Olof Santesson:

Pressad USA-militär stretar på vansklig stråt

Nu räcker det i Irak! Amerikaner vill få hem sina soldater. Den imponerande irakiska valuppslutningen den 30 januari 2005 har stärkt kraven på uttåg från ett företag som har pressat personalresurserna som aldrig förr i modern tid och som spränger alla kostnadsvallar. Trupperna lär ändå bli kvar de närmaste åren. Och samtidigt som delar av försvarsmaktens verksamhet har övertagits av civila företag kan det hemma och globalt bli frågan om nya och delvis vanskliga uppgifter.

USA:s ambitioner är stora och snarast växande. Men världens starkaste krigsmakt har problem. Delvis är de av finansiell art. Hur angelägen den just omvalde president George W Bush än är att stärka USA-försvaret har han sagt sig vilja åtgärda obalansen i supermaktens affärer. Därmed tvingas han banta i anslagsäskandena.

Rörelseriktningen mot ett lättrörligare försvar fortsätter – för arméns del med allt fler nyorganiserade brigader på de traditionella divisionernas bekostnad. Försvarsminister Donald Rumsfeld visar inga som helst tecken på att vilja lätta på tyglarna. Kvar står att det kommer att skäras i försvarsbudgetarna för åren 2006-2010.

Utbyggnadstakten bromsas när det gäller nya system. Drabbade är flygvapnet med dess Advanced Fighter F/A-22 Raptor liksom flottan, som lär få vänta på ”stealth”-jagare och en förnyelse av beståndet med 58 nukleära ubåtar. Det har även funnits antydningar om att man skulle ta det äldsta av USA:s tolv hangarfartyg, John F Kennedy, ur aktiv tjänst.

I gengäld överförs mot Rumsfelds ursprungliga avsikter resurser till armén. Det är lätt att förstå skälet till ominriktningen. Enklast kan den förklaras med ett enda ord: Irak! Fälttåget våren 2003 klarade man visserligen med färre markstridsförband än de flesta experter ansåg försvarligt. Men snart två år av ockupation har visat att inte ens supermaktens resurser har räckt så som man ursprungligen måste ha hoppats – i den mån man alls planerade för ”efter segern”- fasen.

Oskyddade trupper

Idag vet amerikaner av bitter erfarenhet att ingalunda alla irakier hälsade dem som befriare. Oron i landet fungerar också som en magnet på utifrån kommande våldsverkare. Följderna av ockupationen målas i de mest mörka termer inte bara av administrationens kritiker. Företrädare för CIA konstaterade i början av 2005 att Irak nu har ersatt Afghanistan som övningsterräng för terrorister.

Med sina angrepp mot amerikaner och i princip alla som samarbetar med dem vill terroristgrupper få bort ockupanterna men vänder sig i själva verket också mot möjligheterna till ett demokratiskt Irak som sådant. Dessvärre har även USA:s operationer mot dem ofta varit förskräckande. Intagningen av Falluja hösten 2004 påminner blott alltför mycket om en ökänd kommentar från Vietnamkriget av en amerikansk officer: ”Vi måste förstöra staden för att rädda den.”

Hur illa förberedd den amerikanska armén var för vad som väntade Irak framgår i många soldaters ögon allra mest av bristen på skyddsutrustning. Pentagon förutsåg inte att så många lätta fordon av typen Humwee och lastbilar skulle hamna i den faktiska främsta linjen; de var överlag inte tänkta som stridsfordon.

Nästan desperat har USA-soldater tillverkat improviserat fordonssköldar av pansarskrot för att ha något skydd mot likaledes ofta improviserade sprängladdningar, IED (Improvised Explosive Devices) och eldöverfall. Hemma i USA har industrin fått arbeta för högtryck för att bepansra annars sårbara fordon.

Under april 2005 testas i Bagdad en robot som kan utföra stridsuppgifter. En sådan ”soldat” blir inte trött, hungrig eller törstig, han sörjer inte stupade kamrater – en med andra ord idealiskt uthållig figur.

