Sune Ullestad:

Hemvärnet

– viktig resurs mot alla hot

Hemvärnets 65-årsjubileum sammanfaller med en stark reformprocess – minskad numerär, höjd kvalitet och fortsatt viktig roll för vår försvarseffekt.

Idag har vi att göra med en allt yngre 65-åring... För det var ju under beredskapsåren som de som blev kvar hemma, när de fältdugliga inkallades, med stark beslutsamhet och med stöd av viktiga beslutsfattare bildade hemvärnet. Riksdagsbeslutet är daterat den 29 maj 1940. Redan på hösten samma år hade man rekryterat 90 000 man. I början var det si och så med både uniformer och vapen men viljan var det inget fel på. Hemvärnschefen, överste Gustaf Petri, var den store grundaren och pådrivaren. Först 1948 lanserades titeln rikshemvärnschef men Petri befordrades redan 1946, året innan han avgick, till generalmajor.

Långsam förändring

Hemvärnet blev i ordets rätta bemärkelse en folkrörelse. I mitten av 1980-talet, då kriget fortfarande var kallt, nådde man en numerär på hela 120000 man. Kännetecknande för dåtidens hemvärn var att man var starkt knuten till hembygden och att det var ett synnerligen stationärt förband. Varje man visste efter år av träning på samma ställe sin uppgift. De som var med var antingen mycket unga eller tämligen till åren komna. Under lång tid gällde att man inte var tillgänglig för hemvärnet förrän man lämnat värnpliktsåldern. Men det fanns det ändå en möjlighet för den intresserade att vara med genom att bli extra hemvärnsman.

Annat som utmärkte hemvärnet var att förmågorna var begränsade samt att likriktningen var tydlig även om förbanden ofta var skräddarsydda för en alldeles specifik uppgift. Förändring och utveckling gick mycket långsamt. I decennier fick man vara nöjd med att överta den materiel som armén inte längre ville ha. Men det fanns framsynta försvarsområdesbefälhavare och generösa donatorer/sponsorer som försåg sina enheter med prylar som ingen annan hade.

Samma år som hemvärnet bildades tillkom också våra hemvärnsmusikkårer. Till stor glädje för den egna personalen, kommuninnevånare och Försvarsmakten har musikverksamheten under årtiondena också haft en positiv utveckling.

Förtroende och respekt

Tidigt infördes också en modell för medinflytande. Hemvärnet skulle vara en organisation till försvar för demokratiska värden och de som engagerades i verksamheten måste ha rätt attityd och goda bevekelsegrunder för att gå med. Hemvärnets ledare skulle, som personalen i stort, vara ett tvärsnitt av samhället och vara omdömesgilla och ideella. En hemvärnschef eller kretshemvärnschef åtnjöt stort förtroende i kommunen och bland sin personal.

Det ständigt mobiliserade hemvärnet, med vapen och annan utrustning hemma, har alltid haft hög beredskap. Skallgång är en specialitet och alla dessa armar och ben har i åtskilliga sammanhang stöttat samhället vid olika katastrofer eller kriser. Vid skogsbränder, översvämningar, stormar och av människan själv förorsakade miljöolyckor har hemvärnet oftast som en del av Försvarsmaktens stöd till samhället stått på barrikaderna. Värnpliktsförsvaret har skapat synnerligen goda förutsättningar för dessa insatser. Ansvarskännande och yrkesskickliga hantverkare, bönder, industriarbetare, affärsmän eller kontorister har varit en garant för goda resultat. Väl utbildade och tränade ledare har också bidragit till det goda anseende hemvärnet alltjämt har.

Vid företag och kommuner samt vid andra myndigheter och verk startades tidigt driftvärn. Finessen med dessa enheter var att man verkade på sin egen arbetsplats och fick öva på arbetstid. I mitten av 60-talet lanserades idén om ett ”sjöhemvärn” men först efter 20 års funderande och argumenterande började man organisera ”hemvärn med marina uppgifter”. Dessa förband som finns längs våra kuster har båtar för att kunna transportera sig själva i skärgårdarna. Hemvärnet fortsätter dock att vara ”ett arméförband”.

