Jakob Hedenskog:

Vart går Ukraina efter Orangea revolutionen?

Frågan är inte bara om Ukraina är moget för väst utan också om väst är moget för Ukraina.

Segern för oppositionsledaren Viktor Jusjtjenko i presidentvalet i Ukraina har gett näring åt förhoppningarna att landet skall utvecklas till en fullvärdig demokrati och att integrationen i väst inte längre bara skall vara tom retorik utan också följas av handling som leder medlemskap i NATO och EU. Samtidigt måste Jusjtjenko reparera den viktiga relationen till Ryssland, vilken fick sig en rejäl törn under den ukrainska valkrisen 2004. Ryssland tycks inte helt ha gett upp hoppet om att behålla sitt inflytande över Ukraina.

 

Bakslag för ryskt maktspel

Under president Kutjmas andra mandatperiod (1999-2004) stärkte Ryssland kraftigt sitt inflytande över Ukraina. Den s.k. ”Kassettskandalen” 2000-2002, i vilken Kutjma anklagades för att ha sanktionerat mordet på en journalist och för att ha exporterat radarsystem till Irak i strid mot FN:s embargo, ledde till att den ukrainske presidenten under lång tid inte var välkommen i väst. Den nye ryske presidenten Putin såg då ett gyllene tillfälle att knyta Ukraina närmare Ryssland säkerhetspolitiskt, ekonomiskt och militärt. I presidentvalet 2004 gav Putin därför, förgäves, ett massivt stöd till Kutjmas utvalde efterträdare – premiärminister Viktor Janukovytj.

     Under Putin har Ryssland försökt återupprätta något av sin forna maktställning genom en ökad kontroll av de förra sovjetrepublikerna i ett geopolitiskt block. I utbyte mot stöd till regimerna i OSS-länderna ville Ryssland få kontroll över ländernas ekonomier och politiska system – inklusive maktskiftesprocesserna. För Ryssland har det varit viktigt att minska ländernas attraktions­kraft för integrering i väst, varför man understött de auktoritära tendenserna i ländernas politiska system – ”den kontrollerade demokratin” – och undertryckandet av fria media. På en och samma gång sökte Ryssland därmed inte bara göra länderna mindre attraktiva för integrering i väst utan också underlätta deras integrering i öst, eftersom dessa trender samtidigt var märkbara i Ryssland.

     Denna politik, som fick ett rejält bakslag i och med Jusjtjenkos seger i Ukraina, går dock egentligen stick i stäv mot Rysslands uttalade nationella intresse att ökad ekonomisk integration med väst skall få fart på moderniseringsprocessen i Ryssland. Den ryska hållningen i det ukrainska valet riskerar därför istället att isolera Ryssland, som knappast kan mönstra resurser för en långdragen politisk konfrontation med väst.

     Likväl tycks Ryssland betrakta den orangea revolutionen i Ukraina inte bara som en de facto anti-konstitutionell kupp utan även som ett resultat av ett geopolitiskt nollsummespel mot väst om inflytandet över det förra sovjetiska territoriet, vilket Ryssland betraktar som sin speciella inflytelsesfär. Händelserna i Ukraina kan dock mycket väl leda till en spridning av demokratiseringen och det förefaller inte längre otroligt att nya ”orangea revolutioner” inom de närmaste åren kan komma att inträffa i t.ex. Moldova, Vitryssland, Armenien eller i de centralasiatiska republikerna, något som i så fall skulle beröva Kreml alltmer manöverutrymme i det postsovjetiska området. Kanske är det Putin fruktar mest av allt med utvecklingen i Ukraina inte att landet skall gå med i NATO utan att en ökande demokratisering på sikt eventuellt når även Ryssland.

 

Ökad rysk pragmatism?

Även om en ökad reformering, demokratisering och västorientering i Ukraina väntas ske är det dock inte möjligt för Jusjtjenko att totalt bryta med Ryssland. Ukraina är och kommer för lång tid att vara starkt beroende av Ryssland för sin ekonomi och energitillförsel. Som premiärminister 1999-2001 visade också Jusjtjenko att han var positivt inställd till investeringar av ryskt kapital i Ukraina.

