdraget var att gå arméchefen tillhanda med råd, synpunkter, initiativ m.m. i alla frågor rörande arméns traditionskomplex, t.ex. traditionsvård, sedvänjor, heraldiska vapen, utformning av fälttecken, förbandsbenämningar och uniformsdetaljer. Dåvarande överbefälhavaren general Lennart Ljung fann verksamheten så betydelsefull, att han 1985 bestämde att arbetsfältet skulle utvidgas att omfatta hela försvarsväsendet. Försvarets traditionsnämnd började verka 1 juli 1985. Nämnden blev ett rådgivande organ åt ÖB med uppgift att handlägga alla frågor sammanhängande med traditionsbegreppet. Det skall nämnas, att nämnden inte stod i något slags lydnadsförhållande till ÖB utan var ett helt obundet konsultativt organ. Lennart Ljung och Nils Sköld var framsynta chefspersonligheter, som verkligen kände sitt ansvar för det militära kulturarvet och som med intresse och kunskap följde Traditionsnämndens arbete.

Den stora raseringen

Åter till FB 2000. Så snart det stod klart att ÖB Wiktorins beslutsunderlag till regeringen skulle komma att innebära en enorm organisatorisk omvälvning av främst armén (Officers-Tidningen talade i en ledare om ”motorsågsmassaker”), intensifierade vi i Traditionsnämnden våra ansträngningar för att i slutvarvet försöka rädda vad räddas kunde inom traditionsbevarandets område. Bemödandena utmynnade i genomtänkta, konstruktiva förslag till benämningar på kvarlevande spillror i form av vad som nu kallas ”militärdistriktsgrupper”. Vi tog fasta på begreppet regemente, som förutom sin nuvarande betydelse i äldre svenskt språkbruk faktiskt betydde befälsutövning (ledningsfunktion). Men inför denna tanke slog Högkvarteret direkt bakut. En sådan lösning skulle nämligen sätta en käpp i hjulet för hela det wiktorinska konceptet, som gick ut på att mer eller mindre utplåna armén. Inte ens i verbalt sammanhang skulle få finnas något som erinrade om att vi en gång haft en armé. Att vid Traditionsnämndens sammanträden nödgas avlyssna argumenteringen från ÖB:s ombud (en regementsofficer vid Högkvarterets s.k. protokollavdelning) var en plågsam upplevelse, det kan försäkras. Frånvaron av inlevelse i ämnet i förening med en förbluffande brist på kunskaper hos en högskoleutbildad stabsofficer gav en övertydlig indikation på att hos Högkvarteret och Owe Wiktorin hade Traditionsnämnden – enligt gällande instruktion (SFS 1997:337, § 12) ÖB:s rådgivande organ – ingenting att hämta. Loppet var, som man säger, ”kört”.

I det läget gjorde Traditionsnämnden en hänvändelse direkt till regeringen. Där ställde man sig uttalat positiv till ”regementsförslaget” men ville först inhämta Högkvarterets synpunkter. Knappast överraskande prioriterades dessa framför den militärhistoriska sakkunskapens. På ÖB:s inrådan fastställdes benämningen ”militärdistriktsgrupper” – ett konturlöst och helt urvattnat begrepp. Någon personlig kontakt från ÖB:s sida togs aldrig med Traditionsnämnden – ett anmärkningsvärt beteende gentemot en författningsenligt inrättad rådgivarinstans med stor kompetens. Och därmed kunde den militära ledningen med ett rejält yxhugg kapa arméns historiska rötter. Vad som kunde ha vidmakthållit det levande militärkulturella arvet in i en oviss framtid sopades pietetslöst undan under namn av ”omstrukturering”. Eftermälet till en sådan gärning kan bara bli ett.

Den militära kulturens erodering

Sverige har (hade) ett militärt kulturarv, unikt i världen. Med indelningsverkets etablering på 1680-talet skedde en sammangjutning mellan trupp och hembygd, en symbios mellan militärt och civilt, som gjorde att den svenska krigsmakten långt före alla andra i världen kom att bli en fulländad exponent för begreppet ”folk och försvar” – fortfarande ett vitalt begrepp, även om förhållandena numera lett till att det snarare borde heta ”folk utan försvar”. Med indelningsverket utvecklades en militärkultur, som givit rik avkastning långt in i vår egen tid. Den beväpnade och soldatutbildade delen av befolkningen utgjorde en självklar komponent i samhällskroppen. Genom att de indelta regementena stod i landskapens bokstavliga centrum, kom de att bli bärare av denna jordnära kultur. Officerarna på sina boställen var ofta föregångsmän inom jordbruket, underofficerarna fick kommunala förtroendeuppdrag, underbefälet blev rekryteringskälla för kyrkvärdar och skollärare, de meniga på rotehåll och rusthåll gick bakom plogen ena dagen för att dagen därpå formera kompanier och skvadroner på övningsfält och exercishedar. Denna djuprotade militärkultur bidrog starkt till att övervinna de sociala problem, som blev en oundviklig följd av omställningen till den allmänna värnplikten i början av föregående sekel. Och den blev en livgivande källa att ösa ur i industrialismens och teknikens tidsålder, en garant för den historiska kontinuiteten, som i alla krigsmakter i alla länder och alla tider har utgjort något av en livsnerv.

Nu har denna grundmurade byggnad eroderats – inte av tryck utifrån utan av medveten rasering av dess egna målsmän. Ingen av våra fyra senaste överbefälhavare har i något sammanhang tagit ordet traditioner och traditionsarv i sin mun.

Ingen av vare sig Bengt Gustafsson, Owe Wiktorin, Johan Hederstedt eller Håkan Syrén har begripit det omistliga hos ett värdekomplex av denna karaktär, ett värdekomplex som de – sin ämbetsplikt likmätigt – borde ha vårdat sig om och tagit nytta av. De är alla medskyldiga till att vi idag står handfallna med ett förskingrat kulturarv.

Jan von Konow är militärhistoriker

Kungl. Värmlands Regementes fana.

Bild: Kamratföreningstidskriften Värmlandsörnen.