Olof Santesson:

Närvarande vid födelsen

Ett vittnesmål om Baltikums frigörelse

Sverige var först på plats. Under för Baltikum avgörande år var en handfull unga svenska diplomater ensamt stationerade i regionen för att på platsen följa – ja uppmuntra – Estlands, Lettlands och Litauens kamp för att återvinna nationell självständighet. Vad de kan berätta är historien om en frihetsprocess som vi idag tar för given. Balterna är inlemmade i både EU och NATO, men som deras grannar behöver vi inse att de ännu inte – kanske aldrig – kan slappna av vid randen av ett Ryssland vars demokratiska utveckling alltjämt måste sättas ifråga.

En av dem som synnerligen aktivt var närvarande vid det fria Baltikums återfödelse är Lars Peter Fredén, och han har gett ut en medryckande och insiktsfull bok om hur det hela gick till sett från hans horisont. Förvandlingar. Baltikums frigörelse och svensk diplomati 1989-1991 är en uppfordrande läsning för var och en som vill nalkas bakgrunden till det baltiska självmedvetande som idag hör till bilden av våra kontakter över Östersjön.

Svenska fackföreningar har handgripligt reagerat mot att arbetskraften alltjämt är billig på andra sidan. Men när det gäller arbetsmarknaden vinner vi inte självklart acceptans för våra värderingar. De baltiska länderna gör precis som Sverige sin röst hörd. Ett tecken på ökad trygghet trots allt, om man så vill.

Men de åren, då Fredén som svensk konsul ständigt var på resande fot i främst Lettland och Litauen, var en spänningens och orons tid. Man har anledning att komma ihåg, som han skriver, att ”vägen från då till nu inte var riskfri och aldrig självklar”.

Tre olika folk

De baltiska folken fick lita till egen kraft när de, medan Gorbatjovs perestrojka pågick i Moskva, började arbeta för det länge otänkbara – att bryta Sovjetunionens övermakt. Någon systematisk samordning fanns inte mellan de tre republikerna medan de ryckte fram. Man kommer ändå att tänka på ett cykelteam, där de tävlande turas om att ligga före och dra. Det var i Estland som det började med folkfrontens allt djärvare idéer, men under det dramatiska slutskedet innehades ledningen av Litauen.

Den växlande turordningen borde inte överraska dem som efteråt – inte då – försökte vänja sig att se balterna som tre folk med distinkta drag, inte mindre olika sinsemellan än de nordiska länderna. Fredén ägnar elegant och effektivt ett kapitel åt detta.

Estlands pionjärroll låter sig förklaras av tidiga internationella kontakter, inte minst på grund av närheten även språkligt till Finland. Esternas finsk-ugriska och Lettlands och Litauens skilda baltiska språk krävde ett lingua franca för inbördes kontakter och förståelse. Idag är det engelska, då var det ryskan. De tre länderna delar inte samma historia. De protestantiska Estland och Lettland med sina erfarenheter av storhetstidens svenska Östersjövälde är unga stater från 1918. Det katolska Litauen, med sin tidvis ansträngda närhet till Polen, var en av medeltidens stormakter geografiskt sett, sträckte sig från Östersjön till Svarta havet.

Författaren ser och understryker skillnaden så som den framträder i de tre ländernas huvudstäder. Tallinn och det mer storvulna Riga bär sina drag av hansestäder, östersjöiska och nordeuropeiska. Vilnius beskriver han som centraleuropeiskt, ”präglat av katolsk barock, helgon och hemlighetsfulla gränder”. Och litauerna kallar han för Baltikums ”sydlänningar, de stora gesternas folk”. En viktig faktor var också att de mer än sina grannar kände sig etniskt trygga med 83 procent av befolkningen i republiken. Motsvarande siffror anges av Fredén till 65 procent för esterna och bara 58 procent för letterna – bra drygt hälften av människorna i Lettland.

Praktiskt svenskt arrangemang

Hur skulle då Sverige förhålla sig till nya rörelser i en region man under årtionden hade negligerat, avskrivit så som varande sovjetisk? Det var en fråga som upptog en del av UD:s intresse. I och med att förändringens vind började blåsa fann man det angeläget att diplomatiskt etablera sig, rent praktiskt var mängden av visumansökningar ett växande problem. Lösningen i först Tallinn och därefter Riga under 1990 blev att man upprättade s.k. avdelningskontor under generalkonsulatet i Leningrad.

Det var nödvändigt för att i Moskva få tillåtelse att fungera i de två städerna. Men det förutsatte också att estniska och lettiska frihetsföreträdare såg det praktiska i arrangemanget och fann sig i att det ju markerade sovjetisk överhöghet. I Litauen, som accelererade mot full självständighet gick det inte att få förståelse för modellen, där fick man fortsätta att verka på resande fot med diplomater som avlöste varandra.