     För att få en bra start i relationen med Ryssland och ge Putin en chans att rädda ansiktet höll Jusjtjenko sitt löfte från valrörelsen att göra sin första utlandsresa som president till just Ryssland. Mötet med Putin den 24 januari 2005 i Moskva föreföll ha varit något stelt men affärsmässigt. Mycket talar för att relationerna kommer att fortsätta vara kylslagna en tid för att efter hand tina upp. Redan före omvalet den 26 december 2004 förbyttes det massiva ryska stödet till Janukovytj mot en mer balanserad hållning som inte uteslöt framtida samarbete med Jusjtjenko. Putin upptäckte alltför sent att han spelat över och inte hade behövt satsa allt på en och samma häst. En fortsatt omprövning mot en mer pragmatisk hållning är alltså att vänta också från rysk sida gentemot den nya ukrainska ledningen.

 

Till EU genom NATO?

Vad kommer då maktskiftet i Ukraina att innebära för landets relationer med väst? Helt klart är att Jusjtjenko kommer att vara mycket beroende av ekonomisk hjälp från väst, dels för att reformera det ukrainska samhället, dels för att vinna över skeptiker till EU- och NATO-medlemskap i hemmaopinionen. En positiv attityd till Ukraina från västs sida kan därför ses som en förutsättning för om Jusjtjenko kommer att lyckas eller inte.

     Ukraina har sedan mitten av 1990-talet ett väl utvecklat samarbete med NATO, vars viktigaste ingrediens är ett avtal om partnerskap från 1997. I avtalet ingick omfattande samarbetsområden som militär­reform, konfliktprevention, ekonomisk säkerhet, icke-spridningsfrågor och kris­hantering. Ukraina har också varit en viktig övningspartner för flera NATO-länder och har bland annat upplåtit stora militära övningsfält för träning av NATO:s fredsfrämjande förband. Under Afghanistan-operationen ställde Ukraina sitt strategiska transportflyg till NATO:s förfogande samt upplät sitt luftrum för överflygningar till och från NATO-baser i Europa och Afghanistan. I den polsk-kontrollerade zonen i centrala Irak finns idag en 1 600 man stark ukrainsk kontingent. Hoppet om ett ukrainskt medlemskap i NATO grusades dock under president Kutjma av det korrupta politiska systemet samt den långsamma reformeringen av den ukrainska krigsmakten.

     Med Jusjtjenko som president finns förhoppningar om att Ukraina skall komma närmare ett NATO-medlemskap – kanske som ett steg på vägen till medlemskap i EU. Även vägen till NATO-medlemskap är dock ganska lång och kräver omfattande reformer både av krigsmakten i sig och av det ukrainska samhället i stort. En betydligt bredare politisk och regional acceptans för ett
NATO-medlemskap torde också vara en förutsättning. Ukraina skiljer sig från Polen och de baltiska staterna, där praktiskt taget hela den politiska eliten var för medlemskap. Goda relationer mellan Ryssland och NATO är förmodligen också en förutsättning för ett ukrainskt NATO-medlemskap.

 

EU-medlemskap är högsta prioritet

Ett medlemskap i EU är för Ukraina på längre sikt viktigare än NATO-medlemskap. Ukrainas relationer med EU har hittills utvecklats mycket långsamt, i synnerhet om man jämför med relationerna med NATO. Förutom ”Kassettskandalen”, de återkommande klagomålen om den ofärdiga reformprocessen och bristen på utveckling mot ”gemensamma värden” i Ukraina, hindrades relationerna under Kutj­ma att utvecklas av en rad handelstvister till exempel tullar på stål och andra viktiga ukrainska exportprodukter.

     Sedan 2004 gränsar Ukraina direkt till EU, vilket har krävt att EU intresserat sig mer för landet. Ukraina har alltid fruktat konsekvenserna av EU:s utvidgning mer än NATO:s, eftersom man befarat att EU:s visumregler skall skapa nya skiljelinjer i Europa. De långsiktiga effekterna av Schengenreglerna längs den ukrainska västgränsen kan leda till ökade problem med illegala flyktingar och därmed ökade problem med smuggling, trafficking samt minskade möjligheterna till gränshandel för de fattiga regionerna i västra Ukraina.

 

EU kan inte längre blunda för Ukraina

EU:s svar på de ukrainska farhågorna och de nya grannländerna efter utvidgningen blev den nya grannskapspolitiken (European Neighbourhood Policy, ENP) med avsikt att knyta närmare band mellan grannländerna och EU för att tillsammans arbeta mot gemensamma mål som ekonomisk utveckling, regional integration och politisk stabilitet. Den treåriga handlingsplan för Ukraina som EU:s ministerråd antog i december 2004 reflekterade unionens position gentemot landet före presidentvalet och blev därför omedelbart överspelad av händelseutvecklingen. En uppdaterad version presenterades i början av 2005 och innehöll närmare samarbete om handel, migrationsfrågor och säkerhet, samt stöd till ett ukrainskt medlemskap i World Trade Organization (WTO). Inte ens den uppdaterade versionen nämner dock ett medlemskapsperspektiv för Ukraina – inte ens på lång sikt.

