Olof Santesson:
För en ökad roll i fredsoperationer
Borgerliga alliansen engagerar sig
Våra politiker är överens. De borgerliga har inte mindre ambitioner än regeringen, snarare tvärtom. Man vill att vårt land skall öka sina bidrag till internationella insatser. Vi måste till att börja med klara ut vad vi vill – en nationell strategi efterlyses av såväl oppositionen som ledningen av Försvarsmakten. Det enda som något dämpar entusiasmen när det gäller vidgade insatser är en oro för hur man inom nuvarande ekonomiska ramar och gällande skall kunna lösa den uppgift man vill ta på sig.
Riktigt hur illa det är ställt med dagens militära försvar berördes förstås inte när ärevördiga Folk och Försvar (med rötter i andra världskrigets nationella beredskap) och de borgerliga samarbetspartierna (Allians för Sverige) gemensamt anordnade en konferens den 4 april 2005. Det var inte elände man skulle tala om, när alliansen på detta sätt gjorde sin första manifestation på det säkerhetspolitiska området, utan politikerna ville markera vad de tillsammans strävar efter att åstadkomma. För allmänhetens eventuella inblickar i ett besvärligt militärt läge får man i stället gå till enstaka tidskriftsinlägg och alltför sporadiska nedslag i nyhetsmedierna.
Framtidsvisioner och önsketänkande
Litet av laddning fanns ändå i bakgrunden. För Folk och Försvar innebar ett direkt samarrangemang med en grupp politiska partier något nytt, framgick det av introduktionen av styrelseledamoten Elisabeth Falkemo från Frivilliga försvarsorganisationernas samarbetskommitté. Frågan hade krävt ett policybeslut av styrelsen.
Konferensens rubrik, ”En större roll för Sverige i internationella operationer?” hade hur som helst lockat en publik som nästan fyllde riksdagens gamla Förstakammarsal (150 platser). Och frågetecknet framstod mest som ett uträtat utropstecken. Som sig kanske bör när man vill ta sats präglades sålunda mötet rätt mycket av såväl framtidsvisioner som önsketänkande. Det gällde nog inte minst överbefälhavaren Håkan Syréns programtal ”Tankar om nationell strategi för internationella operationer” inför den avslutande paneldiskussionen.
Minst bataljon
Vad Allians för Sverige strävar efter berördes av moderatledaren Fredrik Reinfeldt i ett kort inledningsanförande mot bakgrunden av nya hot och krav på svensk EU-solidaritet. I programmet efterlyses en vägledande nationell strategi och vilja att återta ett tidigare brett svenskt engagemang i fredsoperationer och därmed ett svenskt inflytande.
En ”anständig” nivå kräver enligt de fyra partierna (m, fp, kd och c) ”minst en tredubbling” av de svenska insatserna. Man skall komma snabbt ut – och även kunna förstärka snabbt. Det måste göras prioriteringar. Att bidra med ”sådant som saknas” ger enligt alliansen ett stort inflytande. Å andra sidan ställer den sig ovanligt konkret bakom uppfattningen att vi skall satsa på substantiella bidrag i några få missioner.
Det sistnämnda, militärt uttryckt som att vi bör satsa på att skicka ut minst bataljoner (upp till 1.000 man), framhävdes mycket klart av de följande talarna från militärt håll.
Rekryteringen kräver krafttag
Först ut var brigadgeneralen Anders Brännström som medryckande beskrev läget i Kosovo vid oroligheterna den 17 mars 2004, då han själv var chef för fredsstyrkan KFOR:s multinationella brigad i krisområdets centrum, omfattande bl a en svensk bataljon. Talaren konstaterade att plundring och förstörelse inte kunde förhindras, men brigaden lyckades i sin huvuduppgift att rädda liv; något av ett mirakel. Han efterlyste ett erkännande av soldaternas insats.
Avslutningsvis redovisade Brännström de tio teser i vilka han har koncentrerat slutsatser av sina egna erfarenheter.
Något omstridd är hans beskrivning av en koppling mellan utlandsstyrkan och arméns grundorganisation med nuvarande system. Han utgår från att det efter det senaste försvarsbeslutets hårdbantning av Försvarsmaktens grundorganisation endast finns tre regementen (i Boden, Skövde och Revingehed) kvar för utbildning av mekaniserade bataljoner, hur det nu skall räcka som rekryteringsbas. Opponenter pekar på att det faktiskt också sker utbildning av intresse för utlandsinsatser vid andra arméförband och även inom marinen (amfibieregementet) och flygvapnet.
Men det mesta av Brännströms teser är rimligtvis invändningsfritt från militär utgångspunkt, såsom att man måste planera för vad som kan hända, att rekryteringen är ett stort problem som bara kan rättas till genom krafttag, att soldaterna behöver lära sig att hantera delvis beväpnade civila folkmassor, att man bör undvika att ”gå baklänges in” i situationer där förutsättningarna har förändrats.
