Bo Hugemark:

Konferens om katastrofer och kriser

Tsunamin och orkanen Gudrun rörde om rejält i Folk och Försvars planer för årets Rikskonferens. Arrangörerna lyckades över hövan väl möta den nya situationen.

”Konungariket Sveriges försvar”. Den frasen har använts många gånger utan att egentligen betyda något särskilt. När en av paneldeltagarna i Sälen sade det, gick emellertid ett muntert sus genom församlingen. Alla associerade plötsligt till det faktum att konungen under Tsunamikrisen tagit det moraliska befälet över nationen.

Att kungen också deltog i konferensen under en dag var emellertid planlagt sedan lång tid och inte föranlett av den mediala uppståndelsen under de föregående veckorna. Men närvarande journalister tog givetvis tillfället i akt att vid den presskonferens som kungen gav efter sitt anförande försöka få kommentarer bl.a. till Marita Ulvskogs kritik. Frågor som han turnerade skickligt. Och utöver idén om att man skulle kunna använda sig av fictionförfattare för att förbereda sig för det otänkbara gav han sig inte in i någon förnyad diskussion om hur kriser borde hanteras.

Men naturligtvis blev en diskussion om detta ett huvudtema på konferensen. Med viss nyfikenhet väntade man på vad utrikesminister Laila Freivalds skulle säga om de tillkortakommanden i krishanteringen som media rapporterat om. Det blev inte så mycket av självkritik; hon beklagade att hon inte hade klart för sig katastrofens omfattning. Följdfrågan hur det kunde komma sig undvek hon genom den nu vanliga hänvisningen till medborgarkommissionen. I övrigt annonserades skapande av en konsulär beredskapsstyrka vid UD, ett centrum för internationell räddningstjänst i Kristinehamn och ökat samarbete inom EU.

Välgörande rakt var däremot försvarsministerns medgivande att beslut hade fattats för sent och att ansvaret för detta föll på regeringen. Därmed kunde diskussionen fokuseras på hur framtidens krishantering skulle ordnas. Här förelåg ett åttapunktsprogram som framfördes av partiledarna i den borgerliga alliansen. Dess viktigaste punkt var inrättande av en permanent krishanteringsgrupp i regeringskansliet. Försvarsministern stod fast vid den syn hon och utrikesministern tidigare framfört i en tidningsartikel, att låta Räddningsverket vara ledande i krishanteringen, men hon fick inte mycket medhåll. De flesta kommentarer gick ut på att eftersom det i större kriser behövs tidiga politiska beslut borde regeringen ha det operativa ansvaret. Och eftersom det visat sig föreligga uppenbara svagheter i regeringskansliet så var det detta som behövde förstärkas. Oro yppades också från åhörarhåll över att det skulle dröja så länge innan man utrett färdigt att det vid nästa kris åter skulle saknas en fungerande krisledning. Varför inte skapa en liten grupp omgående, som fick börja analysera problemen, koppla upp sambandsfunktioner, skaffa sig sakkunskap om tänkbara hot och våra resurser och ge underlag för att utveckla sig själv?

Det gavs många vittnesbörd om att krishantering – i motsats till regeringsnivån – fungerat bra på många håll, lokalt, regionalt och även på en del centrala myndigheter. Det var påfallande att notera att den organisation som har det längsta perspektivet, evigheten, d.v.s. svenska kyrkan, var kanske den som snabbast vidtog överhängande åtgärder. Kanske inte så konstigt; kyrkans personal vet bättre än byråkrater och politiker att det behövs omedelbar hjälp åt människor i kroppslig och själslig nöd.

Uppgifter för Försvarsmakten?

Försvarsmaktens representanter låg förvånansvärt lågt i diskussionen om krishantering. De borde ha haft en del att lära ut om operativ ledning och beredskapshöjningar. Eller har de inte det längre? Har erfarenheter och kunskaper redan gått förlorade i skrotningsprocessen?

