Erik Cornell:

Till den civiliserade militärstatens efterhistoria

Sveriges folkligt förankrade försvar har varit en vital del i uppbyggandet av nationen – från Vasatid till dagens Sverige – och väckt respekt i omvärlden. Kommer den att bestå?

När Sverige på 1600-talet trädde ut i storpolitikens ljus och spelade en utslagsgivande roll i kontinentens kraftmätningar krävdes givetvis en stark, väl-övad och välorganiserad krigsmakt av det samhälle som utgjorde basen för denna maktdemonstration. Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna har utpekats som arkitekterna bakom verket. För några år sedan visade emellertid Gunnar Artéus i ”Till militärstatens förhistoria” den roll som Gustav Vasas söner spelat för det utslagsgivande grundläggnings- och förberedelsearbetet för denna kraftutveckling, som givetvis inte hade kunnat göras av en enda generation. Det gällde inte bara att kunna mobilisera krigsfolk. Det måste också finnas en fungerande civil organisation för skatteindrivning, utskrivning och mobilisering, vapentillverkning, mathållning, transporter, planläggning och allt annat som tänkas kan för att sätta upp och vidmakthålla ett stort antal både förband och skepp samt för att utbilda och öva dem.

Från bondeuppbåd till förvaltning i toppklass

Som bakgrundskontrast får man föreställa sig de bondeuppbåd som företrädde folklandens intressen och spelat huvudrollen under Kalmarunionens inbördesstrider under ledning av Engelbrekt, Karl Knutsson Bonde och Sturarna samt även Gustav Vasas självständighetskrig. Det fanns också en ledande frälseklass som utövade ett inflytande på rikets affärer. De var vapenkunniga men i väsentlig utsträckning framför allt ”lantjunkare” som var ekonomiskt beroende av sina frälsegårdar. De utgjorde en blygsam motsvarighet till kontinentens vapenövade feodala riddarklass och yrkesarméer. Och framför allt var de fåtaliga. Artéus beräknar att den svensk-finska adeln under 1500-talets andra hälft endast räknade c:a 550 vuxna män. Det förslog inte på långa vägar till att bemanna varken den civilförvaltning som byggdes upp eller som rekryteringsbas för det krigsbefäl som behövdes för att leda de ryttarfanor (om 300 ryttare) och fotfolksfänikor (om 525 knektar) som mönstrades och insattes i strid vid Smålandsgränsen till Danmark och skeppades över till andra sidan Östersjön för att kämpa mot ryssar och polacker. Det beräknas därför att det också fanns c:a 300 fogdar och c:a 500 vardera av ofrälse militärer och civila ämbetsmän. Därtill kom c:a 2.000 präster som förvisso kom att spela en stor roll i lokalförvaltningen och för folkbildningen.

Frälsemännen var självskrivna till högre befattningar samt räckte i övrigt knappt till för att besätta ryttmästarbefattningar och skeppsbefäl. Fänikornas hövitsmän och allt övrigt yrkesbefäl rekryterades ur bondeleden och utvecklades till det tongivande samhällsskiktet i ett land som förde krig mer eller mindre oavbrutet fram till 1800-talets början. Det har getts namnet ”militärstaten” vilket nog måste betecknas som klart orättvist när man tänker på det domstolsväsende som växte fram ur tingen samt på hela den civilförvaltning, båda i internationell toppklass, som samtidigt byggdes upp av denna stat. Sverige var, tillsammans med normandernas England, de enda europeiska stater som aldrig blev erövrade eller ockuperade och därför kunde utveckla sina institutioner utan inblandning. I själva verket var denna historia berättelsen om uppbyggandet av dagens Sverige.

