Kerstin Castenfors:

De militära systemen lockar till sig inkompetensen

Är en alltför brutal potträning i tidiga barnaår den bakomliggande förklaringen till militär inkompetens?

Denna fråga ställer man sig stillsamt när man som läsare tar del av författaren Norman Dixons bok Misslyckandets män: Om den militära inkompetensens psykologi. Boken som ursprungligen gavs ut 1976 i sin engelska version har nu kommit i svensk översättning och ges ut av Bokförlaget Nya Doxa (2003).

Författaren är f.d. brittisk yrkesofficer och professor emeritus i psykologi vid University College i London och har med hjälp av ett antal fallstudier som daterar sig från Krimkriget och fram till andra världskriget studerat brittiska fältherrars förmåga att leda i strid.

Glättig och destruktiv energi

Genom resonemang som främst tar sin grund i psykoanalytisk teori har författaren bland annat försökt svara på frågor som kretsar kring varför underlydande i vått och torrt lytt och låtit sig ledas av män som endera uppvisat en förlamande passivitet och brist på aggressiv anda eller också en förödande äregirighet parad med en förfärande okänslighet för andras lidande.

Författaren ställer följdfrågan hur det kan komma sig att också de mest odugliga och reaktionära ledare kunnat röra sina mäns hjärtan till den grad att de gav sig ut i striden med en glättig och destruktiv energi som emellanåt kunde växa till orkanartade proportioner.

Författaren är väl medveten om att sammankopplingen mellan psykologi och militärhistoria är kontroversiell och i fler än ett avseende minerad mark, vilket trots detta inte hindrar honom från att guida läsaren på en både roande och oroande – och många gånger till och med halsbrytande – resa genom hundra år av brittisk militärhistoria.

Författaren begränsar dock inte i alla stycken sitt urval av militära ledares nationalitet och krigsskådeplatser till det brittiska och håller sig inte heller helt till perioden mellan Krimkriget och slaget vid Arnhem1944, utan gör även utvikningar till allt från resonemang kring Napoleons ledaregenskaper till invasionen i Grisbukten 1961.

Djupgående störningar i jaget

Boken består av tre delar där den första beskriver ett antal fältslag som utspelar sig mellan åren 1853 och 1945. Den andra delen upptas av en analys av faktorer som författaren ser som förklaring till de skeenden som han studerat. I den tredje delen ger författaren exempel på vad han kallar tidens sämsta och bästa militära befälhavare. En omfattande och ambitiös notapparat och bibliografi avslutar boken.

Den svenska översättningen är välgjord men några missar finns, vilket påpekas i ett efterord. Bland annat har läsaren svårt att följa resonemang som ibland rör begrepp som militarism lika med ”militäriskhet” och ibland något som underförstås vara ”det militära”.

Som i de flesta fall är det eländet som intresserar mer än framgången och detta visar sig även i denna bok. Skildringarna av de strider som utkämpades mellan Krimkriget och slaget vid Arnhem är just exempel på detta. Författaren ställer här upp hypotesen att militär inkompetens hänger samman med förekomsten av auktoritära personlighetsdrag. De värsta eller de minst kompetenta militära ledarna torde i enlighet med författarens resonemang ha en personlighet som manifesterar djupgående störningar i jaget i form av stelbenthet, halsstarrighet och dogmatism tillsammans med undfallenhet och passivitet som tar sin grund i fruktan för att misslyckas. Omvänt torde kännetecknen på hög kompetens höra ihop med just frånvaron av auktoritär personlighet och ett allmänt robust jag. Utifrån denna hypotes genomför författaren sedan sin analys av ett antal militära ledare. Detta med militära ledare förtjänar en särskild kommentar på grund av att författaren i genomlysningen enbart sysslar med de högsta militära ledarna d.v.s. generalskapet.

Mer piska än morot

I sin tillbakablick och analys förlägger författaren en del av skulden till den militära inkompetensen till rekryteringsgrunden. Till detta kommer tidsandan, men som främsta orsak anger författaren den auktoritära personlighetens effekter på det militära systemet och omvänt ett auktoritärt systems effekt på personligheten.

Han ställer sig med andra ord frågan om det är det militära systemet som skapar misslyckandets män eller om det är misslyckade män som skapar det militära systemet?

I sina resonemang kring den auktoritära personligheten uppehåller sig författaren länge vid vad som allmänt kallas socialisationsprocessen eller den tidiga fostran som barn blir föremål för. Han menar att går något snett i personlighetsutvecklingen under de tidiga barnaåren, är grunden lagd för det den auktoritära personligheten. Det är värt att hålla i minnet att rekryteringsgrunden för officerare under den period i historien som författaren skildrar, utgjordes av en kategori individer som, i stort sett i total avsaknad av närvarande mödrar och fäder, fostrats i en sann viktoriansk anda av en jämn ström lätt utbytbara barnsköterskor och informatorer och inte minst genom det brittiska internatskolesystemet.

Att snabbt och enkelt förändra en späd varelse som från början drivs av den ytterst primitiva så kallade lustprincipen, till att bli behärskade, ”snygga”, disciplinerade och ordningsamma individer var målet för fostran. Medlen var mer piska än morot.

Den auktoritära personligheten har enligt författaren sin grund i denna tidiga prägling liksom att effekterna av denna prägling förstärks eller överdrivs i vuxen ålder. Författaren menar vidare att den auktoritära personligheten dras till och finner trygghet i system som är uppbyggda kring begrepp som lydnad och underkastelse. Han menar också att systemen i sig i sin tur förstärks av medlemmars auktoritära personlighet. Som exempel anger författaren det hierarkiskt uppbyggda och strängt formalistiska militära systemet.

