Olof Santesson:

Ominriktningen av försvaret: ”ganska katastrofalt resultat”

Hård dom vid aff:s årsstämma

Försvarsbeslutet 2004 blev kanske en vattendelare. Krissignalerna ekar. Raseringen av det som bedömts höra gårdagen till går ut över vad som kunde behövas framöver. Förband försvinner, kadetter står utan militär framtid. Allt fler av dem som alltjämt engagerar sig undrar vad vi skall ha Försvarsmakten till och vad den kan klara av. För allmänna försvarsföreningen gäller att det med stadgans ord leva upp till målet att skapa insikt om behovet av ett starkt totalförsvar.

Hur det i verkligheten står till detta belystes vid föreningens årsmöte den 21 april 2005 på Armémuseum i Stockholm. För kvällens säkerhetspolitiska orientering svarade aff:s förre ordförande, professor Bo Huldt vid institutionen för säkerhet och strategi vid Försvarshögskolan, och han var hård i sin dom över vad Sveriges ”ominriktning” till ett ” insatsförsvar” (så här utrycker sig militären) hittills har lett till, nämligen ”ett ganska katastrofalt resultat”!

Slutsatsen följde på resonemang som började i Förenta Nationerna och slutade i Sverige. Av vad som berördes under färden kan följande framhållas:

Först då FN och försöken att reformera världsorganisationen. Att det skulle bli några större förändringar av säkerhetsrådet vara talaren skeptisk mot. Se bara på Kinas strävan att hålla japanerna på plats och vägra dem en plats i rådet. Och vem tror att britter och fransmän skulle ge upp sin vetorätt och låta sig representeras endast genom EU?

I övrigt när det gäller FN:s förmåga kan man jämföra med läget i början av 1990-talet, då dåvarande generalsekreteraren Boutros Boutros-Ghali ville ge FN större kraft genom sin Agenda for Peace. Av den blev intet, och deltagandet i fredsoperationer föll brant från att ha omfattat 73.000 man efter en serie svårigheter (Somalia, Bos-nien och Rwanda). Idag kan reformer inte bygga på gamla illusioner. FN-missionerna är åter uppe på hög nivå – 78.000 soldater och 15.000 civila. Men framgången är inte säkrad.

Totalt, med ett års rotering, står inräknat amerikanerna i Irak en miljon man under vapen i internationella insatser i ”en värld i fred”. Indien har här hundra bataljoner öronmärkta. Men de skall utrustas, någon skall betala för dem. Fallet Irak visar på utbildad trupp som en bristvara.

Visst hopp om Mellersta Östern

Så till det storpolitiska mönstret. Det ”unipolära” ögonblicket har passerat, trodde Huldt. Men han var tämligen mild i sitt omdöme över Bush-administrationens ”stora vision” i Mellersta Östern. Visserligen tyckte han att samma krigstoner mot Usama bin Ladin som tidigare mot Sovjetunionen gjorde en komisk effekt. Men han ansåg att ryssar, kineser och fransmän i sitt motstånd i säkerhetsrådet mot USA:s Irakpolitik tillfälligt hade bekänt sig till lag och ordning bara för att försöka begränsa amerikanernas handlingsfrihet.

Man kunde inte utesluta ett relativt godartat utfall i Mellers-ta Östern, även om det ständigt dyker upp nya problem. Irak skulle kunna säkras, i Iran kunde det bli en paketlösning, och om Washington kunde dra åt tumskruvarna på Israel vore det ”ingen liten grej”.

Ingen brist på undergångsscenarier

Med Kina sker något nytt. Vi är redan där. Landets enorma tillväxt kan dock bli en belastning genom kravet på en råvarutillförsel som kan vålla störningar i den globala varuhandeln. Och talaren påminde om den forskning som säger att länder som håller på att demokratiseras utan mogna politiska ledare ”kan bli livsfarliga”.

När det gällde Ryssland bekymrades Bo Huldt över auktoritära drag och tyckte uppenbarligen inte att utvecklingen pekade åt rätt håll. Det var möjligt att Vladimir Putin hade gått för långt. Om man bara tar den stora militärreformen mot ett yrkesförsvar så har den förklarats genomförd. Men när det gäller innehållet har man inte hunnit någon vart. Den 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov – under det kalla kriget spänt bevakad i Sverige – har i alla fall utnämnts till ”det första förbandet” i den nya ryska krigsmakten.

Ryssland prioriterar kärnvapnen, tydligen med tonvikt på nya landbaserade system. Först på andra plats kommer armén, sedan flygvapnet och endast därefter marinen. Och när talaren betraktade landets militärstrategiska läge fann han ingen brist på undergångsscenarier, t.ex. ett sibiriskt krig.

EU:s flanker

EU då? Där uppehöll sig Huldt utvecklingen i söder med en ”ursinnig” befolkningsutveckling i länderna i söder om Medelhavet. Han redogjorde även för den nya europeiska säkerhetsstrategin (”Solanadoktrinen”) med dess hotbilder – terrorism, massförstörelsevapen, svaga stater och organiserad brottslighet – och dess ambition att säkra närområdet och verka inom en radie på 600 mil, vilket idag framför allt betyder Afrika. Uppbyggnaden av en gemensam militär förmåga kallades för ”ett jättekliv framåt”.

Vad det gäller Östersjöområdet beklagade Huldt att drömmen om en trygghetsskapande transitohandel över de baltiska staterna inte hade blivit en realitet. Nu bygger Ryssland längst in i Finska viken nya hamnar med åtföljande miljöfaror. Och kvar står frågetecknen kring Kalingrad, detta ekologiska katastrofområde.

Dystert om Sverige

Slutligen Sverige. Skall vi komma med i NATO torde det vara frågan om ett annat NATO än dagens. Ännu större än hos oss är visserligen motståndet i Finland, men där tror människor att det ”ändå blir herrarna som bestämmer”. Var kommer vi då in i den militära EU-bilden? Att som generalmajor Michael Moore i försvarshögkvarteret kalla förändringarna inom Försvarsmakten för de största på femhundra år fann Huldt ”något historielöst”.

Klart är att medverkan i EU med en svenskledd stridsgrupp ger en betydlig symboleffekt. Men kostnaderna blir höga. Och vi kan inte trygga vårt eget territorium. Försvarsmakten har inte volymen att få fram tillräcklig trupp eller skapa avstamp för en framtida uppbyggnad, man kan inte ge stöd åt samhället, officerare ges inte tillfälle att leda högre förband och officerskåren håller på att bli ”fasansfullt” ålderstigen. Det militära försvaret kan inte stödja nationen i en kris. Att resultatet har blivit ganska katastrofalt är ingen munter slutsats.

Nej, men det var synd att inte fler ur svårflirtade Stockholmspubliken hade kommit till årsmötet för att lyssna på Bo Huldt. De hade kunnat tillägna sig en hel del.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Marinkårssoldater under antiterroristoperation nära Iraks gräns till Syrien. Föredragshållaren uteslöt inte ett relativt godartat utfall i Mellersta Östern.

Foto: USMC Eric C Ely

Divisionsstaben under Ledningsstabsövning 01. I framtiden blir det omöjligt att ge officerare tillfälle att leda verkliga högre förband.

Foto: Försvarets Bildbyrå/Sven-Åke Haglund