Man kunde också höra viss undran över Försvarsmaktens låga profil i den konkreta hanteringen av kriserna. Efter Tsunamikatastrofen gjordes uppenbarligen ett medvetet val att inte försöka knipa opinionspoäng genom att gå ut och erbjuda sina tjänster. I Gudruns spår gjorde förvisso militären stora insatser men talade inte så mycket om det.

Kanske har tystnaden ett sammanhang med en sak som försvarsministern tryckte på: Stöd åt det civila samhället är inte dimensionerande för Försvarsmaktens utveckling. Det var en princip som borde ha diskuterats och som är diskutabel. En sak är att den nämnda uppgiften inte skall få kosta extra eller inkräkta på förmågan till väpnad strid. Men det kan alltid finnas alternativa, eljest likvärdiga lösningar som skiljer sig åt just i aspekten möjlighet att stödja samhället. Varför skulle inte detta få vara styrande likaväl som kommunalpolitik?

Många talade om att nästa kris kommer att vara annorlunda. En möjlighet var naturligtvis ett större terroristdåd. Det var dock ett hot som framstod som tämligen diffust; Sverige var inte något primärt mål, hävdade Säpos analytiker. Men överste 1 gr Kim Åkerman från Kungl. Krigsvetenskapsakademien höll inte med. Vad händer om en dag svenska soldater i Afghanistan fångar bin Ladin frågade han retoriskt och försummade sedan inte något tillfälle under konferensen att peka på vikten av att Försvarsmakten engagerades i att möta terrorhot och att detta måste och kunde börja övas nu. Han utvecklar sina tankar i en särskild artikel i detta nummer av vårt försvar.

Det mest osannolika hotet

Militärer anklagas ofta för att planlägga för det förra kriget. Men det är inget specifikt militärt. Senare års fokusering på terrorism är naturligtvis betingad av 11 september, Bali, Madrid samt alla terrordåd i Israel och Irak. Och de kriser som diskuterades var gårdagens.

Det hot som inte diskuterades var det från igår som aldrig materialiserades: ett större väpnat angrepp. Det står i försvarspropositionen och medgavs av försvarsministern att vi måste kunna möta ett sådant på sikt; det var därför vi nu höll oss med ett större försvar än vad som var omedelbart erforderligt. Konstigt nog sade hon att regeringen snart skulle avskaffa den s.k. anpassningsdoktrinen. Eftersom dess innebörd just är att man skall kunna rusta upp om ett nytt hot växer upp, kan man misstänka att det inte tänkts färdigt.

En möjlighet är förstås att försvarsministern menade att dagens – enligt henne överdimensionerade – försvar skulle vara tillräckligt, i kombination med den hjälp utifrån som hon hänvisat till i en radiointervju tidigare. En ungdomspolitiker frågade om hon verkligen menade att det var från FN man skulle begära och få sådan hjälp. Jodå, ministern stod fast därvid och nämnde inte de mera realistiska alternativen NATO eller EU. Det framstod tämligen apart mot bakgrund av den diskussion som förts tidigare under konferensen om problemen att få FN-mandat för väpnade ingripanden.

Men även dessa försiktiga resonemang om väpnat bistånd utifrån var ett steg mot ökad realism – tidigare har sådana självklarheter varit tabubelagda. Kanske var det detta som föranledde moderatorn Ulf Wickbom att till ÖB efter dennes tal ställa konferensens mest avslöjande fråga: Var det möjligt att planera en försvarsmakt som i krig är beroende av hjälp utifrån, utan att ha uttryckliga säkerhetsgarantier? ÖB försökte ta sig ur frågan genom att hänvisa till att säkerhetspolitiken var statsmakternas sak, men Ulf Wickbom släppte inte taget: frågan gällde hur ÖB såg det som ansvarig för planeringen av Försvarsmakten. Varefter ÖB svarade kort och kärvt: ”Nej.” Att detta inte blev stora tidningsrubriker är kanske ett symtom på att tankar på militära hot ligger fjärran.

