Jan Linder:

Vårt försvar år 2010

Försvaret omställs. Till vad? Författaren ger en konkret vision.

Konflikterna i världen är nu, ett decennium efter millennieskiftet, av ungefär samma omfattning och karaktär som 2005. Motsättningarna mellan västländerna och arabvärlden är fortsatt allvarliga. Tjetjenienkriget har korrumperat den ryska krigsmakten och ännu inte kunnat läggas till handlingarna. Ryssland har fått ökande problem också med andra muslimska f.d. Sovjetrepubliker i söder. En allvarlig konflikt har dessutom seglat upp i öster, där miljoner kineser infiltrerat glest befolkade områden som Ryssland erövrade från Kina under 1800-talet och som kineserna därför hävdar är kinesiska. President Putin avstod 2008 från att driva igenom en lagändring för att kunna ställa upp för en tredje presidentperiod. Han hade då länge haft nära nog total makt i det problemfyllda landet och gavs därför också det fulla ansvaret för vad breda folklager uppfattar som misslyckanden. Trots sin ledarkris är Rysslands förhållande till EU, USA och NATO gott. Bekymren i söder och öster samt det fortsatta beroendet av oljeinkomster gör att varje tänkbart ledarskap i Ryssland är piskat att odla goda förbindelser med västvärlden. Någon rysk NATO-anslutning är dock inte aktuell. Inget västland vill genom paktens solidaritetsklausul riskera att bli inblandat i Rysslands gränskonflikter.

Sverige i NATO

Svenska försvaret har nu 2010 i stort sett genomfört omställningen från 1900-talets förrådsställda invasionsförsvar till ett modernt stridsberett insatsförsvar omfattande c:a 10.000 män och kvinnor, av vilka ungefär hälften är kontraktsanställda volontärer under utbildning. Kostnaden för försvaret har kunnat reduceras från 40 till 30 miljarder mellan 2007 och 2009. Bl.a. har högkvarteret och materielverket lagts ner. Inköp av försvarsmateriel görs numera gemensamt för de nordiska länderna på global basis, utan nämnvärd hänsyn till svensk försvarsindustri. Nedläggningen av högkvarteret gav signal att Sverige aldrig på egen hand räknar med att föra militära avvärjningsstrider och innebar att många av krigsmaktens erfarna chefer har kommit näringsliv och civil administration till godo.

Sveriges stridsberedda insatsstyrka på totalt c:a 2.000 man är organiserad i ett tiotal kompanier, mekaniserade och självförsörjande för att kunna operera självständigt. Några är specialiserade, bl.a. landminröjare och ingenjörer. Marinens ubåts- och minröjningskompetens har behållits och flottan har samordnats med kustbevakningen. Antalet flygflottiljer är numera tre med vardera tjugo uppdaterade JAS-plan. Två nya tunga transportplan (Herkules efterträdare) har anskaffats för i första hand transport av mekaniserade kompanier.

Från militärt håll har hävdats att om vi bara ställer upp med kompanier, får vi inom EU/NATO endast inflytande på kompaninivå. Mot detta har anförts att Sverige under alla förhållanden är en lättviktare i EU-sammanhang, att våra kompanier är vältränade och fullt NATO-kompatibla och därför lätt kan bilda ”Battle Groups” tillsammans med enheter från andra länder samt att svenska officerares och soldaters personliga kompetens ger större tyngd i EU-sammanhang än styrkornas numerär.

Eftersom vårt insatsförsvar är helt NATO-kompatibelt och solidariteten med paktländerna erkänts betraktats Sverige som ett NATO-land, trots att regeringen inte dristat ta beslut i frågan. Inom EU är dock fortfarande den gemensamma försvarspolitiken ett dunkelt begrepp. Är det en motvikt till USA:s militära övermakt? Eller ett alternativ till NATO? Ett samarbete mellan EU och NATO har dock börjat utkristalliseras: EU ansvarar för krishantering i Europa med omgivning, NATO opererar med en vidare radie. Flertalet europeiska länder har dock gjort sitt till för att begränsa USA:s maktposition genom att regeringarna har förbehållit sig rätten att endast på begäran av FN tillåta att egna insatsstyrkor sänds till avlägsna krishärdar.

