Öppen blick och vaksamt öga

Titta inte tillbaka, se framåt. Den klämkäcka uppmaningen har blivit dagens mantra i försvarspolitik och försvarsutveckling. Det finns anledning att kritiskt granska de två leden i denna devis. Vad ligger bakom den första uppmaningen? Hur väl utförs den andra? Dessutom bör man lägga till en: Titta Dig noga omkring!

Den första uppmaningen kan tolkas som om man inte vill att vi skall se vilka misstag som begicks i den stora omställningsprocessen från invasionsförsvar till insatsförsvar. Vilka system avvecklades brådstörtat i onödan/förtid. Blev det egentligen några nettobesparingar av förbandsflytt och sammanslagningar, som så snart de genomförts med miljardinvesteringar följdes av nya förbandskaruseller.

Svaren är av intresse inte enbart för historiker utan även för dem som skall hantera framtida organisationsutveckling. De har också anledning att begrunda de stora materielköp som gjordes för invasionsförsvaret några få år innan detta blev överflödigt. Och att den hejdlösa entusiasmen på 1990-talet över det sköna nya högteknologiska försvaret inte är särskilt relevant i dagens strategiska läge.

Vad den andra uppmaningen beträffar har nog ÖB:s entusiasm över vägen framåt svalnat. Nya svarta hål hotar. Om han ändå tittar i backspegeln (som han sagt att han inte gör eftersom han inte skall åt det hållet) skall han se att det hänt förr: resurserna räcker inte till att lösa uppgifterna, men politikerna vägrar att ta bort uppgifter. Prioritera allt! Han kanske t.o.m. skulle känna sig frestad att som en av föregångarna, Owe Wictorin, på frågan om vad som är största hotet mot försvaret svara: Regeringens försvarspolitik.

Det kommer Håkan Syrén inte att säga. Men han måste känna det frustrerande att allt underlag han lämnat nu är överspelat och att de villkor han nämnt som oundgängliga för att kunna genomföra omställningen inte uppfyllts.

En annan aspekt på att titta framåt är att försöka se tillräckligt långt och utan skygglappar.

I försvarspropositionen uttalade regeringen att ett större militärt hot inte kan uteslutas i framtiden, varmed avses minst tio år fram i tiden. Om man inte kan utesluta det är man skyldig att tänka igenom hur ett sådant hot skulle kunna se ut, hur det skulle växa fram och vilka de första varningssignalerna skulle vara. Kan någon utesluta att Putins Ryssland skulle kunna bli ett sådant hot och kan någon förneka att tendenserna pekar åt ett oroande håll? Ser sig försvarspolitiker och militärer verkligen omkring i dagens omvärld?

Det verkar inte så. I försvarspolitik och försvarsplanering dras inga slutsatser av den oroande utvecklingen i närområdet. Siktet är helt inställt på morgondagens hot – som egentligen är gårdagens. Vad man talar om är upprepningar av Balkan, Liberia och Kongo, New York och Madrid.

Det är givetvis inte realistiskt att kräva att vi nu börjar rusta för att möta ett angrepp om tio år. Bl.a. för att vi inte vet särskilt mycket om karaktären av ett sådant angrepp. Men man borde åtminstone diskutera grundläggande faktorer som personalförsörjning, befälsrekrytering, teknisk utveckling och materielförsörjning mot den bakgrunden, inte bara utifrån kravet att sätta upp en stridsgrupp för EU om två år.

Uppmaningen att se sig omkring gäller inte bara omvärlden Inga planer och visioner på kort och lång sikt är meningsfulla om det saknas en stabil grund i nutid att bygga på. Och den helt avgörande förutsättningen är en skicklig officerskår med anda, disciplin och hög moral. Här finns kanske också anledning för försvarsledning – och den politiska ledningen – att se sig omkring. Ett antal skandaler sänder oroande signaler. Huruvida övergrepp och kränkningar är vanligare än förr vet vi inte, än mindre orsakerna om så skulle vara fallet. Men det finns anledning att självkritiskt begrunda om bidragande orsaker kan vara högre chefers och stabers upptagenhet med ideliga omorganisationer och ekonomiska kriser, brist på stadigt och kontinuerligt ledarskap i organisationer i ständig förändring, sviktande framtidstro i ett försvar utan tydligt mål.

Andra orsaker kan vara förändringar längre tillbaka i tiden, som diskuteras i en artikel av Einar Lyth i detta nummer. Men oavsett vilket, om försvarsledningen skall kunna återställa förtroendet med alla till buds stående medel måste den nog se till att få något större arbetsro och något mer långsiktiga förutsättningar för att bygga det nya försvaret.