Ingmar Oldberg:

Moldova byter sida

Ännu en f.d. sovjetrepublik söker sig mot väst.

Moldova är ett av Europas minsta och mest okända länder sedan det bildades genom Sovjetunionens sönderfall 1991.1 Det blev direkt granne med NATO 2004, då Rumänien blev medlem, och 2007 väntas Rumänien också bli EU-medlem. Dessa organisationer har därför alltmer börjat intressera sig för Moldova.

Det största problemet i Moldavien bortsett från extrem fattigdom är existensen av en Moskva-stödd separatistisk regim i Tiraspol öster om floden Dnjestr (Transdnistrien). Med denna hade regeringen i Chisinau utkämpat ett kort misslyckat krig 1992.

Framgångar för Moskva

Då jag skrev om denna konflikt i VF nr 3/1998 var jag hoppfull om en återförening av landet. Den moldaviska ledningen hade avskrivit planerna på ett samgående med Rumänien, vilket avskräckt Tiraspol-regimen. Rysslands stöd till denna belastade dess goda relationer till Moldova, Ukraina och Västeuropa. Ryssland gick med på att OSSE och Ukraina fick delta i förhandlingarna om Transdnistriens status. 1999 lovade President Jeltsin OSSE att dra tillbaka alla ryska trupper inom tre år. Ryssland var i ekonomisk kris, och Dnjestr-området var en belastning. Mot denna bakgrund föreslog jag att Sverige borde vara berett att sända fredsbevarande förband till Moldova för att bidra till en lösning av konflikten, ifall en förfrågan skulle komma.

Sedan dess har mycket hänt i och kring Moldova, som förändrat situationen. Under intryck av den ekonomiska krisen i Moldova och i hopp om hjälp från Ryssland, som under den nye presidenten Putin började återhämta sig, ledde parlamentsvalet 2001 till att kommunisterna vann 70 procent av platserna. Parlamentet valde sedan kommunistledaren Vladimir Voronin till president. Denne började föra en mer ryssvänlig politik, ett vänskapsavtal slöts och ryska blev officiellt andraspråk. I mars 2003 tecknades ett avtal med Gazprom om förmånliga gaspriser mot att Ryssland fick överta viktiga företag i Moldova. Samtidigt försämrades Moldovas relationer med NATO/EU-länderna som började kritisera inskränkningar av demokratin och den fria marknaden. Moldova var också djupt skuldsatt till västliga banker.

Ryssland uppskattade naturligtvis denna utveckling, men samtidigt fortsatte man att stödja den av ryssar dominerade regimen i Tiraspol och vägrade att dra tillbaka de kvarvarande ”fredsskapande” styrkorna (omkring 1500 man plus stora vapenarsenaler), vilket kan ses som en reaktion mot NATO:s östutvidgning. Ryska affärsintressen var vidare djupt engagerade i Transdnistrien, där huvuddelen av Moldaviens industri ligger. Det ryska elmonopolet äger ett elverk i området, som även säljer till Moldavien, och där ligger också en transformatorstation som kontrollerar den ryska elexporten till Balkan.

Bakslaget

Vid sidan av de pågående internationella förhandlingarna om Transdnistrien framlade Ryssland i november 2003 plötsligt ett eget förslag till lösning av problemet, det s.k. Kozak-memorandumet. Detta definierade Moldova som neutralt och demilitariserat. Transdnistrien skulle få behålla sitt parlament och sin regering och få blockerande inflytande i Moldovas parlament. De ryska styrkorna skulle enligt en hemlig klausul få stanna i tjugo år.

Men det främsta målet för den kommunistiske presidenten Voronin liksom föregångarna var att ena landet och få kontroll över Transdnistrien med dess industrier. Dagen innan Putin skulle komma för att underteckna fredsplanen avvisade Voronin den. Senare föreslog han i stället en stabilitetspakt till stöd för landets integritet, som skulle garanteras inte bara av Ryssland och Ukraina utan också av USA, Rumänien och EU. Voronin räknade med stöd från både NATO och EU, som ser Transdnistrien som ett både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt problem, det senare på grund av omfattande smuggling och flyktingtrafik västerut. Transdnistrien blev den första ”frusna” konflikt på f.d. sovjetiskt område, som EU beslöt lösa, om möjligt tillsammans med Ryssland. EU införde sanktioner mot separatistregimen och lanserade förslag om en internationell fredsstyrka i stället för den ryska.