Halsbrytande men roande resonemang

Militära organisationer har med andra ord en särskild benägenhet att locka till sig individer med en personlighet som kan visa sig vara katastrofal på höga chefsnivåer. Teoretiskt sett skulle misstag på militära chefsnivåer kunna förebyggas om de bakomliggande orsakerna uppmärksammades, menar författaren.

Det gäller att hålla i minnet att boken ursprungligen skrevs på 1970-talet när allt tal om gener och arv i princip var portförbjudet inom de sociala vetenskaperna. Författaren dristar sig dock i bokens sista avsnitt att referera till studier som pekar på ärftliga faktorer i ”konservatismen” men låter inte detta rubba de ursprungliga hypoteserna. Intressant att notera är vidare författarens påpekanden att de flesta generaler när de väl når generals rang är män i hög ålder. Exemplen visar att många av de militära ledare som ingått i analysen varit män i 60-årsåldern och äldre. Författaren frångår följaktligen i ett andetag sitt resonemang om att passivitet och beslutsoförmåga är ett resultat av hämningar i personlighetsutvecklingen i tidig barndom och föreslår istället att detta skulle ha med den höga ålderns bristande kraftfullhet att göra. Här har författaren än en gång svårt att hålla sig till sina hypoteser.

När det gäller exemplifieringen av bästa och värsta ledare framgår inte hur urvalet har gjorts. Beskrivningarna är ojämna både i fråga om volym och analysdjup. I vissa fall, som exempelvis i beskrivningen av Hitlers personlighet, ger sig författaren in på resonemang som bidrar till bokens halsbrytande men samtidigt roande innehåll. Exempelvis ger han Hitlers förmodade avsaknad av en testikel skulden för dennes förkärlek för storstilade byggnadsverk!

Amatörmässig elit

När det gäller att förklara orsakerna till den militära inkompetensen är det inte bara psykoanalytisk teori som författaren grundar sig på. Han resonerar även i termer av rollkonflikter och urvalskonflikter och menar att många militära misslyckanden kan förklaras med de oförenliga roller som militära ledare måste kunna spela, alltifrån att vara heroiska ledare till byråkrater och politiker. Han menar också att militära ledare blivit utvalda för egenskaper som inte står i paritet till de uppgifter som de förväntas utföra och att ”militära frågor [har överlåtits] till en aristokratisk, rik men väsentligen amatörmässig elit där ledarna rekryterats till den militära hierarkin utifrån deras rikedom, samhällsställning eller rykte att passa in snarare än utifrån sin kompetens”.

Författaren menar att det återstår att visa att samtliga uttryck för inkompetens har en gemensam etiologi¹ som kan förstås i termer av militära organisationers karaktär och vissa drag i människans personlighet.

Grundläggs före femårsåldern

Det är numera en allmänt hållen uppfattning att en människas psykologiska sammansättning är resultatet av två faktorer – hennes genetiska arv och hennes erfarenheter i livet. Även om konservatism kan ärvas, som författaren försiktigtvis uttrycker, hävdar han att det i hög grad är individens erfarenheter i livet som grundlägger personligheten och att den auktoritära personligheten grundläggs under den period då man är som mest formbar i sin utveckling och då erfarenheterna i livet utövar mest inflytande, d.v.s. före fem års ålder. En stor del av socialisationen under denna tid rör toaletträning. Författaren uttrycker att han är väl medveten om att den minsta antydan till att en generals personlighet, lika väl som någon annans, kan bära prägel av hans potträning, kan få människor att falla i nervöst fnitter. Han faller emellertid inte till föga för detta och tvekar inte att hävda att den typ av karaktär som mycket ofta återfinns inom det militära etablissemanget d.v.s. personer som är snåla, njugga, pedantiska, punktliga och bundna av småskuren självbehärskning är konsekvenser av ett strängt potträningsschema under tidiga barnaår. Logiken i dessa enkla påståenden förefaller författaren oantastlig.

Hur blir den nya generationens officerare?

Vad drar författaren för slutsatser av detta till den situation som rådde på 1970-talet? Författaren menar att den militära inkompetensens karaktär och de kännetecken som skiljer kompetenta högre chefer från inkompetenta har uppvisat en påtaglig brist på variation genom åren trots förändringar i de andra faktorer som formar historiens lopp.

Vad kan då detta tänkas leda till när tidsandan förändrats till dagens situation och när det militära systemet förändrats närmast till oigenkännlighet? Vad kommer då oviljan till förändring, oförmågan att ta till sig nya kunskaper liksom oförmågan att reagera på något oväntat, som författaren hävdar kännetecknar det militära etablissemanget, att innebära för det framtida högteknologiska försvaret där förändringsbenägenheten kommer att vara ett huvudkriterium för framgångsrik hantering? Istället för att reducera möjligheterna till misstag öppnar övergången kanske snarare dörren till nya och större sådana.

En reflexion som följer på detta kan formuleras så här:

Om teorierna om den auktoritära personligheten är förklaringen till det militära systemets brister, kan hoppet kanske ställas till dagens icke pottränade ”Pampers”-generation som i princip själva tar av sig blöjorna och går på toaletten när de väl är mogna för detta. Vad blir det för sorts generaler av sådana barn? Utvecklas de kanske till det som författaren benämner ”den autonoma personligheten” d.v.s. den goda, jagstarka och förändringsbenägna individ och ledare som skall rädda det militära systemet åt framtiden?

Kerstin Castenfors är fil lic. i psykologi och verksam vid FOI Avdelningen för Försvarsanalys

Norman Dixon: Misslyckandets män: Om den militära inkompetensens psykologi. Bokförlaget Nya Doxa 2003.

¹ Vetenskapen om sjukdomars orsaker och uppkomst