När Sverige åtog sig en brigadledning i Kosovo borde man sålunda ha prövat hur den nya uppgiften skulle finansieras i stället för att försöka klämma in den i lagd budget. Andra länder avbröt minskning av trupp efter marsoroligheterna, Sverige vidhöll och genomförde en reducering från bataljon till kompani, som om ingenting hade hänt som krävde nya överväganden. Pengarna var ”intecknade”.
Behov av nischade kompetenser
Från ett stridsfält där dessvärre många dödsoffer krävdes rapporterade den internationellt meriterade brigadgeneralen Jan-Gunnar Isberg om flera inhopp som internationell brigadchef i Kongo. Här rörde det sig om något för svenska förhållanden så ovanligt som en operativ ledningsinsats beordrad och finansierad av FN.
Den isbergska krigsskildringen gav en naturlig övergång till inledningen av nästa block, där översten Sverker Ulving vid svenska FN-delegationen gick igenom FN:s operationer. Världsorganisationen koncentrerar sig på Afrika, men totalt våren 2005 hade man 67.000 man ute i 17 insatser, och praktiskt taget alla bataljoner kom från icke-OECD-länder. Bataljoner finns således i riklig omfattning. Vad som efterfrågas är därför inte större svenska förband utan nischade kompetenser och specialinsatser, vilket inte riktigt stämmer med andra talares preferenser för bataljonsförband.
Brist på övning av chefer
Kanslirådet Johan Frisell från UD fyllde på med EU:s insatser, betydligt fler än de flesta har klart för sig och gärna ”skräddarsydda”. Här kan Sverige delta i hela beslutskedjan, och vinner respekt genom sin vilja att bygga upp en av EU:s tolv stridsgrupper. Två i taget skall under ett halvår vara omedelbart gripbara. Det innebär att Sverige från 2008 vart tredje år under sex månader skall ha ”sin” nordisk-estniska grupp i hög beredskap. Avslutningsvis gjorde ambassadör Per Anderman motsvarande rundmålning av NATO:s operativa verksamhet och relevans för militär krishantering samt inbjöd alla att besöka den svenska NATO-delegationen.
Siste talare var general Syrén med ett antal intresseväckande markeringar. Han siktar till väsentligt höjda ambitioner men fann det också nödvändigt att diskutera bredden i våra förbandsregister (anmälda enheter för utlandstjänst). Uppenbart ville han sänka beredskapsnivån för en del förbandstyper som inte är omedelbart efterfrågade. (Flyg, fartyg?) ”När vi kan ställa upp med efterfrågade bristresurser så kan det ge politisk utdelning på helt andra plan”, hette det i en övergripande synpunkt.
Som Försvarsmaktens högste personalchef måste ÖB förmodligen utlova ”att säkerställa långsiktig nationell kompetensbredd”. Men han vet förstås vad som håller på att gå förlorat, främst för den nästan pulvriserade arméns del, när våra officerare inte har kvar några högre operativa befattningar (chefer och staber) att öva sig i. Likafullt sade han sig vara optimistisk om möjligheterna att åstadkomma ett utbildnings- och rekryteringssystem som möter väsentligt hög-re ambitionsnivåer vad gäller effektivitet än idag.
Hjälp utifrån behövs
I Försvarets Forum (2/2005) har Syrén skrivit att han ”helst inte vill att vi utbildar någon enda soldat som inte från början är intresserad av att ingå i insatsorganisationen och göra internationell tjänst”. Här hamnar han på kollisionskurs med Pliktverkets generaldirektör Björn Körlof, som med stöd i gällande lag vidhåller att internationella insatser skall bygga på frivillighet hos soldaterna. I Förstakammarsalen hade ÖB Syrén en ny formulering: ”I genomsnitt varannan grundutbildad soldat kommer att efterfrågas för internationella uppdrag.” Realismen i detta väcker frågetecken.
Slutligen när det gäller försvaret av riket, så kommer enligt Syrén yttre militära hot av mer omfattande slag ”knappast att kunna hanteras nationellt – därtill kommer vår egen resursbas att vara för liten”. Precis som alla små länder måste vi tänka särskilt noga på vad vi är beredda att låta andra bidra med respektive vad vi till varje pris vill kunna klara själva.
Den bollen fångades inte upp av panelen från alliansen: Gunilla Carlsson (m), Allan Widman (fp), Anders Wijkman (kd) och Agne Hansson (c). Sanningen att säga så gav kvartetten inte moderator Britt-Marie Mattsson mycket att ta tag i. Och som alltför vanligt är, var tiden för åhörarinlägg knappt tilltagen.
Det skulle inte skada om det någon gång fanns utrymme för
funderingar över exempelvis vad det torde vara för slags parter som våra
soldater kunde tänkas möta. En High-tech nation, en
1900-talsarmé av serbisk typ, en gerilla à
Olof Santesson
har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör
Kravallutrustade KFOR-soldater under oroligheterna 17 mars 2004 som beskrevs av brigadgeneral Anders Brännström.
Foto: Försvarets Bildbyrå/Jonas Bengtsson