Sjunkande numerär

En viktig grundbult är våra avtalsorganisationer. Idag är de åtta. Deras uppgift är att rekrytera och utbilda specialister för placering i hemvärnet. Personal från Röda Korset, Lottorna och Frivilliga Bilkåren och de andra behöver inte göra värnplikten för att komma med i hemvärnet men de har med sina särskilda förmågor en viktig plats i förbandet. Ungefär 20% av personalen är s.k. avtalspersonal. Och alla är – utan undantag – hemvärnssoldater!

I Vällinge, i Salems kommun, sydväst om Stockholm, huserar sedan 1943 vår egen ”krigsskola” – HvSS. Hemvärnets stridsskola utbildar årligen ett stort antal hemvärnsbefäl och specialister.

Från att i FB 1996 ha fastställt att vår numerär skulle vara hela 125 000 man har riksdagen i försvarsbesluten därefter varje gång sänkt ambitionerna. 90 000 en gång och 170 hemvärnsbataljoner en annan gång. Behovet av denna ”frivilligkår” har under alla omständigheter minskat radikalt. Och personalen har ”förstått budskapet”. 1990 = 113 000 man, 2000 = 72 000 och fem år senare knappt 50 000. Denna utveckling bör tolkas som att kvalitet är viktigare än volym. Men dessutom är det en anpassning till utvecklingen av Försvarsmakten i stort och till våra möjligheter att, med en snabbt minskande rekryteringsbas, kunna rekrytera önskad kompetens.

Det nya hemvärnet

I utredningen ”Hemvärnet efter
2004” som togs av ÖB i april 2004 slogs ett antal grundprinciper för det nya hemvärnet fast:

• vi blir en allt viktigare del av de nationella skyddsstyrkorna

• förbanden ska ha differentierade förmågor och utbildningstid

• hembygdsbegreppet vidgas eller utgår. Vissa enheter blir rörliga medan andra endast blir flyttbara

• förbanden ska se likadana ut i hela landet. De ska vara s.k. typförband med bestämt innehåll och dessutom vara personellt uppfyllda. Enhetliga utrustningslistor knyts till dessa typförband

• utrustning och materiel ska vara av bästa kvalitet och materielanskaffningsplaner införs. Materiel som behövs men inte finns ska kunna nyanskaffas. Huvudbeväpningen är ak 4. Automatkarbinerna modifieras efterhand och förses då med effektiva rödpunktsikten. Även hemvärnet får baskermössa. Fattas bara annat! På den bäres baskertecken m/02 med armétecken

• satsning på rekrytering och grundutbildning är nödvändig men frivilligheten blir kvar

• ersättningarna höjs och ett förenklat system för beräkning och utbetalning införs

• kvaliteten på cheferna måste höjas

• bemanningsansvar för vissa befattningar kvarstår hos avtalsorganisationerna men om de inte kan lösa uppgiften kan ”vanliga hemvärnsmän” placeras i dessa positioner

• ungdomsverksamheten bör utvecklas

Alla förband ska kunna bevaka och skydda objekt, ytövervaka och stödja samhället. Andra ska som tilläggsuppgifter, vilket kräver mer utbildning, kunna genomföra gränsövervakning, förstöring, blockering, transport- och trafikledning etc. medan en hemvärnsinsatspluton förutom grunduppgifterna ska kunna försvara, eskortera och transportskydda, eldobservera, målutpeka och ingå i insatskompani.

Försvarsbeslutet i december 2004 ger hemvärnet fortsatt förtroende. Vi ska vid försvarsbeslutsperiodens slut om tre år ha en numerär på 30 000 kvinnor och män, varav hälften ska utgöras av enheter med speciella förmågor, exempelvis insatsplutoner och insatskompaniledningar. Förbandsmassan blir därmed totalt ca 60 hemvärnsbataljoner. I allt väsentligt har riksdagen fattat beslut enligt de riktlinjer och tankar som lades fast i ”Hemvärnet efter 2004”.

Vi får beröm för att vi fortsätter föryngringen och för den stora andel kvinnor (12-13%) vi har i våra led.

Driftvärnet som vid årsskiftet 2004-2005 var färre än 1 200 man läggs ned. Och vi får möjlighet att utveckla nya former för värnpliktsutbildning inom hemvärnet. Dessutom ska reservofficerare i större utsträckning knytas till förband som chefer, stabsmedlemmar och instruktörer.

