Olof Santesson:

Vi får inte nöja oss med enkla lösningar

En KBM-studie i retorik

Krigspropaganda fungerar. Går vi verkligen på vad som helst? Ja, somliga påstår att vi blott alltför lätt låter oss övertygas av skickliga retoriska grepp som mången gång har mycket litet med sanningen att göra. Och hjälplöshet duger inte. Vi måste tvärtom värja oss genom att förstå hur hotbilder kan kommuniceras. En sådan analys ingår som en viktig del av samhällets krisberedskap, anser den nya Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och bidrar själv med en Irakstudie om retorik och propaganda.

Det skall med en gång sägas att George W Bush och hans republikanska administration inte kommer särskilt väl ut ur professor Brigitte Mrals granskning We’re a peaceful nation – Krigsretorik efter 11 september. Här redovisas från kampen mot terrorismen förenklingar, vilseledanden, knep, falsifieringar och rena lögner; det finns mycket att botanisera i.

Författaren presenteras själv i KBM:s tidskrift Krisberedskap nr 4/2004 som innehavare av landets första lärostolsprofessur på området retorik vid Örebro universitet. Är det då verkligen är så illa beställt med svenskars motståndskraft mot krigsretorik? I studien sägs vi ju tvärtom hysa en hälsosam skepsis mot patos och känslosamma ord.

Starkt värderande

Skolämnet speech på det amerikanska skolschemat syftar enligt Brigitte Mral till att lyfta fram talarens mer ytliga färdigheter. ”Hos oss är retorikens främsta uppgift att kritiskt granska det som sägs och visas upp”, hävdar hon. Och det är viktigt. ”Avsaknaden av analyser och tolkningar är en fara för demokratin.”

Vad Brigitte Mral har funnit i Bushadministrationens krishantering är ett mycket medvetet arbete med nyckelbegrepp, värdeord och metaforer. De begrepp som myntas – och lätt övertas av medierna – ger anvisningar om hur verklighet och hot skall hanteras. Själv skriver hon att det ”alltid” är ett tvivelaktigt företag att starta ett angrepp på ett annat land, vilket kanske inte alla skulle vidgå. Och är krig ”alltid ett osäkert företag”, där det gäller att övertyga människorna om dess nödvändighet och ena nationen?

Texten är starkt värderande. När demokratiska länder går i krig bör man enligt professor Mral kunna kräva en öppen redovisning av skälen för krigets eventuella legitimitet i stället för en indoktrinering ”avsedd att med alla medel, även bedrägliga, skapa och omskapa våra känslor, motiv och resonemang”. Makthavare har ju också insett att de kan kringgå medier och tala direkt till medborgarna via exempelvis Internet.

”Just i detta krig var propaganda mycket viktigt eftersom motståndet mot kriget var stort och motiveringen att ge sig in i det ena eller andra landet var svårfunnen”, fastslår professor Mral. Fram till den 11 september hade Bush av många setts som en lättviktare och alls ingen talare. Man gjorde narr av hans syntax och kunskapsbrist. Presidentens handlag omedelbart efter terrordåden mot World Trade Center i New York och Pentagon var skakigt, men så fick hans rutinerade medhjälpare och talskrivare upp farten. Redan innan dag ett var över hade han börjat formulera en Bushdoktrin: han skulle inte göra någon skillnad mellan dem som utförde terrordåd och dem som var deras beskyddare.

USA var i krig, det var inte tal om att definiera läget som massmord, en kriminell handling. Författaren betecknar detta som ett retoriskt val med många följder, främst krav på nationell enighet och frånvaro av kritisk belysning. (Den brittiske premiärministern Tony Blair var i början försiktigare och nöjde sig med att tala om attacker och en tragedi.)

Terrorhandlingarna var utslag av ondska, hette det redan den 11 september. Och den 14 september höll Bush i Washington National Cathedral ett tal som en av talskrivarna betecknar som ”fulländat”. Nu gällde det att befria världen från ondska. Att förgöra både ondskans representanter och deras talibanska beskyddare var fullt legitimt. Fega motståndare var lovligt byte, lömska rovdjur som skulle jagas.