Att själva hotet ligger långt borta var en etablerad sanning. Tio års nådatid – minst – är numera en allmänt accepterad förutsättning. Men vilka möjligheter har vi att utnyttja denna nådatid om läget försämras och det tar fem år innan vi samlat oss till ett upprustningsbeslut, givet nu beslutade grundorganisation som bas? Den frågan fick ÖB från auditoriet. Han avstod från att ge några siffror för hur stora styrkor som skulle stampas ur marken men gav en siffra som sade allt: Det tar 12 år att utbilda en bataljonschef.

Försvarsbeslutet redan överspelat?

I sin beskrivning av Försvarsmaktens utveckling på närmare sikt strävade ÖB efter att anslå en optimistisk grundton men kunde inte underlåta att avslutningsvis framföra att flera av de förutsättningar han för ett år sedan angav som nödvändiga för en balanserad ominriktning av Försvarsmakten inte var uppfyllda. Bland annat hade han blivit tvungen att göra fel beträffande personalförsörjningen, ledande till att man nu skulle tappa de yngsta officerarna.

Skakande var ÖB:s påpekande att nästan alla funktioner inom Försvarsmakten låg ”nu kvantitativt på, eller under, vad som långsiktigt är kritiska gränser”.

Denna mörka bild gjorde kanske försvarsministerns svar på åhörarfrågan ”Hur länge håller försvarsbeslutet?” mindre alarmerande. Svaret var tämligen brutalt: vi fattar inte längre långsiktiga försvarsbeslut utan försvaret är underkastat en normal årlig budgetprocess. Det var kanske en beskrivning av hur det i praktiken gått till sedan länge; de svarta hålen har kommit tämligen omgående. Men nu var de uppenbarligen redan här.

Folkrättens återvändsgränder

I och med att Försvarsmakten nu främst inriktas på internationella operationer var det ett givet inslag i konferensen att diskutera förutsättningarna för dessa, såväl de politiska och praktiska arrangemangen – med tonvikt på EU – som de folkrättsliga. Beträffande sistnämnda angav utrikesministern tonen med sitt konstaterande att statssuveränitetsbegreppet har ändrats, att staten har skyldighet att skydda den enskilda individen och att folkrätten skall skapa legitimitet för världssamfundet att ingripa när staten inte lever upp till dessa förpliktelser.

Grundproblemet härvidlag är att sådana ingripanden, humanitära interventioner, har hängts upp på FN-mandat. Alla inser att ett ingripande mot folkmord kan komma att stoppas av ett veto i säkerhetsrådet. Och vi har färska exempel på hur ohyggligheter kunnat ske på grund av att veto lagts eller man förstått att så kunde ske: Rwanda och Darfur.

Frågan blev föremål för inträngande diskussion av bl.a. f.d. statsministern Ingvar Carlsson och f.d. rättschefen i FN Hans Corell. Det ligger i frågans natur att man hamnar i ideliga återvägsgränder. FN:s auktoritet som folkrättens uttolkare och utövare får inte rubbas. Men man kan heller inte stå overksam och se hur folk slaktas eller torteras. Utrikesministern sade att man alltid skulle söka säkerhetsrådets godkännande av en fredsframtvingande operation. Men vad gör man om man inte får detta? På den frågan gavs inget svar. Det är svårt att väja för slutsatsen att många människors öde är beroende av att någon behjärtansvärd stormakt sätter sig över en folkrätt som har sina rötter i en helt annan värld än dagens.

Bo Hugemark är tidningen vårt försvars redaktör

En avspänd statschef håller presskonferens.

Foton: Bo Hugemark

Paneldebatt om krishantering. Från vä: Leni Björklund, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Peter Eriksson, Göran Hägglund, Lars Leijonborg.

Utrikesminister Laila Freivalds.

ÖB Håkan Syrén hade anledning att se betänksam ut.