     Hade Janukovytjs valseger med hjälp av massivt valfusk godkänts hade det troligen löst EU:s dilemma. EU kunde då ha fortsatt att förneka Ukraina möjligheten till medlemskap med hänsyn till de demokratiska bristerna och att Ukraina inte visat sig vara en del av Europa. Med Jusjtjenko vid makten, och i synnerhet efter det sätt maktskiftet tillkom, blir det betydligt svårare. Den orangea revolutionen har blivit en symbol för införandet av europeiska värden i Ukraina, något EU i längden inte kan blunda för. Jusjtjenkos seger har redan lett till en positiv impuls för Ukrainas relationer med EU. Frågan är dock vad det substantiellt leder till frånsett uppmuntrande uttalanden och inbjudningar till Bryssel.

 

Dubbla måttstockar?

EU skulle förmodligen kunna ge Ukraina marknadsekonomisk status relativt snabbt, något som är mer av symboliskt natur. Ett ukrainskt medlemskap i WTO skulle också kunna leda till upprättandet av ett gemensamt frihandelsområde mellan Ukraina och EU. En annan lämplig tidig åtgärd som diskuterats är att lätta på visumreglerna, vilket redan lett till protester från Tyskland. EU lär dock inte gå så långt som att uttala ett medlemskapsperspektiv för Ukraina inom överskådlig tid. Detta kan leda till problem för unionen den dag länderna från Balkan blir medlemmar, eftersom EU då kommer att anklagas för att använda dubbla måttstockar. Rumänien, Bulgarien och Kroatien har alla lovats medlemskap från 2007. Även Albanien, Makedonien och Serbien-Montenegro har ett klarare medlemskapsperspektiv än Ukraina, trots att viktiga faktorer som ekonomisk utveckling och etniska relationer snarare måste tala till Ukrainas fördel i en jämförelse. Ukrainas framgångar i lösningen av minoritetsfrågor och landets strävan till goda grannrelationer har hittills inte givit några fördelar i relationen till EU. Tvärtom skulle förmodligen konflikter och kaos ha fört landet högre upp på EU:s agenda tidigare, något valkrisen 2004 blev ett bevis på. Givetvis spelar EU:s hänsynstagande till Ryssland en stor roll att förklara unionens tveksamhet gentemot Ukraina.

 

Meningsskiljaktigheter inom Unionen

För EU:s del innebar Ukraina­krisen också att unionens relationer till Rysslands sattes i fokus samt att de meningsskiljaktigheter inom själva unionen mellan nya och gamla medlemsstater, som kom i dagen under Irakkriget, åter gjorde sig påminda. På ena sidan fanns det nya medlemsstater i Öst- och Centraleuropa med färska minnen av kommunismens förtryck, främst Polen och Litauen, som vill att EU skall engagera sig djupare i Ukraina och öppna ett perspektiv på framtida medlemskap i unionen – om än på lång sikt. På den andra sidan finns de stora medlemsstaterna, främst Frankrike, Tyskland och Storbritannien, som var påtagligt försiktiga i sina kommentarer av valkrisen i Ukraina med hänsyn till att man inte vill hota de goda direktförbindelserna med Ryssland.

     Ukraina är egentligen sannolikt ett mindre problem för EU än vad Turkiet är, men har oturen att ligga efter Turkiet i turordning för tillfället. Precis som för Turkiet måste EU:s ledare och byråkratiska elit komma över en psykologisk barriär och acceptera att Ukraina faktiskt är ett europeiskt land. Men i längden kan inte EU fortsätta att förneka Ukraina rätten till medlemskap, om unionen inte samtidigt vill riskera att förlora i trovärdighet som europeisk organisation. EU kan inte likställa relationerna med ett grannland, vars västra delar ligger i Europas geografiska centrum, med länder i Nordafrika och Mellanöstern. Fram till dess EU:s ledare ändrar uppfattning lär dock Ukraina få fortsätta att balansera med ena foten i öst och den andra i väst.

 

Jakob Hedenskog är forskare vid FOI

 

Segern är vår!
Blivande premiärministern och segerns inspiratör Julia Timosjenko och den nyvalde presidenten Viktor Jusjtjenko.

Foto: Pressens Bild/Maxim Marmur