Nyckelpersonen Landsbergis

Nej, Litauen lät sig inte längre hejdas under Vytautas Landsbergis pådrivande ledning. Denne ägnar Fredén den mest utförliga av en rad personporträtt som ger skildringen liv och färg. Idag är Landsbergis nära nog glömd, men skall man nämna en nyckelperson framför andra i den baltiska frigörelseprocessen är det han. Som samtalspartner fann Fredén honom ”både frustrerande och respektingivande, på samma gång vördnadsbjudande som ibland komisk i sin ensidiga koncentration på en enda sak och sin benhårda tro på att andra kunde fås att dela hans syn på världen”. Pennan var hans vapen, denne säregne blandning av ”visionär och kamrer”.

Sverige var förstås Landsbergis inte nöjd med efter vad han uppfattade som sveket att 1940 de jure erkänna Sovjetunionens ockupation och annektering av tre små grannstater. Men med sin närvaro kunde Fredén och hans så småningom växande diplomatiska personal spela en marginellt viktig roll i Vilnius precis som i Tallinn och Riga. Har svenska diplomater någonsin varit så i praktiken välvilligt involverade i några länders tillblivelse som här? Deras personkännedom blev med tiden enorm.

De fick arbeta hårt. UD utökade visserligen rätt snabbt personalen, men den räckte aldrig till för att möta kontakt- och visumsökande balters alla behov. Fredén ger målande beskrivningar hur det var att från scratch bygga upp fungerande administrationer under mödosamma förhandlingar med lokala byråkrater. Kommunikationerna med hemlandet var till en början primitiva och beroende av sovjetiska myndigheters välvilja; i Vilnius fick Fredén bära med sig dokument i portföljen utan fast bas, med kontoret i fickan.

Krisen 1991

Framställningen får samtidigt sin nerv av det drama som författaren och hans kolleger fick vara delaktiga vittnen till. Främst gäller det de dagar i januari 1991 då Gorbatjov i ett ännu oklart handlingsförlopp inte hindrade sovjetiska säkerhetsförband från att utöva våld i den litauiska huvudstaden – ”massakern i Vilnius” – och strax därpå i Riga. Större delen av världens uppmärksamhet var riktad mot Irak, där i en ny fas av Kuwaitkonflikten USA och dess allierade hade inlett sin bomboffensiv mot Saddam Husseins välde. Men i Baltikum kändes allt stå på spel.

Litauen hade då varit pressat hårt efter sin ensidiga självständighetsförklaring året innan. Fredén skriver att han vid en läsning efteråt av UD:s dossierer om Litauenkrisen våren 1990 slås av hur allvarlig den då bedömdes vara. Men under 1991, det år som hade inletts så olycksbådande, gick allt fort. Innan det var slut hade de baltiska republikerna nått full självständighet, och Sovjetunionen var borta liksom Gorbatjov själv.

Västlig hänsyn till Ryssland

Att det skulle gå så fort förstod ingen bara månader innan, inte heller de närvarande svenska diplomaterna från sin unika utsiktsplats. När islossningen kom hängde det officiella Sverige inte riktigt med. Man hade så länge gjort allt för att inte stöta sig med Sovjetunionen att man var fortfarande försiktig. Sverige var inte först med sitt erkännande av de återupprättade baltiska staterna, som man kanske kunde ha väntat efter en särklassig diplomatisk krisnärvaro, utan kom först som tjugonde nation.

Baltikum var fritt och erkänt av statssamfundet, men stödet från västliga stormakter var länge påfallande svagt – av omsorg om relationerna med Moskva. De nordiska länderna förblev ett antal år desto viktigare. Vi ser balterna som självklara grannar, även om verklig inlevelse i deras lidanden nog i mycket saknas. De baltiska staterna utgör naturliga och omistliga delar av Europa ”dit en gång även Ryssland som en självklarhet kommer att räknas”, skriver Fredén.

Självständighetstiden har förvisso bjudit på problem, och det gick tidvis inte smärtfritt att lägga grunden för Estlands, Lettlands och Litauens samtidiga inträde i NATO och EU. Ett särskilt problem utgjordes av alla de ryssar, vitryssar, ukrainare och andra som hade flyttat eller tvångsförflyttas till framför allt Estland och Lettland efter 1944 i spåren på den tyska arméns reträtt undan Röda armén.

Om det som hände när friheten väl vunnits skriver Lars Peter Fredén i en kommande volym från sina år som medarbetare till dåvarande statsministern Carl Bildt. Titeln har han redan presenterat: Återkomster: Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994. Den som vill få inblick i Estlands, Lettlands och Litauens första tid efter återkomsten till Europa har något att se fram emot.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Lars Peter Fredén: Förvandlingar. Baltikums frigörelse och svensk diplomati 1989-1991. Atlantis 2004

Friheten är vunnen och nu skall den säkras. Den baltiska frigörelsens föregångsman president Landsbergis (t.v.) på besök 1992 hos NATO:s generalsekreterare Manfred Wörner.

Foto: NATO Photo