Omstöpt försvarsdepartement

Ett radikalt grepp togs efter valet 2006 genom beslutet att ge försvarsdepartementet ny benämning och form genom anpassning till krishantering. Förändringen motiverades av att Sverige inte längre hotades av någon militär invasion, samtidigt som det civila samhällets sårbarhet snarast ökat. Vi måste vara beredda att utan fördröjningar klara av alla typer av incidenter och katastrofer: terroristattacker, epidemier, radioaktivitet, översvämningar, el-/vattensabotage, oljeutsläpp, skogsbränder, stormfällningar etc. Det omedelbara ansvaret för hoten ligger på polis/räddningstjänst. Samspel mellan civila och militära befattningshavare sker numera inte bara på hemvärnsnivå utan även på regional och central nivå. ”Ådalensyndromet är övervunnet, tillhör 1900-talets historia.

Bidragande till försvarsdepartementets ”civilisering” var att internationell krishantering i allt högre grad har blivit av polisiär och civil karaktär. Kriser urartar inte längre i öppna krig mellan stater och om så sker krävs av små länder i första hand polisiär och civil ”efterbehandling”. Exempelvis hade de många tusen västliga soldaterna i Irak under krisåren 2004-07 i huvudsak polisiära uppgifter.

Vårt nya krisdepartement ansvarar förutom för det militära insatsförsvaret också för Räddningsverket, Säpo och Sida samt har organiserad samverkan med UD (internationellt samarbete) och med näringsdepartementet (sårbarhetsanalys). För brottsbekämpande verksamhet svarar regionala polischefer under inrikesdepartementet, men regionerna kan via försvarsdepartementet tillföras insatsstyrkor vid större evenemang, fångfritagningar, översvämningar etc. I normalläge stöttar de polisiära insatsstyrkorna verksamheten i regionerna, men de dras regelbundet samman för utbildning och träning, delvis tillsammans med det militära insatsförsvaret.

allmänna försvarsföreningen har genom det nya försvarsbegreppet fått ett vidgat verksamhetsområde och dess tidskrift innehåller numera även t ex artiklar om åtgärder mot smittsamma sjukdomar, IT-virus, oljeutsläpp och skogens skadeinsekter.

Fyra månaders värntjänst

Den segslitna frågan om värnplikten fick sin lösning 2008 genom att varje form av pliktlag avvisades och ersattes av fyra månaders frivillig värntjänst, utformad som förmån snarare än skyldighet. Alla 18-åringar (även kvinnor) som så önskar erbjuds en av staten bekostad praktik under fyra månader med ett attraktivt program innefattande grundläggande försvarskunskap, vapenträning, samhällsinskolning, fysisk träning och orienteringar om frivilligrörelser av typ hemvärn, lottarörelse, Röda Korset, fredskårer etc. Efter de fyra månaderna får de som så önskar genomgå mönstring och erbjuds därefter, beroende på fallenhet och egna önskemål, två månaders avlönad praktiktjänst inom olika samhällsområden, militär träning (för insatsstyrkan), hemvärn, polis, tull, kustbevakning, fredskår, sjukvård, barnomsorg etc. Vissa europeiska länder som har svårt att rekrytera rätt typ av ungdomar till sina militära insatsstyrkor har visat intresse för den svenska rekryteringsmodellen som innebär att mönstring sker först efter fyra månaders grundläggande tjänst, d.v.s. då lämpliga rekryter vet vad det är fråga om men ännu är ”militärt hungriga”.

Jan Linder är militärhistorisk författare

Landminröjningsfordonet Scanjack 3500 som inköpts av Försvarsmakten.
Landminröjare ingår i Sveriges insatsstyrka år 2010, tror författaren.

Foto: Scanjack AB

Sjöräddningssamordning mellan kustbevakningen, marinen och sjöfartsverket. År 2010 har marinen och kustbevakningen permanent samordnats enligt författarens vision.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Anders Kollberg