NATO-stöd

Krisen eskalerade i juli 2004, då Transdnistrien stängde sina rumänskspråkiga skolor. Den moldaviska regeringen drog sig ur de internationella förhandlingarna och anklagade öppet Ryssland för att hjälpa separatisterna. Man uppmanade alla OSSE-stater att bojkotta dem och bad om en internationell fredsstyrka i stället för den ryska. I september 2004 bojkottade Moldova för första gången det årliga toppmötet inom OSS (Oberoende staters samvälde), och det anslöt sig inte heller till Rysslands senaste ekonomiska integrationsprojekt, Single Economic Space, tillsammans med Ukraina, Vitryssland och Kazakstan. Voronin förklarade nu att europeisk integration var en absolut prioritet för Moldova och att EU borde behandla det separat från Vitryssland och Ukraina. På OSSE:s toppmöte i december 2004 sällade sig Moldova till de västliga protesterna mot fusket i Ukrainas presidentval och välkomnade sedermera Viktor Jusjtjenkos seger över Janukovitj, som Moskva öppet stött.

NATO välkomnade denna orientering mot Europa och sände i september 2004 för första gången sin generalsekreterare till Chisinau, där denne på nytt krävde att Ryssland drog tillbaka sina trupper. EU, som Moldova främst vände sig till, reagerade mer försiktigt. Man undertecknade en aktionsplan med Moldova om intensifierat ekonomiskt samarbete och förstärkte bojkotten mot Transdnistrien, men samtidigt uppmanades Moldova att återvända till förhandlingarna om Transdnistrien med Ryssland, Ukraina och OSSE.

Ökad spänning Ryssland – NATO/EU

Ryssland upprördes naturligtvis över Voronins omorientering och hans stöd för den nye västorienterade presidenten i Ukraina. Inför Moldovas parlamentsval i mars 2005 understödde Ryssland borgerliga oppositionspartier, som var mer samarbetsvilliga än kommunisterna. En ny rysk ambassadör utnämndes, nämligen f.d. chefen för den ryska valkommissionen, och man sände dit en mängd ”valobservatörer”, vilka dock skickades tillbaka. Duman hotade med ekonomiska sanktioner och skärpta visumregler. Men Voronins kommunistparti vann ändå parlamentsvalet och behöll sin absoluta majoritet (56 %) trots en viss tillbakagång. Voronin kunde således fortsätta sin västinriktade politik. Han intensifierade snart sitt samarbete med de likaledes västinriktade ledarna för Ukraina och Georgien, vilket ledde till att den s.k. GUAM-gruppen inom OSS fick nytt liv.2

Som svar på denna utveckling finns det nu en risk för att Ryssland intensifierar sitt stöd för regimen i Transdnistrien och behåller sina trupper där liksom i t.ex. Georgien. Ryssland understödjer diskret samarbetet mellan Transdnistrien och andra separatistiska områden i Georgien, medan man i ord erkänner staternas territoriella integritet. Detta torde i sin tur förstärka Moldovas västorientering och öka spänningarna mellan Ryssland och NATO/EU. Moldovas vädjan om stöd ställer särskilt EU inför nya uppgifter och prövningar. Men så länge Rysslands ledare ser NATO som ett hot och vill bevara sitt inflytande inom OSS-området genom att stödja separatister (medan de i Tjetjenien bekrigas) lär inte Sverige få någon anmodan att bidra med förband till Transdnistrien.

Ingmar Oldberg är forskningsledare vid FOI

1 Landet kallas även Moldavien, men så heter också en del av Rumänien, och Moldova heter det på många andra språk.

2 GUAM är en förkortning av Georgien, Ukraina, Azerbajdzjan och Moldova.

EU:s generalsekreterare för utrikes- och säkerhetspolitik Javier Solana besöker Moldovas utrikesminister Nicolae Dudau 19 februari 2003.

Foto: Council of the European Union

President Voronin (t h) skakar hand med generalsekreteraren Lord Robertson vid besök i NATO-högkvarteret 23 juni 2003

Foto: NATO Photo