Internationella insatser och stöd till samhället

Vissa enheter ska kunna lösa försvarsunderrättelseuppgifter, räddning och röjning samt lösa uppgifter efter insats av NBC-stridsmedel. Riksdagen pekar också på det önskvärda att fler hemvärnssoldater ianspråktas för internationella insatser. I framtiden kanske hela förband?

Att hemvärnet är en värdefull resurs vid stöd till samhället vid svåra olyckor m.m. kommer också fram i beslutet. Man formulerar det så att ”hemvärnspersonal kan tillföra avgörande resurser” vid sådana extraordinära händelser. Här kan man spåra en avsevärd tillnyktring. Under arbetet med propositionen förfäktades från en del håll att Försvarsmakten endast skulle ha uppgiften ”väpnad strid”. Vilket samhälle kan säga nej till försvarets och dess frivilligas resurser och engagemang? Vad vi kan uträtta har tydligt visat sig efter flodvågskatastrofen i Sydostasien och den svåra stormen i Sydsverige.

Kraftansträngningar krävs

Hemvärnet fortsätter alltså framåt och utvecklas ständigt. Utmaningarna är många. Alla som är med i detta arbete måste vara öppna för reformer och nyheter. En och annan måste nog ändra attityd till arbetssätt och övningars bedrivande. Andra bör se vikten och värdet av alla i hemvärnet ingående delar och personalkategorier. Hemvärnet måste som organisation visa upp sig även när det inte är översvämningar eller skogsbränder.

Rikshemvärnschefen Anders Lindström leder som främste företrädare för hemvärnet utvecklingen medan militärdistriktschefer eller chefen för operationsledningen på fältet använder hemvärnsförbanden. Lindström kräver nu att de enskilda individerna i förbanden ska fullgöra sina avtal. Lägst är kraven på meniga som i nuläget bara behöver göra 20 timmar per år(!). Ändå uppfyller färre än hälften av all hemvärnspersonal sina förpliktelser. Det är inte godkänt. Därför måste kraftansträngningar göras för att förbättra övningarna och även på andra sätt höja motivation och intresse. Vi måste öva mer och effektivare i förband och här sträcker sig ambitionen inte längre än att få väl fungerande plutoner. Cheferna måste bli ännu bättre och beslutad materieltillförsel måste säkerställas. Likaså måste vi bli duktigare på att nå och rekrytera värnpliktiga under grundutbildning och personal som tjänstgör i utlandsmissioner. Ännu fler kvinnor bör vara med och framförallt svenskar med invandrarbakgrund. Hemvärnet ska ju liksom polisen vara en återspegling av det svenska samhället. Beslutsfattare, media och opinionsbildare måste ges en rättvisande bild av hemvärnet.

Framtidsoptimism

I november är det återigen dags för rikshemvärnsting. Det är hemvärnets ”riksdag” och arrangeras vartannat år. Nytt rikshemvärnsråd ska väljas och viktiga frågor debatteras. Ska hemvärnet byta namn? I så fall till vad? Kräver medinflytandearbetet förändringar i struktur och regler?

Den allt vitalare åldringen går en spännande och ljus framtid till mötes. Att engagemanget är stort ute i leden märks inte minst av den debatt som förs i rörelsens egen tidskrift Hemvärnet och på nätet. Folkförankring och försvarsvilja gynnas av ett rikstäckande och attraktivt hemvärn av hög kvalitet. Medelåldern på personalen sjunker i rasande takt, samtidigt får många veteraner i år sätta på sig ”tjänsteårstecken i förgylld brons med blå sköld, 65-års”. Unga och gamla hjältar sida vid sida. En bra bild. Och chefen har bestämt att det ska vara proffsigt, roligt och efterfrågat.

Sune Ullestad är informationschef vid Rikshemvärnsavdelningen i Högkvarteret och major i reserven.

Hemvärnsuppgifter: Stöd till samhället ...

Foto: Försvarets Bildbyrå/Sven Åke Haglund

En tidig men mycket stolt hemvärnsman.
Foto ur tidskriften Hemvärnets arkiv.

... och väpnad strid.

Foto: Anders Kämpe