Inom ramen för arbetet med ”Future Combat Systems” räknar framtidsforskarna i Pentagon med att robotar skall bli ett viktigt inslag bland de stridande förbanden inom tio år. Det här målet har man talat om i trettio år. De mest fantasirika drömmer om stridsrobotar som inte fjärrstyras utan kan uppträda autonomt – en ganska skrämmande tanke.

Bottenskrapade resurser

Med tiden har det också blivit allt tydligare att den amerikanska armén, alltjämt avspeglande det kalla krigets tänkta krav, lider brist på förband för deltagande i samhällsuppbyggnad: enheter för samverkan med civila, ingenjörtrupper, militärpoliser och sjukvårdsförband.

Långt mer än under anfallsoperationerna 2003 krävs det framför allt ”stövlar på marken”, trots att en rad traditionella stöd- och basuppgifter har outsourcats. En betydande del av USA:s mest moderna reguljära förband är därmed bunden av militärt otacksamma ockupationsuppgifter i Irak. Än mer iögonenfallande är hur arméns reserver och nationalgardet har tagits i anspråk och åderlåtits.

Även enskilda reservister, utlovade att endast bli mobiliserade i en nationell kris, har inkallats. Och innan 2005 går mot sitt slut har alla nationalgardets femton mest insatsberedda brigader tjänstgjort i Irak. Inom Pentagon har höjts yrkanden på att gällande maxgräns på tjugofyra månaders tjänstgöring skall slopas. Ett sådant här ianspråkstagande var det tidigare inte tal om. Många befarar att rekryteringen till nationalgardet skall minska drastiskt.

USA:s värsta felgrepp?

Hur länge skall då USA vara kvar i Irak? I den amerikanska debatten var det åtskilliga deltagare som under 2004 krävde ett slut på ockupationen, längtade efter en tidtabell för hemmarsch och hoppades på att en folkvald irakisk regim skulle be supermakten att ge sig iväg. Andra vidhåller att USA inte kan lämna Irak i sticket utan kan behöva bli kvar, oklart hur länge. Segerherren från 2003, general Tommy Franks, har i amerikansk TV sagt att han ”tror kanske tre, fem år, kanske tio år”.

Våren 2005 förefaller Bushadministrationen inställd på att i varje fall stanna kvar 2006 ut. Numerären under valet – 150 000 man – skall nedgå, men man säger sig fortsättningsvis behöva 120 000 man. Hur skall de bäst utnyttjas? En hög pensionerad general, Gary E Luck, har haft i uppdrag att titta på den saken. Han vill framför allt öka satsningen på utbildningen av irakiska säkerhetsstyrkor – här skulle med tiden 10 000 amerikanska soldater ha sin huvuduppgift.

Många har kallat det ett av USA:s värsta felgrepp att ockupationsmakten upplöste hela den irakiska armén efter segern över Saddam Hussein och dennes terrorregim. Hundratusentals soldater ställdes på bar backe, och mängder av vapen kom på villovägar. I dag försöker man anställa före detta officerare i ett nödvändigt återuppbyggnadsarbete.

Blandade irakisk-amerikanska förband

När Condoleezza Rice inför sin utnämning till utrikesminister utfrågades i kongressen angav hon antalet av USA säkerhetsutbildade irakier till 120 000. En av hennes mer beslutsamma kritiker, senator Joseph R Biden, hävdar att antalet någorlunda användbara irakier snarare stannar vid 4 000.

Här förekommer nu ett visst nytänkande hos USA-militären. Man vill organisera små blandade insatsgrupper med irakier och amerikanska soldater, som vid behov skall kunna ges stöd med både artilleri och flyg.

Sådana lösningar med kombinerade inhemska/amerikanska inslag prövades med viss framgång under 1920- och 1930-talen av framför allt den amerikanska marinkåren, med sin doktrin engagerad i den tidens imperialistiska ”småkrig”. Det var en doktrin som inte fick bli förhärskande i USA:s Vietnamkrig. Tidigare erfarenheter blev mest bortträngda, när den amerikanska militärledningen på platsen försökte knäcka motståndarens stridsvilja med massiva operationer.

