Göran Gronberg:
EU Battle Group
År 2008 skall Nordic Battle Group, 1.500 man, kunna stå till EU:s förfogande. Den kommer att bestå av kontingenter från Sverige (1.100), Finland, Norge och Estland samt stå under svensk ledning. Här tecknas bakgrunden.
När EU:s stats- och regeringschefer i december 1999 i Helsingfors beslutade om militära krishanteringsmålsättningar, Helsinki Headline Goal (HHG), var det nog mer en slump än en noggrann genomförd analys som bidrog till dess innehåll. Förvisso fanns erfarenheter från krigen på Balkan, inte EU:s egna, men väl andras. Det viktigaste med detta beslut var att ett militärt samarbete kunde påbörjas i mer fasta former inom unionen.
Erfarenheter från Balkan och Kongo
Erfarenheterna från Balkan kom ändå att få en framträdande roll i det intensiva planeringsarbete som påbörjades under år 2000. Det generiska scenario som blev styrande för att kunna fastställa förbandsbehovet inom den politiska målsättningen med HHG beskrevs påfallande likt krigssituationen i Bosnien. Förbandsbehovet kom därför till stora delar att spegla den NATO-ledda styrkan (IFOR) som sattes in för att stödja genomförandet av fredsöverenskommelsen efter Dayton-avtalet från slutet av 1995. Dessutom tillfördes också vissa, om än begränsade, erfarenheter från NATO:s flygkrig mot Serbien 1999.
När så EU i slutet av 2003 värderade om målsättningarna för HHG var uppfyllda konstaterades på ett underfundigt EU-språk att så var fallet, men att avsevärda brister i tillgängliga resurser fortfarande fanns kvar. Bristerna var, och är än idag, i huvudsak relaterade till de strategiska resurserna såsom lednings- underrättelse- och strategiska transportfunktionerna samt förmågan att snabbt kunna sätta in och leda resurser i ett konfliktområde.
Kritiska röster hävdar att såväl målsättningen, som scenariot och förbandsinnehållet, snarare speglade historiska resursbehov än de framtida kraven på militära resurser. Stora felsatsningar skall ha gjorts genom att planera för och vidmakthålla föråldrade förbandsstrukturer.
De två militära insatserna som EU var ansvarig för under 2003 var operation CONCORDIA som genomfördes i Makedonien, delvis med hjälp av NATO-resurser, och operation ARTEMIS i Kongo som genomfördes under fransk ledning och med huvuddelen av förbandet (stridsgruppen) från Frankrike. Den första var av ett militärt omfång som vida understeg målsättningen med HHG, men hade en enormt stor politisk betydelse. Den andra var en mycket snabb och kort insats med lättrörligt förband där Sverige deltog med personal från särskilda skyddsgruppen (SSG). Inte heller den var i paritet med den målsättning som anges i HHG. Båda anses dock genomförda med stor framgång.
Tillkomsten av Battle Group
När EU 2003/04 stod i begrepp att ta ett nytt beslut om det framtida säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet befann sig unionen i en situation där förslaget om en konstitution samtidigt skulle antas. Det ursprungliga förslaget till konstitution innehöll ingen reell substans för samarbetet vilket dock kom att ändras under senare delen av hösten 2003 då ett avsevärt fördjupat samarbete (permanent strukturerat samarbete) föreslogs inför slutförhandlingarna. Det var i detta förslag som stridsgrupper, avsedda för mycket snabba men korta insatser för första gången presenterades. Att kunna lämna ett substantiellt bidrag till samarbetet anses utgöra ”inträdesbiljetten” till EU:s fördjupade militära samarbete.
Troligen var man i Frankrike skeptisk till att förslaget om fördjupat militärt samarbete skulle överleva konstitutionsförslagets slutförhandlingar. Därför presenterades ett förslag till nya militära krishanteringsmålsättningar, Headline Goal 2010 där stridsgrupperna fick en framträdande roll. Ungefär samtidigt presenterade Frankrike också ett förslag till stridsgruppkoncept, EU Battle Group Concept, som snabbt anammades av Storbritannien för ett gemensamt agerande. Till det strävsamma paret anslöt sig ganska snart även Tyskland.
Idag driver således EU två (parallella) spår för utvecklingen av EU Battle Group. Inom konstitutionen där förslaget till mångas förvåning överlevde i princip ograverat och inom målsättningen Headline Goal 2010 som beslutades av stats- och regeringscheferna vid toppmötet inför sommaren 2004. Skulle konstitutionen mot all förmodan inte antas av samtliga medlemsländer så kommer EU Battle Group att leva vidare genom fastställt koncept och som en del av Headline Goal 2010.
Konceptet
Målsättningen innebär att EU ”by
Stridsgruppen avses bestå av förbandsenheter med stor rörlighet. Förutom erforderliga ledningsresurser utgörs stommen av tre (infanteri) kompanier med tillhörande spaningsresurser, lätt understöd (luftvärn, artilleri) samt ett underhållskompani. Sammantaget består stridsgruppen av c:a 1.500 man.
Strategiskt sammanhang
För att förstå sammanhanget och hur tanken är att stridsgrupperna skall kunna användas måste vi erinra oss EU-insatsen i Kongo som både till form och till innehåll blivit stilbildande. Det är säkert heller ingen slump att det är Frankrike som taget initiativet till utvecklingen av stridsgrupperna.
Följaktligen måste stridsgruppen kunna verka i olika miljöer, på stora avstånd från hemlandet och med snäva tidsförhållanden. Ett avstånd om insatser upp till 600 mil från Bryssel skall snarare ses som planeringsförutsättningar än en överenskommen policy som styr EU:s ambitioner.
Utbildning och övning
De medlemsländer i EU som tagit på sig ansvaret för att vara ledande nation (framework nation) inom de olika stridsgrupperna har ett stort ansvar som även omfattar stridsgruppens utbildnings- och övningsverksamhet. Syftet är givetvis att den som blir utsedd till chef skall ha det fulla ansvaret för att stridsgruppen kan lösa de uppgifter som tilldelas vid en insats. Det svenska ansvaret för Nordic Battle Group torde innebära att gemensamma övningar kommer att genomföras i Sverige av hela styrkan, inkluderande understödsfunktioner, innan beredskap skall intas 2008.
Utmaningar
För svensk del torde den största utmaningen ligga i att leda en internationell styrka som kan komma att lösa stridsuppgifter. Med ledning omfattas inte bara de militära ledningsfunktionerna i stridsgruppen utan framför allt den samordnande högkvartersfunktionen i insatsområdet som ytterst skall kunna leda även flyg- och marinenheter men också i sin funktion kunna samverka med ickemilitära funktioner som tillförs eller finns på den plats insatsen skall göras. Detta innebär också krav på ett svenskt politiskt ledarskap som kan motivera allmänheten, hantera svårigheter i form av skadade eller döda och internationella opinionsyttringar m.m.
Det är givetvis också en utmaning att få de andra deltagande länderna att bidra med erforderliga resurser. I slutändan är det Sverige som har ansvaret för att snabbinsatsstyrkan fungerar, vilket kan innebära att det kan bli svenska resurser som måste avdelas om inte andra har möjlighet.
Göran Gronberg är överstelöjtnant och strategilärare
vid Försvarshögskolan
Stridsfordon
Foto: Försvarets Bildbyrå/