Retorisk begåvning

Alltjämt gjorde Bush misstag i början, talade om korståg och han skulle få tag i Usama bin Ladin ”dead or alive”, något som gav ett omoget intryck. Men författaren verkar ansluta sig till mångas uppfattning att vändpunkten kom med det s.k. Ground Zero-talet på platsen för terrordådet på Manhattan, där presidenten spontant insåg vad läget krävde. Scenen där han klappade om en grånad brandman är enligt Brigitte Mral central. Den visar en retorisk begåvning i sättet att ta folk och tillvarata scenen. Och det blev början till en omvärdering av presidentens ledarförmåga.

Nästa stora tillfälle gavs den 20 september, när Bushs kanske viktigaste rådgivare Karl Rove kom på att presidenten skulle framträda inför kongressen. Här, i ett framträdande av Bush som erinrade om Franklin Roosevelts efter Pearl Harbor, föddes ett nytt påstående, utifrån friheten som en amerikansk egenprodukt: ”Freedom and fear are at war.” Ett något mystiskt motsatspar, men uppskattat av Vita huset.

Och nu skulle rättvisa skipas, ytterligare en anknytning till centrala amerikanska begrepp. I ett krig som framställdes som extraordinärt formulerade enligt författaren Bush sig som på en gång polis, åklagare, domare och bödel.

Religiöst språkbruk

I denna kombination av krigsförklaring och beredskapstal var USA återigen det utvalda landet, nu med en historisk mission att befria världen. Fram träder här en gammaltestamentlig syn om gott och ont. Hos Bush verkar det religiösa språkbruket mer genuint än hos företrädarna; han fungerar och uppfattas som ett slags överstepräst.

De påbörjade stridshandlingarna i Afghanistan beskrivs av Bush inte bara som ett försvar – nog så vanligt – utan även som ett fredsprojekt. Endast militära mål skall angripas. Frågan är dock om inte Brigitte Mral övertolkar beteckningen av aktionen som en ”mission”. Numera är begreppet snarast ett fackord och knappast en uppifrån kommande uppgift och därför extra hedervärd.

I ett mellanspel framträder både Laura Bush och Cherie Blair: nu är det talibanernas kvinnoförtryck som frammanar aktionen i Afghanistan. Kvinnoförtrycket ingick dock inte som en prioriterad uppgift när Bush efter den militära framgången mot talibanerna håller sitt State of the Union-tal 2002. Då nämns i stället för första gången massförstörelsevapen i samband med att presidenten betecknar Nordkorea, Iran och Irak som ondskans axelmakter.

Metaforen anknyter förstås till Tyskland, Italien och Japan under andra världskriget. Kulmen nås med Irak, men genom hopkopplingen med de två andra hoten tycker författaren att saken framstår som mer hotfull än om Bush nämnt Irak som huvudfienden.

Massförstörelsevapnen

Hösten 2002 avfyrar Bush flera beredskapstal om ett växande hot från Saddam Hussein. I Cincinnati håller han en skenbar dialog med det amerikanska folket, till formen som svar på frågor människor ställer sig. Saken brådskar, eftersom ”man vet” att irakiern har farliga vapen, och då är det ingen mening att vänta tills han får f ler.

Vi vill inte att den rykande pistolen skall vara ett svampmoln, säger säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice till CNN, och även Bush använder pistolbilden. Brigitte Mral skriver att ”den snitsiga kombinationen av en westernsymbol för genomförda illdåd och kalla krigets nukleära ikon är visuellt stark”. Men rör det sig inte snarare om en bild från deckarböckernas värld, aktuell i sökandet efter massförstörelsevapen?

Särskild uppmärksamhet ägnas på goda grunder åt Colin Powells en och en halv timme långa tal i FN den 5 februari 2003, där han presenterade fakta i målet. Professor Mral finner själva bevisföringen ”argumentationstekniskt intressant” med ”en anhopning av exempel, ett överflöd av fakta, bilder, citat och påståenden”. Enbart genom sin mängd väckte de en känsla av trovärdighet, skriver hon. Här rör det sig enligt klassiska retoriska insikter om det mest effektiva bevismaterialet.

Powell ville inskärpa att Irak inte hade varit samarbetsvilligt (bl a när det gällde FN:s inspektörer) och därför underförstått hade att vänta ”allvarliga följder” enligt säkerhetsrådets resolution 1441. Brigitte Mral skriver om utrikesministerns djupa engagemang, om hans emfas bakom orden med hjälp av gester, pauseringar och röstvariationer. Hon nämner hans retoriska frågor (utan förväntan på svar), ironier, indignation, anhopningar av hotbilder, skenbara exakthet och vaga påståenden.