Inrikes krisuppgifter?

Som världens i särklass ledande militärmakt prövar USA även insatser som sträcker sig utanför de direkta Irakerfarenheterna. Det rör sig om en blandning av vad som skulle kunna kallas defensiva och offensiva åtgärder. De präglas av tankar om hemlandets försvar likaväl som förebyggande väpnade aktioner av Bushs bekymmersamma modell för att befordra demokrati och frihet enligt hans installationstal i januari 2005.

Till det mest uppseendeväckande och vanskliga som har ventilerats i Pentagon hör idéer om att man skulle kunna organisera och sätta in kommandostyrkor i inrikes krisuppgifter. Här skulle det í så fall röra sig om något mycket mer potent än försiktiga framstötar i Sverige om att Försvarsmakten skulle kunna hjälpa till vid storskaliga kriser, förstås under polisens befäl.

Tilläggas kan att Ådalen 1931 inte var något militärt påfund; det var den civila ordningsmakten som begärde och fick militär hjälp med ödesdigra följder. Motståndet finns där hur som helst hos många socialdemokrater och de två stödpartierna.

Inte heller i USA vore det alldeles lätt att tilldela militären ”extralegala” ordningsuppgifter. Det skulle direkt strida mot den akt, Posse Comitatus med förbud mot militära inrikesuppgifter, som infördes 1878, sedan en nyutnämnd president året innan hade hävt ockupationen av den amerikanska Södern efter 1860-talets inbördeskrig.

Mer i den normala militära rollen ligger avsikten att vässa förmågan till självständiga
underrättelseinsatser inom ramen för vad som har benämnts Strategic Support Operations Group.

Pentagon in på nya områden?

Mycket har ju sagts och skrivits om speciella operationer, som ju spelade en central roll i Afghanistan och mindre tydligt i Irakkriget, med ledningen i Tampa, Florida, och en mer hemlig organisation i Fort Bragg, North Carolina, Joint Special Operations Command, där bl.a. arméns Delta-enheter ingår. Men det förefaller tydligt att Pentagon nu vill självt ta över sådana fältuppgifter som hittills har varit CIA:s. Smärtfritt lär det inte gå att avveckla en rivalitet mellan organisationerna.

Viktigt för Washington är inte bara hur underrättelser inskaffas utan även hur omvärlden kan påverkas i samband med supermaktens maktprojektioner och/eller väpnade insatser.

För några år sedan släppte Pentagon visserligen idén om ett eget propagandaorgan, Office of Strategic Influence. Men möjligheten har fortsatt att locka.

På senare tid har åter talats om hur man skulle kunna ta loven av en motparts lägesbeskrivningar med något som har kallats ”Counter Enemy’s Perception Management”. Risken finns att nyhetstjänst dras in i spindoktorers sätt att lägga ut texten i supermaktens informationskrig, för att inte tala om direkt vilseledande och/eller ”svarta” operationer.

Ordföranden i förenade stabsutskottet, general Richard B Myers, har dessbättre visat sig medveten om problemet. För en tid sedan varnade han de amerikanska militärkommandona – som via försvarsministern lyder direkt under presidenten – för tendenser att integrera nyhets/presstjänst med psykologisk krigföring.

Inom Pentagon må det råda spänningar mellan Rumsfeld och generalerna. Det är en laddad fråga att ändra i en stor organisation. Men en sak tyder raden av uppslag på: Irak har uppenbart inte haft samma demoraliserande inverkan på amerikansk militär som Vietnam hade åren efter 1970, innan så småningom en uppryckning inleddes. Här pågår tvärtom mycket på en gång. Är det fråga om en beslutsam modernisering eller dumdristig underskattning av Irakerfarenheterna? Vi får nog vänta lite till och se.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Terroristdåden och bristen på stridsfordon har tvingat amerikanerna till improviserade åtgärder för att skydda soldaterna. Här förser en mekaniker ur marinkåren ett Humvee trupptransportfordon med egenhändigt konstruerat skydd mot attentat.

Foto: Staff Sgt. Bill Lisbon