Oväntade kriser och självklara principer

”Tveksamhet och uraktlåtenhet att handla ligger chef mera till last än misstag vid val av medel.” Så sade/säger arméreglementet. Kungen, intervjuad om Tsunamikrisen, formulerade en följdsats: ”Det är bättre att skicka iväg ambulansen direkt och återkalla den om den inte behövs.”

Det fanns en del som kände sig träffade av detta. Med rätta; rikets högsta ledning fungerade helt enkelt inte godtagbart i krisens början. Om skadeverkningarna i detta speciella fall är svårt att säga något i dagens läge, men man kan lätt föreställa sig krisscenarier då konsekvenserna blir katastrofala.

Förhoppningsvis kommer orsakerna till detta att redas ut ordentligt, genom medborgarkommissionen men också genom insatser av kritiska och uppmärksamma journalister, som inte accepterar att myndigheter lägger locket på under hänvisning till kommissionens utredning.

I detta sammanhang är det angeläget att peka på ett ord som ofta missbrukas i syfte att avfärda kritik. Journalister och kritiker påstås av de kritiserade att vara ute och leta syndabockar, i en situation som kräver nationell samling. Det finns ingen syndabock för en naturkatastrof. Vad saken gäller är att hitta skyldiga till allvarliga misstag, skyldiga genom inkompetens eller slarv eller bristande övning. (Att skyldiga i sin tur utser syndabockar är en helt annan sak).

Men frånsett personliga tillkortakommanden ligger orsakerna till bristerna i ledningen säkerligen i den vidgade hotbilden och det vidgade säkerhetsbegreppet, som har efterträtt det gamla invasionshotet och det därtill anpassade totalförsvaret. Ledningsorganisationen har helt enkelt inte hunnit med i utvecklingen.

Nu kan man ju invända att en tsunami inte har med den nya hotbilden att göra, den skulle ha kunnat inträffa även under det kalla kriget. Men den skulle då troligen inte ha drabbat svenska medborgare på samma sätt. Med globaliseringen kan kriser och katastrofer i avlägsna länder snabbt bli våra, det må vara naturkatastrofer, terrordåd eller krig mellan nya kärnvapenstater.

Under invasionsförsvarets tid fanns väl genomarbetade ledningsprinciper och –organisationer för att sätta totalförsvaret på krigsfot. Beredskapshöjningar och samverkan övades. När det gällde incidenter och kränkningar i fredstid, där tidskraven var höga, var också befäls- och samverkanslinjer väl upparbetade.

Därmed inte sagt att allt fungerade väl, ens under fredsövningar, än mindre att det skulle ha fungerat i kris och krig. Och vid de skarpa större incidenter som inträffade, såsom Gåsefjärden och Hårsfjärden, begicks grava misstag, bl.a. orsakade av att olika instanser inte höll sig till sina roller.

Dock torde i alla fall den politiska ledningen haft en hygglig insikt i problemen i kris och krig och kunskap om sina instrument. Nu, när instrumenten reducerats och ändrats till oigenkännlighet och när repertoaren i form av tänkbara kriser förändrats och vidgats och dirigent och orkester inte samtränat, är det upplagt för fiasko.

Av allt att döma har höga vederbörande sent omsider insett behovet av en i vardagslag fungerande krisledningsorganisation, med makt, myndighet och förmåga att snabbt vidta de allra mest överhängande åtgärderna och förbereda fortsatt operativ krishantering.

Till en sådan organisation borde Försvarsmakten ha ett och annat att bidra. Både i fråga om organisatoriska erfarenheter och om sådana principer som formulerades i arméreglementet och av HM Konungen. Det är egentligen bara sunt förnuft, men detta kan stundom komma bort i byråkratins irrgångar.

Försvarsmakten kan bidra med ytterligare en kunskap – behovet att öva krishantering, inkluderande alla nivåer. Först därigenom fås systemen att fungera, bibringas nyckelpersoner erforderliga insikter – och avslöjas oacceptabel inkompetens.

Men – det räcker inte med en aldrig så väl fungerande ledningsorganisation, om det inte finns något att leda. Indianer, inte bara hövdingar. Finns det tillräckligt många och tillräckligt dugliga människor som skall göra jobbet på fältet?