Genom att det är Powell med sin trovärdighet som står för bevisföringen finns det föga anledning att misstro den, heter det i skriften. Har det då ingen betydelse för analysen att Powell just här rör sig på säker mark eftersom Irak faktiskt hade uppträtt undvikande och bedrägligt under tolv år? Omvänt, visst var det väl så att inte heller Powell blev särskilt trodd. Retoriken fungerade faktiskt illa, men det är något som sällan diskuteras i KBM-analysen.

Orwellskt nyspråk och subjektsfel

De retoriska greppen hos Bushs bundsförvant Blair skärskådas, när han i februari 2003 vid en Labourkonferens bemöter väldiga antikrigsdemonstrationer med en påminnelse om Nationernas Förbunds oförmåga att hejda det fascistiska Italiens överfall på Abessinien. Han visar förståelse för demonstranterna men det sker med svårbemötta känsloargument om kriget som det mindre av två onda ting. Författaren anser att Blair faktiskt beskyller fredsdemonstranterna för att vara inhumana, medan det stundande kriget framställs som en humanitär handling, en begreppsförvirring som för tankarna till George Orwells ”double talk”.

Orwellskt nyspråk finner Brigitte Mral ”närmast klassiska exempel” på, när hon granskar uttalandena från Bush, Blair och Spaniens José Maria Aznar på Azorerna två dagar före Irakkrigets utbrott. Nu tecknas det kommande anfallet som påtvingat våld. Men får verkligen en retorikprofessor skriva att ”Efter att återigen ha utmålat Saddam Hussein som roten till allt ont och som ansvarig för alla negativa följder framställs koalitionens framtida agerande som en enda stor hjälpaktion”? Det kan inte gärna vara USA-alliansens agerande som utmålar diktatorn!

När väl invasionen har startat finner författaren rader av förskönande exempel i Bushs krigstal. Auditoriet skall förmås att tro att det ”oundvikliga” som sker mot en grym motståndare är en kliniskt ren krigföring som befriar det irakiska folket från tyrannen i Bagdad. Ett tema hos Bush är att är ett ”arbete” som skall utföras – enligt Brigitte Mral riktat mot amerikaners självbild av att vara ett flitigt folk. Enligt ett annat anslående tema tecknas aktionen i termer av sport och lek, exempelvis i kortleken med diktaturens 55 mest ökända företrädare. Men är det sistnämnda verkligen ”ett retoriskt genidrag”? Nog måste somliga ha ansett det bara fånigt.

Objektiv analys eller debattinlägg?

Slutligen kommer vi till Bushs segertal den 1 maj 2003 på hangarfartyget Abraham Lincoln.

Här gäller det att kamma hem en exempellöst snabb väpnad framgång och samtidigt inskärpa att kriget mot terrorismen fortsätter. Analysen är här något oprecis men pekar knappast på några flagrant klandervärda propagandagrepp från Bush.

Den retorikintresserade har mycket att hämta. Halva boken är en ordagrann återgivning av alla de tal som har dissekerats på ett medryckande sätt.

I en epilog försöker Brigitte Mral förklara varför traditionell krigspropaganda fungerar i ett kritiskt massmediasamhälle med välutbildade medborgare (en beskrivning som nog få förknippar med dagens USA). Hennes tentativa svar är att enkla lösningar tacksamt tas emot i en hotfull krissituation med många komplicerande faktorer. Men, skriver hon strängt, vi borde ha kommit längre än att nöja oss med enkla svartvita lösningar.

Att stärka vår demokratiska medvetenhet och ansvarskänsla är lovvärt. En sista fråga ändå: skulle analysen ha blivit annorlunda utifrån exempelvis en i grunden positiv bild av att världen har blivit kvitt Saddam Hussein? Kan retorik granskas akademiskt värderingsfritt eller är det önskan att spåra upp förkastlig propaganda som sporrar forskarna. KBM-skriften blir oss nog svaret skyldig.

Brigitte Mral: ”We’re a peaceful nation” – Krigsretorik efter 11 september, KBM:s temaserie 2004:5. (125 sidor)

President George W. Bush poserar gärna i rollen som överbefälhavare, här på en marinkårsbas 2004 där han sade: ”... one of America’s greatest blessings is the men and women who wear our nation’s uniform.”

Foto: Official USMC photo by Cpl. Samuel Palmer