Einar Lyth:

Ledarskap i kris?

Några reflektioner efter några skandaler

Ett bakåtperspektiv är alltid nyttigt när man hamnat i återvändsgränd. Hur kunde det bli så här? När och var gick det snett? Men det är förstås en överdrift att påstå att arméns ledarskap hamnat i en återvändsgränd bara för att media-rapporter duggar tätt om ett antal officerares övergrepp mot underordnade och andra i och utom tjänsten. Bara för att det rapporteras om mobbning. Bara för att man trakasserar kvinnor i uniform. Bara för att somliga trupputbildare spelar allan på ett sätt som faktiskt inte ens var acceptabelt på 1800-talet.

Visst förekommer väl sånt där i alla arméer i alla tider? Sånt där sopades väl förr under mattan? Eller gjordes saken upp diskret ”inom familjen”? Eller var det kanske rentav bättre anda förr? Nåja, kanske inte bättre men annorlunda?

En pensionerad infanteriregementschef som jag, Karlbergskurs 1957, kan förvisso ägna sig åt mer konstruktiv verksamhet än att delta i svensk försvarsdebatt eller ge råd åt sentida efterträdare. Men en eller annan stillsam kommentar kan kanske vara någon till nytta.

Från passiv lydnad till aktiv självverksamhet

En modern armé kan inte fungera om den består av individer som bara lyder de order som ges och i övrigt förhåller sig passiva. Det gäller både i krig och fred. Därför krävs en gemensam grundsyn för hur strid skall föras, maktspråk skall utövas och utbildning ske. Grundsyn och samträning, men inte detaljstyrning. Så ges utrymme för de individuella initiativ utan vilka armén förlamas. Så skapas förbandsanda och stridsduglighet.

Ända in på 1900-talet slogs soldaterna i tätt slutna led med officeren främst. Underofficeren bakom det bakersta ledet såg till att officerens kommandon följdes och att ingen deserterade. I stridsögonblicket krävdes endast lydnad och sammanhållning. Då förväntades ingen annan självverksamhet än den som utövades i handgemänget. Men eldkraften tvingade snart ner de täta grupperingarna i skyttegravar . Och det räckte snart inte heller med det. Utspridning måste dessutom till. Ordergivning och kontroll måste delvis ersättas av en på god förbandsanda grundad självverksamhet. Soldater och befäl måste kunna lita på varandra.

Sådan förbandsanda förutsätter ömsesidig aktning mellan över- och underordnade likaväl som mellan sidoordnade. Alla är medagerande i ett lag i vilket alla är oumbärliga. Allas kapacitet måste tas i anspråk, såväl den fysiska som den psykiska, men särskilt den kreativitet som möjliggör improvisationer i smått och stort. En konstruktiv människosyn utgår ifrån att alla har starka och svaga sidor. De starka sidorna skall få komma till sin rätt, de svaga skall pareras. Fysisk och psykisk hårdhet krävs också men den bygger man inte upp genom att först bryta ner. ”Tänk inte så förbannat! Befälet tänker åt er!” är en svårutrotad floskel som en och annan omogen trupputbildare brukar använda för att bygga upp sitt ego – och kvadda andras.

Förlöjligade ideal

Det måste medges att brist på aktning för de värden som skapar god förbandsanda inte var ovanlig på 1950-talet. Den tog sig vanligen formen av råskäll eller kylig distans. Det var illa nog. Det är mitt intryck att sådana olater i huvudsak försvann på 1970-talet. Men på 1970-talet försvann dessvärre också lämplighetsbetygen som gjort det möjligt att skilja karaktärssvaga kadetter från officersutbildningen. Då slopades även den militära och sociala uppfostran som intensivt hävdade traditionella officersideal: laglydighet, ärlighet, föredöme, stil och puts, spänst, personlig färdighet, omtanke om underlydande, lojalitet uppåt, åt sidorna och neråt etc. De idealen hade förstås gällt dygnet runt: i tjänst, på fritid, i socialt umgänge, i familjen. Sådana ideal kan lätt förlöjligas som otidsenliga. Så skedde även. Aftonpressen gottade sig. Försvarsministern anslog nya tongångar. Generalerna slog till reträtt. Det blev nu nya officersideal: var och en skulle utveckla sina starka sidor och visa egen profil. Profilen borde framför allt vara fältmässig. Försvarsministern fastslog att det militära inte längre skulle få vara någon stilskola. ”Fältslusken” blev tongivande.

Har kårandan försvunnit?

Så kom åttiotalet med nya tuffhetsideal. Kustjägare, fallskärmsjägare, norrlandsjägare ville många grabbar bli. Pojkar från hem utan pappor eller med s.k. plastpappor sökte manliga miljöer och förebilder. Blev det rätt förebilder vi erbjöd dem? Skall en karlakarl inte också vara självkritisk? Gjordes det tillräckligt klart att de som staten anförtror vapenmakt också har ett särskilt ansvar för rätt att hantera detta förtroende? Medborgerligt förtroende för officerskåren handlar ju inte bara om officerarnas demokratiska sinnelag och laglydnad utan också om den mognad och det vardagliga omdöme som officerare i gemen visar sig besitta. Är inte förtroende en särskilt viktig förutsättning vid internationella insatser med många inblandade parter och intensiv medial bevakning?

Nog får jag det bestämda intrycket att ett och annat väsentligt försvunnit på vägen från då till nu. Nonchalerats. Förbisetts. Slarvats bort. Hur är det egentligen: De som vill bli officerare för att stärka sitt manliga ego – sådana har alltid funnits – finns det inte längre någon som hejdar dem i deras framfart? De som har extrema åsikter eller uppenbara karaktärsbrister – kan de inte skiljas från utbildningen? Finns det inte längre någon kåranda med positiv kamratuppfostran? Finns ingen allmän känsla av ett gemensamt ansvar mot uppdragsgivarna?

Einar Lyth är överste av 1. gr och har bl.a. varit chef för Livregementets Grenadjärer

Håller alla måttet?

Foto: försvarets Bildbyrå/Sven-Åke Haglund