Kalla kriget – imponerande försvarssatsning

Mot denna bakgrund är det tankeväckande att göra en jämförelse med 1900-talets andra hälft, med andra världskriget och den period som kallas Kalla kriget. De angrepp utifrån med åtföljande ockupation som drabbade flertalet europeiska länder och därför upplevdes som mycket starka, ibland överhängande och bestående hot långt in på 1990-talet, har redan börjat glömmas bort. I stället framstår efterkrigstiden som kännetecknad av uppbyggnaden av välfärdssamhället fast bevarandet, för att inte tala om återupprättandet av frihet och självständighet var väl så viktiga. Den kolossala utbyggnaden av civilsamhället är dagens självklara verklighet. Men perioden karakteriserades lika mycket av det starka försvaret, ja i så stor utsträckning att man i Sveriges fall skulle kunna tala om ’militärstatens efterhistoria’. På 1950-talet visade Sverige upp världens fjärde flygvapen i storlek och kunde mobilisera ett marint invasionsförsvar och en armé om tre dussin brigader och ett stort antal lokalförsvarsförband, allt för att avslå varje försök att erövra Sverige. Som en illustration kan man ta ’Svenska Försvarsväsendets Rulla 1988’ och bilda sig en uppfattning av militärens roll i samhället. Uttrycket ”militärstat” visar sig igen lika vilseledande ty det är frågan om ett folkförsvar – 1988 lika väl som 1588. Rullan är en tung volym på nära 1.000 sidor med bara namn, sida upp och sida ned, på vad som på 1500-talet kallades krigsbefäl. Det småstilta personregistret upptar 164 sidor med tre spalter om åttio rader vardera. Det blir åtminstone 55.000 personer – att jämföra med de 550 som ovan redovisades för 1500-talet. Och då upptar Rullan bara anställda (stam- och reservbefäl) – till siffran skall alltså läggas allt värnpliktigt befäl som sannolikt överskred antalet anställda. Vi alla som arbetat i civila yrken under perioden har ju också upplevt som självklart att det överallt fanns kolleger och bekanta som vid sidan av och samtidigt var infanterikompanichefer och artillerieldledare, signalplutonchefer och luftbevakare, sjömän, kustjägare och luftbevakare. Det är en epok och en insats som vore värt en bred redovisning.

Respekt utomlands

Vi skall inte glömma bort att det inte bara var det svenska välfärdssamhället och den industriella kapaciteten som byggde upp Sveriges internationella anseende, utan att landet också var en militär faktor att räkna med. Om man på en karta sätter en passares ena ben på Treriksröset och det andra på Smygehuk och sedan svänger den 180 grader så hamnar spetsen strax norr om Neapel – Sverige svarade alltså för mer än halva fronten mellan Väst och Öst och gjorde anspråk på att kunna stå emot ett invasionsförsök med egna krafter.

Under årtiondens utlandstjänstgöring har jag haft särskild anledning att möta företrädare för u-länderna. De hade alla kämpat för sin frihet, många med vapen i hand och de hade utsatts för påtryckningar av stormakterna och var därför ofta märkta av att tänka i termer av makt och inflytande. Om det var högst påtagligt att de uppskattade Sveriges positiva inställning till u-länderna, så var det också lika tydligt att de alldeles särskilt noterade att Sverige dessutom uppnått det de själva eftersträvade, nämligen att med egna krafter prestera ett militärt försvar som tilltvang sig erkännande också från stormakters sida.

Vi har tillåtit basen att erodera

Nu är världsläget ett annat och hoten har ändrat karaktär. Nu är inte längre invasionsförsvaret prioriterat utan deltagandet i internationella insatser för fred och säkerhet sätts i fokus. Vill vi behålla vårt internationella anseende är det på detta område som vi numera måste bevisa vår förmåga till snabba och tillräckligt slagkraftiga insatser. Som förflyttningen från Bosnien till Kosova visade, har det på förfärande kort tid blivit si och så med den saken, vilket beror på att man tillåtit basen att erodera. Det senaste försvarsbeslutet tyder också på att man är beredd att kasta tre kvarts sekel av investeringar i konkreta och jordnära mänskliga resurser i sjön och luften. Försummelser i teknik och materiel går i allmänhet förhållandevis fort att reparera med att anslå ”resurser”, d.v.s. pengar. Vad som aldrig får försummas är att vidmakthålla en tillräcklig och välutbildad personalstyrka – i tjänstgöring lika väl som hemförlovad – som getts möjlighet att skapa ett självförtroende och därför är motiverad och besjälad av en anda och som gör den insatsberedd för aldrig så svåra uppdrag. Någon Rulla utges inte längre men Arméns personal har snart sagt sedan Reformationen funnits i sina bygdeförband, som är självklara och oersättliga institutioner när det gäller att vidmakthålla och vidarefordra denna anda och förmåga. I Hemvärn och FBU finns en beprövad och kostnadseffektiv resurs. Vad än framtiden bär i sitt sköte, vare sig det gäller att trygga samhället i fredstida kriser eller att rekrytera frivilliga till förband för internationella insatser eller att ta stöten om en upprustning skulle aktualiseras, så är förankringen i hembygden oundgänglig. Håller vi nu på att tappa denna förutsättning för det svenska folkets urgamla rätt att sig själv försvara?

Eric Cornell har varit ambassadör i Västafrika, Nordkorea och Turkiet

Från en tidigare omställningsperiod, indelningsverkets slutskede.
(Efter Gustaf Cederström 1887).

Det svenska flygvapnet under det kalla kriget hörde till världens främsta. Här visas de sex svenskbyggda jetplanen, fr. vä: SK60, Draken, Lansen, Gripen, Viggen och Tunnan.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Peter Modigh